Kitabı oku: «Hjältars Väg», sayfa 16
Kapitel tjugofem
Gwendolyn gick ensam genom slottet, upp längs spiraltrappan, runt, runt på väg mot toppen. Huvudet var fullt av tankar på Thor. På deras promenad. Deras kyss. Och sedan, den där ormen.
Hon plågades av motsägelsefulla känslor. Å ena sidan var hon som på vingar efter att ha träffat honom, å den andra var hon fruktansvärt rädd efter den där ormen och dess förebud om ond, bråd död. Men hon visste inte vems, och inte heller det kunde hon få ur tankarna. Hon fruktade att det var någon i hennes familj. Kunde det gälla någon av hennes bröder? Godfrey? Kendrick? Kanske hennes mor? Eller, och hon ryste vid tanken, hennes far?
Synen av den där ormen hade kastat en skugga över deras dag av glädje, och sedan väl den glada stämningen försvunnit hade de inte lyckats få den tillbaka. De hade gått tillsammans tillbaka till hovet, men skiljts innan de kom ut ur skogen för att inte bli sedda. Det sista hon ville var att de skulle bli upptäckta tillsammans av hennes mor. Men Gwen hade inga planer att ge upp Thor så lätt, och hon skulle finna en plan för stå emot sin mor, hon behövde bara tid för att arbeta fram en strategi.
Det hade varit smärtsamt att skiljas från honom. När hon tänkte tillbaks på det kändes det inte alls bra. Hon hade tänkt fråga om han ville träffas igen, hade tänkt göra en plan för nästa gång, en annan dag. Men hon hade varit som i chock, så förvirrad efter att ha sett den där ormen att hon glömt bort. Och nu oroade hon sig för att han skulle tro att hon inte brydde sig.
I samma ögonblick som hon anlänt till Kungsgård hade hennes fars tjänare kallat på henne. Sedan dess hade hon gått uppför trappan, med bultande hjärta och osäker på varför hennes far ville träffa henne så snart. Hade hon blivit sedd med Thor? Det kunde inte finnas något annat skäl till att hennes far hade så bråttom att ses. Skulle han också förbjuda henne att träffa honom? Hon kunde knappt tänka sig det. Han hade alltid tagit hennes sida.
Gwen kom fram till toppen, nästan andfådd. Hon skyndade längs korridoren, förbi kammartjänarna som ställde sig i givakt och öppnade dörren till hennes fars rum. Ytterligare två tjänare väntade där inne och bugade när hon steg in.
”Lämna oss”, sa hennes far till dem.
De bugade och skyndade ut ur rummet. Dörren slogs igen så det ekade.
Hennes far reste sig från skrivbordet med ett stort leende på läpparna, och gick genom den stora kammaren fram mot henne. Hon kände sig lugnare, som hon alltid gjorde i hans närhet, och lättad över att inte se någon ilska i hans ansikte.
”Min Gwendolyn”, sa han.
Han öppnade armarna och gav henne en stor kram. Hon kramade tillbaka, och han visade henne mot två stora stolar som stod intill varandra nära en sprakande eld. Flera stora hundar, varghundar som hon känt de flesta av dem sedan barnsben, flyttade på sig när de gick mot eldstaden. Två av dem följde efter henne och vilade sina huvuden i hennes knä. Hon var glad för värmen från elden: det hade blivit ovanligt kallt för en sommardag.
Hennes far lutade sig närmare eldstaden, såg på flammorna i den sprakande elden.
”Vet du varför jag har kallat hit dig?”, frågade han.
Hon sökte i hans ansikte, men var fortfarande inte säker.
”Nej, det gör jag inte far.”
Han tittade på henne förvånad.
”Vårt samtal häromdagen. Med dina syskon. Om styret. Det är det jag vill diskutera.”
Gwens hjärta slog ett extra slag av lättnad. Det här var inte alls om Thor. Det var om politik. Idiotisk politik, något hon inte alls brydde sig om. Hon drog en suck av lättnad.
”Du ser lättad ut”, sa han. ”Vad hade du trott att vi skulle prata om?”
Hennes far var alltför klarsynt, och det hade han alltid varit. Han var en av de få människor som kunde läsa henne som en bok. Hon fick lov att vara försiktig när han var i närheten.
”Inget far”, sa hon hastigt.
Han log igen.
”Så, vad säger du. Vad tycker du om mitt val?”, frågade han.
”Val?”, frågade hon.
”Till arvinge! Till riket!”
”Du menar mig?”, frågade hon.
”Vem annars?”, skrattade han.
Hon rodnade.
”Far, jag blev förvånad, för att uttrycka det milt. Jag är inte den förstfödda. Och jag är kvinna. Jag vet ingenting om politik, och har inget intresse av det – eller av att styra ett kungadöme för den delen. Jag har inga som helst politiska ambitioner. Jag förstår inte varför du valde mig.”
”Av just de skälen”, sa han, med dödligt allvar i ansiktet. ”För att du inte aspirerar på tronen. Du vill inte ha kungamakten. Och du vet ingenting om politik.”
Han tog ett djupt andetag.
”Men du förstår dig på människor. Du är klarsynt. Det har du från mig. Du är kvick i tanken som din mor, men har min förmåga att hantera folk. Du vet att döma dem. Du ser rätt igenom dem. Och det är vad en kung behöver. Att förstå andras natur. Du behöver inget annat. Allt annat är bara konster. Se till att du vet vad du har för folk omkring dig. Förstå vilka de är. Lita på dina instinkter. Behandla dem väl. Det är allt.”
”Men det måste väl ingå mer än det för att styra ett rike”, sa hon.
”Inte egentligen”, sa han. ”Det är utgångspunkten för allt. Alla beslut utgår från det.”
”Men far, glömmer du inte att jag, för det första, inte har någon lust att styra, och att du, för det andra, inte skall till att dö. Det här är ju bara en knäpp tradition som hänger samman med din äldsta dotters bröllop. Varför prata om det nu? Helst vill jag inte prata om det alls, eller ens tänka på det. Jag hoppas att jag aldrig skall behöva uppleva dagen du går bort – så allt det här är helt onödigt.”
Han klarade strupen, han såg allvarlig ut.
”Jag har talat med Argon, och han ser en mörk framtid framför mig. Jag har själv känt det. Jag måste vara förberedd”, sa han.
Gwen kände hur det knöt sig i magen.
”Argon är en dåre. En trollkarl. Hälften av allt han säger kommer ju aldrig att inträffa. Strunta i honom. Förlita dig inte på hans fåniga omen. Allt är ju bra med dig. Du kommer ju leva i evigheter.”
Men han skakade långsamt på huvudet och hon kunde se sorgen i hans ansikte. Det knöt sig ännu hårdare i magen.
”Gwendolyn, min dotter, som jag älskar. Det är viktigt för mig att du är förberedd. Jag vill att du blir näst att styra över Ringen. Det jag säger är allvar. Jag ber dig inte om det här. Jag befaller det.”
Han såg på henne med sådant allvar att hans ögon mörknade framför henne. Det skrämde henne. Hon hade aldrig sett den minen i sin fars ansikte.
Hon kände hur hon fick tårar i ögonen och lyfte en hand för att torka en tår.
”Jag är ledsen över att ha gjort dig upprörd”, sa han.
”Men sluta då att prata om det här”, sa hon med gråten i halsen. ”Jag vill inte att du skall dö.”
”Förlåt, men det kan jag inte. Jag behöver ditt svar.”
”Far, jag vill inte förolämpa dig.”
”Säg då ja.”
”Men hur skall jag någonsin kunna styra?”, bad hon.
”Det är inte så svårt som du tror. Du är hela tiden omgiven av rådgivare. Den första regeln är att inte lita på någon av dem. Lita på dig själv. Du klarar det här. Dina bristande kunskaper, din naivitet – det är precis det som kommer att göra dig framstående. Du kommer att fatta riktiga beslut. Lova mig”, fordrade han.
Hon såg in i hans ögon och insåg hur viktigt det här var för honom. Hon ville bort från det här ämnet, om så bara för att få bort honom från dessa makabra tankar och muntra upp honom.
”Visst, jag lovar”, sa hon hastigt. ”Känns det bättre nu?”
Han lutade sig tillbaka, och hon såg att han var otroligt lättad.
”Ja”, sa han. ”Tack.”
”Så bra, och då kanske vi kan tala om andra saker? Sådant som kanske verkligen kommer att inträffa till exempel?”, sa hon.
Hennes far lutade sig bakåt och skrattade så han skakade, som om en stor tyngd just lyft från hans axlar.
”Det är därför jag älskar dig så mycket”, sa han. ”Alltid glad. Alltid lätt för att få mig att skratta.”
Han såg på henne, och hon kände att det var något han sökte i hennes ansikte.
”Du verkar ovanligt glad själv förresten”, sa han. ”Är det en pojke med i bilden?”
Gwen rodnade. Hon reste sig och gick till fönstret, vänd bort från honom.
”Du får ursäkta far, men det är privat.”
”Det är inte privat om du skall styra riket”, sa han. ”Men jag skall inte snoka. Men din mor har däremot begärt en audiens med dig, och jag tror inte att hon kommer vara lika medgörlig. Jag säger inget mer om saken. Men se till att du är beredd.”
Det knöt sig i magen, och hon vände sig bort och såg ut genom fönstret. Hon avskydde den här platsen. Hon önskade sig vart som helst, utom här. I någon liten by, på en enkel gård, ett enkelt liv med Thor. Långt bort från alla dessa försök att kontrollera henne.
Hon kände en varm hand på axeln, vände sig om och såg sin far stå där, med ett leende ned mot henne.
”Din mor kan vara svår. Men vad hon än beslutar så kan du vara säker på att jag står på din sida. När det gäller kärlek så måste man få välja själv.”
Gwen sträckte sig upp och kramade sin far. I det ögonblicket älskade hon honom mer än allt annat. Hon försökte trycka undan tanken på den där ormen, och bad, av alla krafter, att den inte varit menad för hennes far.
*
Gwen tog av i en korridor efter en annan, förbi rader av målat glas och mot sin mors kammare. Hon avskydde att ha kallats av sin mor på det här sättet, avskydde hennes kontrollbehov. I många avseenden var det egentligen hennes mor som styrde riket. Hon var starkare på många sätt än fadern, mer beslutsam, mindre benägen att ge vika. Riket i övrigt visste naturligtvis inget om det: han tog på sig en mask av beslutsamhet och framstod som den kloke.
Men när han väl kom tillbaka till slottet, bakom stängda dörrar, då var det till henne han vände sig för råd. Hon var den klokare av dem. Den kallare. Den mer kalkylerande. Den hårdare. Den orädda. Det var hon som var klippan. Och hon styrde deras familj med järnhand. Om det var något hon ville, och särskilt om hon fick det i huvudet att det var för familjens bästa, så såg hon till att det blev så.
Och nu skulle alltså hennes mors vilja av stål vändas mot henne. Hon stålsatte sig redan för mötet. Hon anade att det hade med hennes kärleksliv att göra och var rädd att hon blivit sedd med Thor. Men hon var fast besluten att inte ge vika. Oavsett vad som skulle behövas. Om hon var tvungen att lämna den här platsen, då skulle hon göra det. Hennes mor fick sätta henne i fängelsehålan om hon så ville.
När Gwen närmade sig moderns kammare öppnades den stora ekdörren av tjänare, som steg åt sidan när hon klev in, och sedan stängde den bakom henne.
Hennes mors kammare var betydligt mindre än faderns, mer intim, med stora mattor, en liten teservis och ett spelbord intill en sprakande eld, med flera vackra, gula sammetsstolar intill. Modern satt i en av stolarna, med ryggen mot Gwen, fastän hon var väntad. Hon såg in i elden, läppjade på teet, och flyttade en av pjäserna på spelbordet. Bakom henne satt två kammarjungfrur, den ena i färd med att borsta sitt hår och den andra med att spänna snörningen på baksidan av klänningslivet.
”Kom in, barn”, hördes hennes mors stränga röst.
Gwen avskydde när hennes mor gjorde det här – höll hov inför sina tjänare. Hon önskade att hon skulle skicka bort dem, som hennes far gjorde när de talade. Det var det minsta hon kunde göra för att upprätthålla privatliv och anständighet. Men hennes mor gjorde aldrig det. Gwen antog att det var någon sorts maktspel, att hålla tjänarna i närheten, med spetsade öron, för att Gwen inte skulle kunna slappna av.
Gwen hade inget annat val än att gå genom rummet och sätta sig i en av sammetsstolarna mitt emot hennes mor, alltför nära elden. Ytterligare en del av moderns maktspel: det fick hennes sällskap att sitta för varmt, distraherade av flammorna.
Drottningen såg inte upp. Hon stirrade istället ned på spelet, och flyttade en av pjäserna i den invecklade labyrinten på brädet.
”Ditt drag”, sa hennes mor.
Gwen såg ned på brädet. Hon var förvånad över att hennes mor fortfarande hade det framme. Hon mindes att hon själv spelat brunt, men hon hade inte spelat det här partiet med sin mor på flera veckor. Hennes mor var expert på det här spelet, bönder – men Gwen var ännu bättre. Modern hatade att förlora, och det var uppenbart att hon hade analyserat det här partiet under lång tid, i hopp om att göra det perfekta draget. Och nu när Gwen var här, hade hon gjort det.
Till skillnad från sin mor behövde Gwen inte studera brädet. Hon bara tittade på det och såg genast det perfekta draget i sitt huvud. Hon sträckte sig fram och flyttade en av de bruna pjäserna diagonalt, tvärs över brädet. Det ställde hennes mor bara ett drag från förlust.
Hennes mor stirrade ned i brädet, utan en min, men med en liten ryckning i ögonbrynet som Gwen visste betydde bestörtning. Gwen var klipskare, och hon visste att det var något hennes mor aldrig skulle acceptera.
Hennes mor klarade strupen, blicken på brädet, fortfarande utan att se på henne.
”Jag vet allt om dina eskapader med den där allmogepojken”, sa hon nedlåtande. ”Du trotsar mig.” Hennes mor såg upp på henne. ”Varför?”
Gwen tog ett djupt andetag, kände knuten i magen och försökte formulera ett så bra svar som möjligt. Hon tänkte inte ge vika. Inte den här gången.
”Med mina privata angelägenheter har du inget att göra”, svarade hon.
”Har jag inte? De är i högsta grad även mina angelägenheter. Ditt privatliv har konsekvenser för kungamakten. Konsekvenser för den här familjen. För Ringen. Ditt privatliv är politiskt – oavsett hur gärna du vill låta bli att tänka på det. Du är ingen flicka av folket. Inget är privat i ditt liv. Och inget hålls hemligt för mig.”
Hennes mors röst var hård och kall, och Gwen tyckte illa om varenda stavelse. Det fanns inget hon kunde göra annat än att sitta där och vänta på att det skulle gå över. Hon kände sig fångad.
Slutligen klarade modern strupen.
”Eftersom du vägrar att lyssna på mig, tvingas jag fatta dina beslut åt dig. Du skall aldrig träffa den pojken igen. Om du gör det, skall jag se till att han sparkas ur Legionen, ut ur Kungsgård och tillbaka till den by han kom ifrån. Därefter skall jag sätta honom i skamstocken – han och hela hans familj. Han kommer att kastas ut i vanära. Och du kommer aldrig att höra talas om honom igen.”
Hennes mor såg upp, underläppen darrade av raseri.
”Har du förstått?”
Gwen flämtade efter andan. För första gången förstod hon vilken ondska hennes mor var förmögen till. Hon avskydde henne mer än vad hon kunde säga. Hon såg också tjänarnas nervösa blickar. Det var förödmjukande.
Innan hon kunde svara, fortsatte hennes mor.
”Och vidare, för att förhindra ytterligare ansvarslöst beteende från din sida så har jag vidtagit åtgärder för att arrangera en mer förnuftig förbindelse åt dig. Du skall giftas med Alton, nästa månads första dag. Du kan påbörja dina bröllopsförberedelser redan nu. Förbered dig för ett liv som gift kvinna. Det var allt”, sa hennes mor avvisande och vände tillbaka till spelbordet som om hon just talat om något alldeles alldagligt.
Gwen kokade inombords och hade lust att bara skrika.
”Hur vågar du”, sa hon tillbaka, medan vreden bara växte inombords. ”Tror du jag är någon sorts sprattelgubbe i ett snöre, som du bara kan dra i? Tror du verkligen att jag tänker gifta mig med vem du än säger åt mig?”
”Jag tror inte”, svarade hennes mor. ”Jag vet. Du är min dotter och du står till svars inför mig. Och du gifter dig med just den som jag säger åt dig att gifta dig med.”
”Nej det gör jag inte!”, skrek Gwen tillbaka. ”Och du kan inte tvinga mig! Far sa att du inte kan tvinga mig!”
”Att arrangera äktenskap är fortfarande alla föräldrars rättighet i det här riket – och de är helt säkert en rättighet för kungen och drottningen. Din far poserar, men du vet lika väl som jag att han alltid gör som jag vill. Jag har mina sätt.”
Hennes mor blängde på henne.
”Så, förstår du, du gör som jag säger. Ditt bröllop kommer att bli av. Inget kan hindra det. Förbered dig för det.”
”Jag gör det inte”, svarade Gwen. ”Aldrig. Om du någonsin tar upp det här igen, så blir det sista gången vi talar.”
Hennes mor såg upp på henne och log, ett kallt, otäckt leende.
”Jag struntar i om du aldrig talar till mig igen. Jag är din mor, inte din vän. Och jag är din drottning. Det här kan mycket väl bli sista gången vi ses. Det gör ingenting. I slutändan gör du som jag säger. Och jag kommer att titta på dig, från avstånd, och se hur du lever det liv som jag bestämt för dig.”
Hennes mor vände tillbaka till brädspelet.
”Du kan gå”, sa hon med en handrörelse, som om Gwen bara var en av tjänstefolket.
Gwen kokade av sådant raseri att hon inte stod ut längre. Hon tog tre steg fram, tog sin mors brädspel, och välte det med båda händer så att elfenbenspjäser och bord brakade i golvet och slogs i bitar.
Hennes mor ryggade tillbaka i chock när det hände.
”Jag hatar dig”, väste Gwen.
Så vände hon sig om, röd i ansiktet och stormade ut från rummet, slog tjänarnas händer åt sidan, fast besluten att gå ut därifrån av egen vilja – och att aldrig se sin mors ansikte igen.
Kapitel tjugosex
Thor gick i timmar längs de vindlande skogsstigarna och tänkte på mötet med Gwen. Han kunde inte få henne ur tankarna. Deras stund tillsammans hade varit magisk, långt bortom allt han hade förväntat sig. Och han oroade sig inte längre över vad hon kände för honom. Det hade varit en helt perfekt dag – bortsett, förstås för vad som hade hänt i slutet.
Den där vita ormen, så sällsynt och ett sådant ont omen. Thor tittade ned på Krohn som gick där lojalt vid hans sida, glad som alltid, och han undrade vad som hänt om han inte varit där, dödat ormen och räddat livet på dem. Skulle de båda vara döda nu? Han var för evigt tacksam mot Krohn, och han visste att där hade han en trogen kompanjon, för hela livet.
Men ändå, det där järtecknet oroade honom: ormen var otroligt sällsynt, den fanns inte ens i den här delen av riket. Den fanns längre söderut, bland träsk och myrar. Hur hade den kommit så långt bort? Varför hade den kommit just då? Det var för underligt: han var helt säker på att det var ett tecken. Precis som Gwen kände han att det var ett ont omen, ett förebud om annalkande död. Men vems?
Thor ville trycka bort den där bilden från tankarna, glömma bort den, tänka på annat – men han kunde inte. Han visste att han borde gå tillbaka till barackerna, men han kunde inte. Det var fortfarande deras lediga dag, så istället gick han i timmar längs skogsstigarna och försökte få tankarna att klarna. Han var säker på att ormen bar på en djup betydelse, avsedd just för honom, att den var en maning till honom att handla.
För att göra det ännu värre så hade deras avsked varit hastigt. När de kommit fram till skogsranden hade de skiljts åt, knappt med ett ord. Hon hade verkat distraherad. Han antog att det var på grund av ormen, men han kunde inte vara säker. Hon hade inte sagt något om att de skulle träffas igen. Hade hon ändrat sig? Hade han gjort något fel?
Tanken slet honom itu. Han visste inte vad han skulle ta sig till, och vandrade runt i timmar. Han behövde tala med någon som förstod sig på sådana saker, någon som kunde tolka tecken och omen.
Thor stannade tvärt. Naturligtvis. Argon. Han skulle ju vara perfekt. Han skulle kunna förklara alltsammans, lugna honom.
Thor såg sig omkring: han stod på den norra änden av den bortersta åsen, och härifrån hade han en vid utsikt över den kungliga staden nedanför. Han var i närheten av en korsning, och han visste att Argon bodde ensam, i en stuga av sten på norrsidan av Klippfälten. Om han tog av till vänster, bort från staden, så skulle en av dessa stigar föra honom dit. Han började färden.
Det skulle bli en lång marsch, och det var en stor risk att Argon inte ens skulle vara där när han kom fram. Men han var tvungen att försöka. Han fick ingen ro utan svaren.
Thor gick med ny kraft i stegen, gick med dubbel hastighet, på väg mot fälten. Morgon blev till eftermiddag, och han gick och gick. Det var en underbar sommardag, och ljuset föll klart över fälten runtom. Krohn skuttade vid sidan och stannade i tid och otid för att fånga ekorrar, som han sedan bar i munnen i triumf.
Stigen blev brantare och blåsigare och de omgivande ängarna förlorade sin färg och gav plats för ett öde landskap täckt av bumlingar och klippblock. Snart syntes inte heller mycket av stigen. Det var kallare och byigare här uppe, träden blev också färre och landskapet blev kargt och stenigt. Det var kusligt här, inget annat än små block, grus och bumlingar så långt ögat kunde nå. Thor kände det som om han färdades genom en värld som lagts öde. När stigen helt försvunnit gick han på grus och hällar.
Bredvid började Krohn gnälla. Det var något kusligt i luften, även Thor kände av det. Inget ont, nödvändigtvis, bara annorlunda. Som en tjock dimma av ande.
Just som Thor började undra om han verkligen gick i rätt riktning märkte han vid horisonten, högt på en kulle, en liten stuga av sten. Den var helt rund, som en ring, och byggd av svart, solid sten, lågt över marken. Det fanns inga fönster, och bara en enda dörr, formad som en valvbåge, men utan handtag eller portklapp. Kunde Argon verkligen bo här, mitt på denna ensliga plats? Skulle han misstycka att Thor kommit oinbjuden?
Thor började ångra sig, men tvingade sig att fortsätta på stigen. När han närmade sig dörren kände han en märklig kraft i luften, så tung att han knappt kunde andas. Hjärtat bultade snabbare av oro, och han sträckte fram handen för att knacka på med näven.
Innan han ens rörde vid den, öppnades dörren av sig själv, så att den stod på glänt. Det såg ut att vara mörkt därinne, och Thor kunde inte vara säker på om det var vinden som tryckt upp dörren. Det var så dunkelt, han hade svårt att föreställa sig att någon kunde vara där inne.
Thor sträckte fram armen, tryckte försiktigt upp dörren och stack in huvudet.
”Hallå?”, ropade han.
Han tryckte upp den lite mer. Det var kolmörkt där inne, förutom en svag glöd på andra sidan boningen.
”Hallå?”, ropade han högre. ”Argon?”
Bredvid honom gnällde Krohn. Det verkade alltmer tydligt att det här varit en dålig idé, att Argon inte var hemma. Men ändå tvingade han sig själv att titta. Han tog två steg in, och när han gjorde det, smällde dörren igen bakom honom.
Thor snodde runt, och där, vid den motsatta sidans vägg, stod Argon.
”Jag ber så mycket om ursäkt för att jag stör”, sa Thor, med bultande hjärta.
”Du kommer oinbjuden”, sa Argon.
”Förlåt mig”, sa Thor. ”Jag menade inte att inkräkta.”
Thor såg sig omkring medan ögonen vande sig vid dunklet och lade märke till många små ljus i en cirkel längs med stenväggen. Rummet fick det mesta av sitt ljus från ett enda litet, runt hål i taket. Rummet var överväldigande bart, nästan overkligt.
”Inte många har varit här”, sa Argon. ”Och du skulle naturligtvis inte heller vara här, om jag inte tillät det. Den där dörren öppnar sig bara för den det är avsett. För den det inte är det skulle den aldrig gå upp – inte med all styrka i världen.”
Thor kände sig bättre till mods, men undrade också hur Argon kunnat veta att han var på väg. Allt med den här mannen var ett mysterium.
”Jag var med om ett möte som jag inte kan förstå”, sa Thor, i behov att berätta och av att få höra Argons åsikt. ”Det var en orm. En vitrygg. Den var nära att anfalla. Vi räddades av min leopard, Krohn.”
”Vi?”, frågade Argon.
Thor rodnade och insåg att han redan sagt för mycket. Han visste inte hur han skulle fortsätta.
”Jag var inte ensam”, sa han.
”Och vem var där med dig?”
Thor bet sig i tungan, osäker på hur mycket han borde säga. Den här mannen stod trots allt nära hennes far, kungen, och kanske skulle han berätta.
”Jag förstår inte vad det har med ormen att göra.”
”Det har allt med den att göra. Har du inte tänkt på att det kanske var därför som den var där till att börja med?”
Thor var helt ställd.
”Jag förstår inte”, sa han.
”Alla järtecken är inte till dig. Vissa är ämnade för andra.”
Thor granskade Argon i det ljusdunklet, och han började sakta förstå. Skulle något ont hända Gwen? Och, om det var fallet, kunde han göra något för att hindra det?
”Kan du ändra ödet?”, frågade Thor.
Argon vände sig om och gick långsamt genom rummet.
”Det är naturligtvis vad vi har frågat oss i århundraden”, svarade Argon. ”Går det att ändra ödet? Å ena sidan är allt ödesbestämt, redan nedskrivet. Å den andra har vi vår fria vilja. Våra val påverkar också vårt öde. Det tycks helt omöjligt att dessa två – ödet och den fria viljan – skall finnas sida vid sida, men ändå gör de det. Det är i mötet mellan dessa två – mellan öde och fri vilja – som mänskligt handlande har sin betydelse. Ödet kan inte alltid brytas, men det kan böjas ibland, eller till och med ändrat, genom ett stort offer eller en stark kraft av fri vilja. Ändå är ödet oftast orubbligt. För det mesta är vi bara åskådare, här för att se det spelas ut. Vi tror att vi spelar någon roll, men vanligen gör vi det inte. Oftast är vi åskådare snarare än deltagare.”
”Men varför bryr sig världsalltet alls om att visa oss omen om vi ändå inte kan göra något åt dem?”, frågade Thor.
Argon vände sig om och log.
”Du är klipsk pojke, det måste jag erkänna. För det mesta ser vi järtecken för att vi skall få en möjlighet att förbereda oss. Vi ser tecknen för att få lite tid. Ibland, i sällsynta fall, får vi se ett omen för att vi skall ha en möjlighet att göra något. Men det är sällsynt.”
”Stämmer det att en vitrygg är ett förebud om död?”
Argon såg på honom.
”Det stämmer”, sa han till sist. ”Utan undantag.”
Thors hjärta slog hårt i bröstet när han hörde svaret och hans oro bekräftades. Han förvånades också över Argons raka svar.
”Jag mötte en idag”, sa Thor, ”men jag vet inte vem som skall dö. Eller om det är någonting jag kan göra åt det. Jag försöker få det ur tankarna, men lyckas inte. Hela tiden, bilden av den där ormens huvud. Varför?”
Argon såg länge granskande på honom, och suckade.
”Eftersom vem som än skall dö, så kommer det att påverka dig direkt. Det kommer att påverka ditt öde.”
Thor blev genast upprörd. Han kände att varje svar bara reste fler frågor.
”Men det är inte rättvist”, sa han. ”Jag måste få veta vem som skall dö. Jag måste ju varna dem!”
Argon skakade långsamt på huvudet.
”Det kanske inte är för dig att veta”, svarade han. ”Och även om du visste så kan det fortfarande vara så att du ingenting kan göra åt det. Döden finner sina mål – även när de är förvarnade.”
”Men varför fick då jag se det här?”, frågade Thor desperat. ”Och varför får jag det inte ur huvudet?”
Argon steg fram, så nära, bara några centimeter bort, att intensiteten i hans ögon lyste som eldar i rummets mörker. Det skrämde Thor. Det var som att titta mot solen, och det var nära att han såg bort. Argon lyfte en hand och lade den på Thors axel. Det var en iskyla i den där beröringen, och den skickade en kall kåre genom kroppen.
”Du är ung”, sa Argon långsamt. ”Du är ännu i lära. Du tar för starkt intryck av allt du känner. Att se in framtiden är en stor gåva. Men det kan också vara en mäktig förbannelse. De flesta människor som lever ut sitt öde är inte medvetna om det. En av de mest smärtsamma saker är att vara bekant med sitt öde, med vad som skall komma. Du har inte ens börjat förstå dina krafter. Men det kommer du att göra. En dag. När du väl har förstått var du kommer ifrån.
”Var kommer jag ifrån?”, frågade Thor, förvirrat.
”Från din mors hem. Långt härifrån. Bortom Klyftan, från Vildlandens mest fjärran gränsland. Där finns ett slott, högt i skyn. Det reser sig ensamt på en klippa, i slutet av en vindlande stenväg. Vägen är magisk – den går rätt upp i himlen. På den platsen härskar den mest outgrundliga kraft. Därifrån härstammar du. Innan du når den platsen kommer du aldrig riktigt att förstå. Men när du väl gör det får du svar på alla frågor.
Thor blinkade till, och när han öppnade ögonen så märkte han, till sin bestörtning, att han stod utanför Argons boning. Han hade ingen aning om hur han hamnat här.
Vinden ven över den steniga klippbranten och Thor kisade i det skarpa ljuset. Bredvid honom stod Krohn och gnällde.
Thor gick tillbaks till Argons dörr och bultade på den allt han orkade. Han fick bara tystnad till svar.
”Argon!”, skrek han.
Det enda som svarade var vindens vinande.
Han försökte med dörren igen, tryckte med axeln – men den rörde sig inte.
Thor väntade länge, osäker på hur lång tid som gick, tills det började bli sent. Till sist insåg han att han inte hade mer att göra där.
Han vände om igen och började gå nedför den steniga slänten, full av tankar. Han kände sig mer förvirrad än någonsin, och mer säker på att döden var på väg – men också ännu mer hjälplös.
När han travade vidare genom det ödsliga landskapet började han känna någonting kallt runt fotlederna och såg att en tjock dimma höll på att bildas. Den steg högre och blev tjockare för varje ögonblick. Thor förstod inte vad som höll på att hända. Krohn gnällde.
Thor försökte skynda på stegen för att snabbt komma ned från berget, men på ett ögonblick hade dimman växt sig så tjock att han knappt kunde se framför ögonen. Och samtidigt började armar och ben kännas tunga, och som genom en besvärjelse mörknade himlen. Han kände sig helt utmattad. Han kunde inte ta ett steg till. Han rullade ihop sig i fosterställning på marken, precis där han stod, omgiven av en tjock dimma. Han försökte öppna ögonen, röra på sig, men kunde inte. Inom ett ögonblick hade han fallit i sömn.
*
Thor såg sig själv stå på toppen av ett berg och blicka ut över hela Ringens rike. Framför honom låg Kungsgård, slottet, befästningarna, trädgårdarna, träden och kullarnas rundlar så långt han kunde se – allt i sin sommarprakt. Fälten var fulla av frukt och färggranna blomster och det hördes ljud av fest och musik.
Men när han vände sig långsam och såg närmare på allt så började gräset svartna. Frukten föll av träden, och sedan torkade träden själv ihop till ingenting. Alla blommor torkade till spröda flisor, och, till hans fasa, föll den ena byggnaden efter den andra, tills hela riket inte var mer än ett öde land, med högar av grus och sten.
Thor blickade ned och såg plötsligt en stor vitrygg slingra mellan fötterna. Han stod där, helt hjälplös, medan den ringlade sig först runt hans ben, sedan runt midjan och armarna. Han kände hur han kvävdes, hur livet kramades ur honom, och ormen ringlade runt honom och stirrade honom i ansiktet, bara centimeter bort och väsande, med en tunga som nästan rörde vid hans kind. Sedan öppnade den sitt vida gap, blottade väldiga huggtänder, lutade sig fram och svalde Thors ansikte.
