Kitabı oku: «Hjältars Väg», sayfa 3
Kapitel tre
Kung MacGil – stadig och bredbröstad, med gråsprängt skägg, hår till axlarna och en bred panna som fårats av alltför många fältslag – stod med sin drottning på de högsta befästningsverken och blickade ut över festligheternas början för dagen. Hans kungliga egendomar sträckte sig i all prakt så långt ögat nådde. Det var en blomstrande stad, inramad av urgamla fästningsmurar. Det var Kungsgård. Stenhus av alla storlekar och former knöts samman av en labyrint av vindlande gator – för krigare, uppsyningsmän och hästar, Silvergardet och Legionen, vakternas baracker, vapenhus och arsenalen – och dessutom hundratals boningshus, för allt folk som valt att bo innanför murarna.
Mellan husen låg också vidsträckta gräsmattor, kungliga trädgårdar, kullerstensbelagda torg och porlande fontäner. Kungsgård hade förskönats genom århundraden, av hans far, och faderns far före honom, och det hade aldrig varit vackrare än nu. Utan tvekan var Kungsgård det starkaste fästet i Ringens Västerrike.
Aldrig hade någon kung haft så dugliga och trofasta krigare, och under kungens hela liv hade ingen vågat sig på ett anfall. MacGil hade haft tronen i trettiotvå år, och under den tiden styrt som en god och vis kung. Riket hade blomstrat, hären dubblats i storlek, städerna växt och folket fått del av överflödet. Inte ett klagomål stod att finna ibland hans undersåtar. Han var känd som en frikostig kung, och i riket hade haft fred och överflöd sedan han först kom till tronen.
Och det var just det som höll honom vaken om nätterna. För MacGil var en kung som kunde sin historia. Under tidigare tidsåldrar så hade det aldrig freden varat så länge. Han hade slutat fråga sig om kriget skulle komma – nu undrade han när det skulle ske. Och vem som var fienden.
Det största hotet kom naturligtvis från barbarerna i Vildlanden, bortom Ringen och på andra sidan Klyftan, där de hade underkastat sig alla folk. Vildlanden hade aldrig utgjort något hot mot MacGil och de sju generationer kungar som styrt före honom. Orsaken var hans rikes geografi. Format som en del av en perfekt cirkel – en ring – som avskildes från världen runtom av en djup och bred klyftdal, och skyddades av en kraftsköld ända sedan kungens kröning – riket hade inget att frukta från Vildlanden. Barbarerna hade försökt anfalla, ta sig förbi skölden och över klyftdalen. Men de hade aldrig lyckats. Så länge han och hans folk höll sig inom Ringen fanns inga hot utifrån.
Men det betydde inte att det saknades hot på insidan. Det var det som på senare tid fått MacGil att vaka på nätterna. Och just det var också ändamålet med festligheterna för dagen: hans äldsta dotters bröllop, ett giftermål arrangerat för att blidka fienden och bevare den ömtåliga freden mellan Ringens Öst- och Västerriken.
Ringen var nästan tusen mil rakt över, men delades på mitten av en bergskedja, Högländerna. På andra sidan låg Ringens Österrike, styrt sedan århundraden av rivalerna, McCloud, som alltid var redo att bryta den osäkra vapenvilan med MacGil. McClouds var missnöjda och övertygade om att jorden i deras del av riket var mindre bördig. De gjorde också anspråk på Högländerna och hävdade högljutt att bergskedjan var deras, fastän minst hälften av den hörde till MacGils. Vid gränsen utspelades eviga skärmytslingar och yttrades ständiga hot om invasion.
MacGil blev irriterad när han tänkte över situationen. McClouds hade all anledning att vara nöjda. De satt säkra inom Ringen och på bördigt land. De hade inget att frukta. De borde vara nöjda med hälften av Ringen. Men det enda som, för första gången i historien, hindrat McClouds från att anfalla var att MacGil låtit hären växa sig för stark. Men, vis kung som han var, MacGil anade att något var i görningen och att freden inte skulle bestå. Därför hade han drivit fram giftermålet mellan sin äldsta dotter och den äldste prinsen av klanen McCloud. Och nu var den dagen här.
När han blickade nedåt såg han tusentals undersåtar, klädda i färgglada vapenrockar och anlända från rikets alla hörn och båda sidor om Högländerna – alla nu på väg inom fästningsmurarna. Förberedelserna bland folket hade varat i månader och de hade beordrats att se till att allt såg rikt och starkt ut. Det här var inte bara en dag för bröllopsfestligheter. Det var också ett tillfälle att sända ett tydligt budskap till McClouds.
MacGil synade de hundratals soldater som ställts upp på strategiska platser längs befästningarna. De stod längs gatorna och utefter murarna, fler soldater än vad han någonsin kunde behöva. Det var han nöjd med. Det var den styrkedemonstration han behövde. Men han var också på helspänn. Det låg spänning i luften, redo att bryta ut i en sammandrabbning. Han hoppades att inga hetsporrar på någon av sidorna, eggade av öl, skulle ställa till bråk. Han såg ut över rännarbanan och fälten och tänkte på de tornerspel, tävlingar och festligheter som skulle lekas under dagen. Det skulle bli hårda kamper. McClouds skulle helt säkert komma med en mindre här. Och var tornering och brottningskamp, varje lek, skulle ges en särskild betydelse. Det kunde räcka att en enda av dessa lekar gick snett för att verklig strid skulle utbryta.
”Min konung?”
Han kände en len hand i sin egen och vände sig mot sin drottning, Krea. Hon var fortfarande den vackraste kvinna han mött. Deras äktenskap hade varat under hela hans regering. Det hade varit lyckligt, och hon hade givit honom fem barn, tre av dem pojkar. Aldrig hade hon klagat. Därutöver var hon också den rådgivare han hade störst förtroende för. Med åren förstod han att hon var klokare än alla hans män, och rentav klokare än honom själv.
”Det är en dag i politikens tecken”, sa hon. ”Men det är också vår dotters bröllop. Försök att njuta av det. Det sker bara en gång.”
”Jag oroade mig mindre när jag inte hade någonting”, svarade han. ”Nu då vi har allt man kan önska, oroar jag mig också för allt. Vi lever i trygghet. Men jag känner mig inte trygg.”
Hon såg på honom med ögon fulla av medlidande. De var stora och nötbruna och såg ut att rymma all världens visdom. Hon slöt dem en aning, som hon alltid gjort, så att hon såg lite drömmande ut. Ögonen inramades av vackert, rakt brunt hår som föll på båda sidor, med bara stråk av grått ännu. Ansiktet hade fått några fler linjer, men hon hade inte förändrats.
”Det är av det enkla skälet att du inte är trygg”, sa hon. ”Ingen kung är trygg. Det finns fler spioner vid vårt hov än vad du ens vill veta. Så är det.”
Hon lutade sig fram, kysste honom, och log.
”Försök att njuta av det”, sa hon. ”Det är i alla fall ett bröllop”.
Efter det vände hon om och stegade ned från fästningsmuren.
Han såg henne gå och vände sig sedan och blickade ut över sin borggård. Hon hade rätt, som alltid. Han önskade verkligen njuta av tillfället. Han älskade sin äldsta dotter, och det var trots allt ett bröllop. Det var den vackraste dagen av den vackraste tiden på året, på krönet av våren och med sommaren för dörren. De två solarna stod högt i skyn och en lätt bris lekte. Allt stod i full blom och överallt lyste det av skärt, vitt, purpur och orange i träden. Han önskade inget hellre än gå dit ned till sina män, se sin dotter giftas och fylla sig med kannor av öl tills han druckit färdigt.
Men det var omöjligt. Han hade många plikter att klara av innan han ens kunde tänka på att lämna slottet. En kungadotters bröllop betydde många måsten för kungen själv. Han behövde träffa sitt råd, sina barn, och alla supplikanter som hade rätt att träffa kungen denna dag. Med lite tur kunde han lämna slottet i tid för ceremonin vid solnedgången.
*
MacGil steg fram genom slottets salar med sitt följe. Han var iklädd sin bästa kungliga skrud, med byxor av svart sammet, gyllene bälte över en dräkt av purpur och gyllensiden, den vita manteln och höga skinande läderstövlar, och kronan – ett utsirat gyllene band med en stor rubin i mitten. Han klev genom rum efter rum, nedför trappan från bröstvärnet, genom sitt kungliga gemak och under de mäktiga valvbågarna och färgade glasen i den stora salen. Till sist kom han till en urgammal dörr av ek, tjock som själva stammen. Den öppnades av en tjänare som steg åt sidan. Tronsalen.
Rådmännen stod i givakt när MacGil klev in i salen och ekdörren slog igen.
”Sitt ned”, sa han, kortare i tonen än vanligt. Han var trött på de eviga formaliteter som kom med styret av riket, och det särskilt den här dagen, och han ville ha dem överstökade.
Han stegade fram genom tronsalen. Rummet upphörde aldrig att imponera på honom, med taket som reste sig hissnande femton meter, en hel vägg av målat glas och golv och murar huggna av halvmetertjocka block. Där fanns plats för minst hundra dignitärer. Men på dagar som den här, när rådet samlades, var det bara han själv och en handfull rådgivare under de väldiga valven. Salen dominerades av ett enormt halvcirkelformat bord, och bakom det stod rådgivarna.
Han steg fram genom mitten av salen, mot tronen. Han klev uppför stentrappan, förbi de skulpterade gyllene lejonen och sjönk ned på den röda sammetsdynan på tronen, som i övrigt var smidd helt av guld. Hans far hade suttit på den tronen, och hans far före honom, liksom alla MacGils hade gjort. MacGil kände tyngden av förfäderna när han satt där, vikten av alla tidigare generationer.
Han granskade de rådgivare som var där. Där stod Brom, hans bästa general och rådgivare i militära angelägenheter; Kolk, general över Legionen där pojkarna skrevs in; Aberthol, äldst av dem alla och en lärd man och historiker som givit råd åt tre generationer av kungar; Firth, hans rådgivare om de inre angelägenheterna vid hovet, en magerlagd man med kortklippt, grått hår och djupt insjunkna, rastlösa ögon. MacGil hade aldrig litat på den mannen och förstod inte ens vad som menades med hans titel. Men både hans far och farfar hade hållit sig med rådgivare speciellt för angelägenheter inom hovet, och han fortsatte traditionen av respekt för dem. Där var också Owen, hans skattmästare; Bradaigh, rådgivare för angelägenheter utrikes; Earnan, hans skatteuppbördsman; Duwayne, hans rådgivare om folket, och Kelvin, representant för adeln.
Kungen hade förvisso absolut makt att bestämma. Men hans regering var frisinnad och hans förfäder hade alltid varit stolta över adelns rätt att bli hörd i alla frågor, genom representanten i rådet. Historiskt sett hade det varit en känslig balans mellan kungen och adeln. Nu rådde endräkt, men under andra tider hade det skett resningar och maktkamp mellan adel och kung. Det var en hårfin balans.
När MacGil såg ut över salen märkte han att det var en som saknades: just den man han mest önskade tala med. Argon. Som vanligt var det omöjligt att förutsäga var och när han skulle dyka upp. Det retade MacGil som inget annat, men han hade inget annat val än att acceptera det som det var. Druidernas sätt att vara och leva var för honom en gåta. Och utan Argons närvaro så blev MacGil ännu mer angelägen om att skynda på. Han ville få det här avklarat och ta itu med de tusen andra göromål som väntade innan bröllopet.
Rådgivarna satt vända mot honom runt det halvcirkelformade bordet, tre meter emellan och var och en i en åldrig stol av ek med märkligt snidade armstöd.
”Min herre, om jag får inleda”, ropade Owen ut.
”Det går an. Och håll det kort. Idag har jag ont om tid.”
”Din dotter kommer att få många dyrbara gåvor, och alla hoppas vi att de kommer att fylla hennes kistor. Och tusentals människor är här för hyllningen, och deras personliga gåvor till dig och besök på våra krogar och bordeller kommer också att göra sitt för att fylla vår kammare. Trots det så kommer förberedelserna för dagens festligheter också tömma en stor del av den kungliga skattkammaren. Jag föreslår en höjd skatt, av både folk och adel. En tillfällig skatt, för att minska utgifterna från denna stora festlighet.
MacGil såg oron i rådgivarens ansikte, och han kände själv olust inför tanken på den tömda skattkammaren. Ändå skulle han inte höja skatterna igen.
”Jag har hellre en tom skattkammare, och trogna undersåtar”, svarade MacGil. ”Folkets lycka är vår verkliga rikedom. Vi lägger ingen mer skatt.”
”Men min herre, om vi inte…”
”Jag har fattat mitt beslut. Vad mer?”
Owen sjönk tillbaka i stolen, stukad.
”Min konung”, mullrade Broms röst. ”Som ni befallt så är huvuddelen av våra styrkor nu i staden. Det blir en imponerande styrkedemonstration. Men vi står nu glest runtom riket, vi kommer att vara sårbara.”
MacGil nickade medan han tänkte över saken.
”Fienden kommer inte att anfalla så länge vi föder honom.”
Männen skrattade.
”Och vad nytt från Högländerna?”
”Inga incidenter har rapporterats på veckor. Deras trupper tycks ha flyttats inför bröllopet. Kanske är de redo att sluta fred.”
MacGil var inte så säker.
”Det betyder antingen att bröllopet har fått avsedd verkan, eller att de väntar med anfallet till ett senare tillfälle. Vilket är det, gamle man?” MacGil vände sig mot Aberthol.
Aberthol rensade strupen, och rösten var hes när han talade: ”Herre, din far och hans far före honom litade aldrig på McClouds. Att de slumrar hindrar inte att de en gång vaknar”.
MacGil nickade instämmande.
”Och vad med Legionen?”, frågade han, vänd mot Kolk.
”Vi har idag välkomnat nya rekryter”, svarade Kolk, med en snabb nick tillbaka.
”Och min son ibland dem?”, frågade MacGil.
”Han står stolt mitt ibland dem, och det är en rejäl pojke.”
MacGil nickade och vände sig sedan mot Bradaigh.
”Och vilka är nyheterna från andra sidan Klyftan?”
”Herre, våra patruller har under de senaste veckorna bevittnat nya försök att ta sig över Klyftan. Det kan vara ett tecken på att man i Vildlanden samlar sig för ett anfall.”
Det viskades dämpat bland männen. MacGil kände magen knyta sig vid tanken. Kraftskölden var oövervinnerlig. Men det bådade ändå inte väl.
”Och om det blir ett fullskaligt anfall?”, frågade han.
”Så länge skölden är i kraft har vi ingenting at frukta. Barbarerna har inte lyckats ta sig över Klyftan på århundraden. Det finns inga skäl att tro att det skulle bli annorlunda den här gången.”
MacGil var inte så säker. Ett anfall utifrån kunde förväntas, och hade redan gått över tiden. Allt han kunde göra var undra när det skulle ske.
”Herre”, hördes Firths nasala stämma. ”Det är min plikt att tillägga att vårt hov idag är fyllt av sändebud från McClouds rike. Fiender eller ej, det skulle ses som en förolämpning om du inte skulle underhålla dem som värd. Jag skulle råda att ni använder eftermiddagen till att välkomna var och en av dem. De medför ett stort följe, många gåvor – och, sägs det, många spioner.”
”Och vad är det som säger att de inte redan är här?”, svarade MacGil, samtidigt som han granskade Firth med blicken, undrande – som så ofta för – om han inte själv kunde vara en av dem.
Firth öppnade munnen för att svara, men MacGil suckade och höll upp handen. Han hade fått nog. ”Om det var allt så går jag nu för att delta i min dotters bröllop.”
”Herre”, sa Kelvin och klarade strupen. ”Det är visst ytterligare en sak. Traditionen bjuder att en arvtagare utses på dagen för det äldsta barnets bröllop. Varje MacGil har utsett sin efterträdare. Folket förväntar sig att ni gör detsamma. Det pratas. Det är inte tillrådligt att göra dem besvikna. Särskilt som Ödessvärdet ännu sitter fast.”
”Vill du att jag skall utse en arvinge, fastän jag ännu är i min krafts dagar?”, frågade MacGil.
”Herre, jag menar ingen anstöt.” Kelvin snubblade på orden och såg oroad ut.
MacGil höll upp handen. ”Jag är bekant med traditionen. Och förvisso skall jag idag utse någon.”
”Kan ni tänkas låta oss veta vem?”, frågade Firth.
MacGil fäste blicken på honom, irriterad. Firth var en pratmakare, och inte en man han litade på.
”Ni får veta tids nog, när det är dags för det.”
MacGil reste sig, och de andra med honom. De bugade, vände om, och skyndade ut från salen.
MacGil stod där i tankar, utan att veta hur länge. Det var dagar som den här önskade han att han inte var kung.
*
MacGil steg ned från tronen. Stövlarna ekade i tystnaden när han korsade salen. Med ett ryck i järnhandtaget öppnade han själv den åldriga ekdörren och steg in i en sidokammare.
Han hade alltid trivts i friden och lugnet i detta lilla rum. Det var inte mer än tjugo steg mellan väggarna, men ändå höga takvalv. Rummet var helt i sten, med ett litet, runt fönster i målat glas i en av väggarna. Ljuset föll in genom dess gula och röda rutor och lyste upp ett ensamt föremål i det annars kala rummet.
Ödessvärdet.
Där låg det, mitt i rummet, på vågräta järnbalkar, som en fresterska. MacGil steg fram tills han stod nära svärdet, gick varvet runt och granskade det med blicken – som han gjort ända sedan han var pojke. Ödessvärdet. Ett svärd omtalat i legender, själva källan till all makt i riket och nedärvt från en generation till nästa. Den som hade kraft att lyfta svärdet skulle vara den utvalde, den som var ödesbestämd att styra riket på livstid och befria det från alla hot, både utifrån och inom Ringen. Det hade varit en vacker saga att växa upp med, och så snart han själv blivit smord till kung hade han försökt lyfta det, eftersom endast kungar av ätten MacGil hade rätt att försöka. Alla kungar före honom hade misslyckats. Han var säker på att han skulle vara annorlunda, att han skulle vara den utvalde.
Men han hade haft fel, liksom alla av ätten före honom. Och misslyckandet hade kastat en skugga över hans styre sedan dess.
När han nu såg på det granskade han dess långa klinga, smidd av en märklig metall som ingen lyckats förstå. Svärdets ursprung var ännu dunklare. Det sades ha uppstått från jorden själv, vid ett jordskalv.
När han såg på det kände han återigen stinget av misslyckande. Han var kanske en god kung, men han var inte den utvalde. Folket visste det. Hans fiender viste det. Han var kanske en god kung, men han skulle aldrig bli den utvalde.
Han misstänkte att om han varit det så hade det varit mindre oro vid hovet, mindre sammansvärjningar och hemliga planer. Hans eget folk skulle lita på honom mer och fienden skulle inte ens överväga attack. En del av honom önskade att svärdet bara skulle försvinna, och alla legender med det. Men han visste att det inte skulle ske. Det var legendens förbannelse, och dess makt. Starkare än någon armé.
När han såg på det för tusende gången kunde MacGil inte hjälpa att återigen undra vem det skulle bli. Vem av hans ätt var ödesbestämd att svinga det där svärdet? När han tänkte på vad han hade att göra, hans plikt att utnämna en tronarvinge, så frågade han sig vem, om någon, var utsedd att lyfta det.
”Den där klingan väger tungt”, hördes en röst.
MacGil vände om, förvånad över att ha sällskap i det lilla rummet.
Där, i dörren, stod Argon.
MacGil kände igen rösten redan innan han såg honom och var både irriterad över att han inte kommit tidigare och glad över att se honom nu.
”Du är sen”, sa MacGil.
”Jag delar inte din tidsuppfattning”, svarade Argon.
MacGil vände mot svärdet igen.
”Trodde du någonsin att jag skulle kunna lyfta det?”, frågade han eftertänksamt. ”Den dag det var dags för mig att bli kung?”
”Nej”, svarade Argon, utan omsvep.
MacGil vände sig om och stirrade på honom.
”Du visste att jag inte skulle kunna. Du såg det, eller hur?”
”Ja.”
MacGil grubblade över vad han nyss hört.
”Det oroar mig när du ger raka svar. Det är inte likt dig.”
Argon stod tyst och MacGil insåg till sist att han inte skulle säga något mer.
”Jag utser min arvinge idag”, sa MacGil. ”Det känns meningslöst att utse en arvinge en dag som den här. Det stjäl verkligen all glädje från en kung på hans barns bröllop.”
”Kanske är det meningen att den glädjen skall dämpas.”
”Men jag har så många år kvar att styra”, sa MacGil, nästan bönfallande.
”Kanske ändå inte så många som du tror”, svarade Argon.
MacGil såg forskande på Argon. Vad betydde det där?
Men Argon sa inget mer.
”Sex barn har jag. Vem skall jag välja?”, frågade MacGil.
”Varför fråga mig? Du har redan gjort ditt val.”
MacGil såg på honom. ”Du ser mycket. Ja, det är riktigt, jag har valt. Men jag vill ändå veta vad du tycker.”
”Jag tycker att ditt val är klokt”, sa Argon. ”Men kom ihåg att ingen kung kan styra från graven. Oavsett vem du tänker att du har valt så har ödet sitt eget sätt att välja.”
”Kommer jag att leva, Argon?” MacGil kastade fram den fråga som han ställt sig sedan han vaknat natten innan ur en fruktansvärd mardröm.
”Jag drömde om en kråka”, fortsatte han. ”Den kom och stal min krona. Sedan kom en annan och bar mig därifrån. Jag såg mitt rike sträcka sig långt under mig. Jorden svartnade där jag flögs fram, blev karg och ofruktsam. Det var ett öde land.”
Han såg upp mot Argon, ögonen vattnade av tårar.
”Var det bara en dröm, eller var det mer än det?”
”Drömmar är alltid någonting mer, är de inte?”, frågade Argon.
MacGil kände en ilning av obehag.
”Var är faran? Säg mig i alla fall det!”
Argon steg fram och blickade rakt in i hans ögon, med sådan intensitet att MacGil kände det som om han såg in i en annan värld.
Argon lutade sig fram och viskade:
”Den är alltid närmare än du anar.”
