Kitabı oku: «Hjältars Väg», sayfa 4
Kapitel fyra
Thor gömde sig i höet på en vagn som krängde fram på landsbygdsvägen. Kvällen innan hade han hunnit fram till vägen, och sedan hade han väntat tålmodigt tills det kom en vagn som var tillräckligt stor för att han skulle kunna ta sig ombord osedd. Då hade det redan hunnit bli mörkt, och vagnen hade rullat förbi just så långsamt att han kunnat springa ikapp och hoppa in från baksidan. Han hade landat i höet och begravt sig själv djupt i lasset. Tur nog hade kusken inte sett honom. Thor hade inte varit säker på att vagnen verkligen skulle till Kungsgård. Men den gick i rätt riktning, och en vagn av den storleken och med sådana kännetecken kunde inte gärna vara på väg någon annanstans.
När Thor färdades genom natten låg han vaken i timmar och tänkte på mötet med sybolden. Argon. Hans öde. Hans tidigare hem. Hans mor. Han kände att världen hade svarat honom och sagt att hans öde var ett annat. Han hade legat där, med händerna knäppta bakom huvudet och blickat upp mot natthimlen som syntes genom vagnens slitna kapell. Han hade sett universum, så strålande, med sina röda stjärnor långt, långt borta. Han var upphetsad. För en gångs skull i livet var han på en resa. Han visste inte vart, men han var på väg. På ett eller annat sätt så skulle han ta sig till Kungsgård.
När Thor öppnade ögonen var det morgon. Ljuset flödade in och han insåg att han slumrat in. Han satte sig snabbt upp, såg sig omkring och klandrade sig själv för att ha somnat. Han borde ha varit mer uppmärksam – det var rena turen att han inte blivit upptäckt.
Vagnen rörde sig fortfarande, men den krängde inte lika mycket. Det kunde bara betyda en sak: en bättre väg. De måste vara nära en stad. Thor blickade ned och såg hur slät vägen var, fri från stenar och gropar och belagd med fina, vita snäckskal. Han hjärta slog snabbare: de närmade sig Kungsgård.
Thor kikade ut från vagnens baksida och blev helt överväldigad av synen. De oklanderliga vägarna sjöd av liv. Dussintals vagnar, alla former och storlekar och lastade med alla typer av gods, fyllde vägarna. En var lastad med pälsverk, en annan med mattor, och ytterligare en med kycklingar. Och mitt ibland dem gick hundratals köpmän, några med boskap i följe, andra bar korgar med varor på huvudet. Fyra män bar balar av silke, balanserade mellan sig på pålar. Det var en hel armé av människor, och alla på väg i en och samma riktning.
Thor kände sig så levande. Aldrig hade han sett så många människor, så mycket gods och så mycket hända på en och samma gång. Hela livet hade han varit i en liten by, och nu var han mitt i en knutpunkt, omgiven av allt mänskligt.
Han hörde ett högt oväsen, tunga kedjor som rasslade och en duns av träbalkar som slog i backen så hårt att marken skakade. Ett ögonblick senare hördes ett annat ljud, av hovar som klapprade mot trä. Han såg ned och insåg att de passerade en bro och att under dem flöt en vallgrav. Det var en vindbrygga.
Thor stack ut huvudet och såg ett par väldiga stenpelare och den spetsade järnporten därovan. Det var Kungsporten de passerade.
Han hade aldrig sett en större port. Han blickade upp mot järnspetsarna och häpnade över tanken på att de, om porten plötsligt föll ned, skulle klyva honom i stycken. Han lade märke till fyra män ur Silvergardet som vaktade ingången, och hans hjärta slog snabbare igen.
Nu rullade de genom en lång tunnel av sten, och sedan såg man himlen igen. De var inom murarna i Kungsgård.
Han kunde knappt tro det. Här var det om möjligt ännu mer liv och rörelse – tusentals människors tycktes myllra vart man såg. Där var också gräsklädda fält, oklanderligt klippta och överallt med blomster. Vägen vidgades och längs sidorna fanns stånd, försäljare och byggnader av sten. Och mitt ibland alltsammans fanns kungens män, soldater klädda i rustning. Thor hade klarat det.
Mitt i upphetsningen hade han inte kunnat låta bli att ställa sig upp. Nu stannade vagnen tvärt så att Thor föll baklänges, in i höet igen. Innan han klarat att resa sig igen hörde han hur något av trä sänktes ned, och när han såg upp möttes hans blick av en ilsken, skallig gammal man som blängde mot honom, klädd i trasor. Kusken sträckte in sina knotiga händer, grep Thor om fotlederna och drog ut honom.
Thor föll ned och landade hårt på ryggen, i ett moln av damm i gruset. Skratt hördes från alla håll.
”Nästa gång du tar en tur i min vagn så blir det bojorna för dig gosse! Tur för dig att jag inte ropar hit Silvergardet nu på en gång!”
Gamlingen vände sig om och spottade och skyndade sedan upp på vagnen och piskade på hästarna framåt.
Thor skämdes, men återfick till sist fattningen och kom på fötter. Han såg sig omkring. En och annan förbipasserande skrockade och Thor snäste åt dem tills de tittade bort igen. Han borstade av sig dammet och gned sig om armarna. Stoltheten var sårad, men inte kroppen.
Han återfick snart modet när han såg sig omkring, bländades av allt, och insåg att han skulle vara glad som tagit sig så långt. Nu när han inte hindrades av vagnen kunde han se sig omkring utan hinder. Och det var verkligen en otrolig syn – staden sträckte sig så långt ögonen kunde nå. I dess mitt reste sig ett magnifikt slott av sten, omgivet av befästa murar som tornade upp sig och krönt av bröstvärn, där man överallt såg män ur kungens armé på patrull. Överallt omkring honom låg också välhållna gröna fält, stenlagda torg, fontäner och lundar med träd. Det var en stad. Och den svämmade över av folk.
Överallt strömmade det av alla typer av människor – köpmän, soldater, ämbetsmän – och alla tycktes ha brådska. Det tog flera minuter innan Thor förstod att något speciellt var i görningen. Förberedelser var igång överallt där han släntrade fram. Stolar ställdes fram och ett altare restes. Det såg ut som om de förberedde för ett bröllop.
Hjärtat hoppade över ett slag när han, långt fram, såg en rännarbana för tornering, med långa banor för ryttarna som avdelats med rep. På ett annat fält såg han soldater kasta spjut mot avlägsna mål, och på ytterligare ett sköt man båge mot mål av hö. Överallt tycktes det vara spel och tävlingar på gång. Och det var musik i luften: lutor, flöjt och cymbaler och grupper av musikanter som vandrade runt. Och vin. Stora tunnor rullades fram, och bord med mat ställdes i ordning för bankett så långt han kunde se. Det var som om han anlänt mitt i en stor festlighet.
Allt detta var bländande, men Thor kände ändå att det brådskade att finna Legionen. Han var sen redan som det var, och det var nödvändigt att han gav sig till känna. Han skyndade fram till den första person han såg, en äldre man som, att döma av det blodiga förklädet, tycktes vara en slaktare som skyndade nedför gatan. Alla här var i sådan brådska.
”Ursäkta herrn”, sa Thor och höll tag i mannens arm.
Mannen såg ogillande på Thors hand.
”Vad vill du, pojk?”
”Jag söker Kungens legion. Vet ni var de tränar?”
”Ser jag ut som en karta, eller?”, väste mannen och skyndade vidare.
Thor var alldeles häpen över mannens brist på hövlighet.
Han skyndade fram till nästa människa han såg, en kvinna som knådade i mjöl på ett långt bord. Det stod flera kvinnor runt bordet, alla i hårt arbete, och Thor tänkte att åtminstone en av dem borde veta.
”Ursäkta mig fröken, men vet ni kanhända var Kungens legion tränar?”
De såg på varandra och fnissade, några bara år äldre än honom själv.
Den äldsta vände sig om och såg på honom.
”Du letar på fel plats”, sa hon. ”Här förbereder vi för festligheterna.”
”Men jag fick höra att de tränade i Kungsgård”, sa Thor, något förvirrad.
Kvinnorna skrockade igen. Den äldsta av dem satte händerna i höfterna och skakade på huvudet.
”Du beter dig som om du aldrig varit i Kungsgård förr. Har du ens någon aning om hur stort det är?”
Thor rodnade när de andra kvinnorna skrattade och stegade sedan iväg. Han avskydde när man gjorde narr av honom.
Han såg framför sig dussintals gator som slingrade sig hit och dit genom Kungsgård. Och i murarna fanns minst ett dussin ingångar. Den här platsens storlek var helt överväldigande. Han fick den obehagliga känslan att han skulle kunna söka i dagar utan att hitta rätt.
Så fick han en idé: En soldat måste naturligtvis veta var de andra tränar. Tanken på att gå fram till en av kungens soldater gjorde honom nervös, men han insåg att han var tvungen.
Han vände om och skyndade mot muren, fram till den soldat som stod vakt vid den närmaste ingången. Han hoppades att han inte skulle bli utslängd. Soldaten stod rakryggad och med blicken rakt fram.
”Jag letar efter Kungens legion”, sa Thor, med den tappraste stämma han kunde uppbåda.
Soldaten fortsatte att blicka rakt fram, utan att bry sig.
”Jag sa att jag letar efter Kungens legion!”, envisades Thor, högre den här gången och fast besluten att bli hörd.
Efter flera sekunder såg soldaten ned på honom, hånfullt.
”Kan du säga var de är?”, trugade Thor.
”Och vad har du för ärende med dem?”
”Ett mycket viktigt ärende”, underströk Thor, och hoppades att soldaten inte skulle fråga ut honom. Soldaten vände tillbaka igen, blickade åter rakt fram och ignorerade honom som tidigare. Thor fruktade att han inte skulle få något svar och besvikelsen sved i hjärtat.
Men efter vad som kändes som en evighet så svarade soldaten: ”Ta östra porten och fortsätt norrut så långt du kan. Ta den tredje porten till vänster, vik av till höger, och så höger igen. Passera det andra stenvalvet, så ligger deras mark efter porten. Men jag kan också tala om för dig att du slösar med din tid. De tar inte emot besökare.”
Det var allt Thor behövde höra. Utan att dröja ett ögonblick vände han och sprang fram enligt anvisningarna, som han upprepade i huvudet för att försöka komma ihåg dem. Han såg att solen redan stod högt på himlen och kunde bara be att det inte skulle vara försent när han väl kom fram.
*
Thor sprang längs oklanderligt putsade, snäckskalsbelagda gatstigar, än hit, än dit genom Kungsgård. Han gjorde sitt bästa för att följa anvisningarna och hoppades att han inte lurats på villovägar. Han kom till gårdsplanens ände, såg alla portöppningar och valde den tredje till vänster. Han sprang igenom den och fortsatte genom korsningarna, en väg efter en annan. Han sprang genom all trafik, alla tusentals människor som strömmade in i staden i horder som tätnade för var minut. Han stötte in i lutspelare, jonglörer, gycklare och alla typer av underhållare som kommit klädda i de finaste utstyrslar.
Thor stod inte ut med tanken på att uttagningen skulle börja utan honom. Han gjorde sitt bästa för att koncentrera sig, i kurva efter kurva och ständigt på utkik efter träningsfältet. Han löpte fram under en valvbåge och nedför ännu en gata. Men därefter, långt bort, anade han vad som inte kunde vara annat än hans mål: en amfiteater, en perfekt cirkel byggd i sten. I mitten fanns en väldig portgång, med soldater på vakt. Thor hörde dämpade hurrarop från andra sidan murarna som fick hjärtat att slå snabbare. Här var det.
Han spurtade fram så det värkte i lungorna. När han kom till porten klev två av vakterna fram med sänkta lansar och blockerade vägen. En tredje vakt steg fram och höll upp handflatan.
”Halt”, befallde han.
Thor tvärstannade och flämtade efter andan. Han kunde knappt lägga band på sin upphetsning.
”Ni… missförstår”, flämtade han fram mellan andhämtningarna. ”Jag måste komma in. Jag är sen.”
”Sen för vadå?”
”Uttagningen.”
Vakten var en kort, satt man med koppärrigt ansikte. Han vände sig mot de andra och de utväxlade skeptiska blickar. Han vände sig och såg misstänksamt på Thor igen.
”Rekryterna togs in med det kungliga vagnsföljet redan för flera timmar sedan. Om du inte bjöds in att delta så får du heller inte komma in.”
”Men ni förstår inte, jag måste…”
Vakten sträckte sig fram och grabbade tag i Thors skjortkrage.
”Det är du som inte förstår, uppstudsige pojkhalva. Hur vågar du komma hit och försöka tvinga dig in? Försvinn, omedelbart – eller så sätter jag dig i bojor.”
Thor kände ett sting i bröstet där vaktens gripit tag. Men värre var stinget av att bli avvisad. Han blev arg. Han hade inte kommit så långt bara för att avvisas av en vakt, utan att ens bli sedd. Han var fast besluten att ta sig in.
Vakten stegade tillbaka till sina män, och Thor gick långsamt därifrån, medsols runt den runda byggnaden. Han hade en plan. Han fortsatte att gå tills han var utom synhåll, men började sedan jogga, hela tiden tätt intill väggen. Han såg efter att vakterna inte tittade åt hans håll och ökade sedan farten tills han sprang. Halvvägs runt byggnaden fick han syn på en annan öppning in till arenan: högt upp i stenmuren fanns valvbågar med öppningar som blockerades av järnstänger. En av dessa öppningar hade tappat sina järnstänger. Han hörde ytterligare ett vrål inifrån arenan och hävde sig upp på avsatsen till öppningen och såg in.
Hjärtat slog fortare i bröstet. Därinne, utspridda över det stora cirkelrunda träningsfältet var dussintals rekryter – och även hans bröder. De stod uppställda, vända mot ett antal män ur Silvergardet. Kungens män gick mitt ibland dem, granskade dem.
En annan grupp rekryter stod vid sidan av. Under en soldats vakande öga kastade de spjut mot ett mål på långt avstånd. En av dem missade.
Det brände av harm i Thors ådror. Han kunde ha träffat de där målen. Han var lika bra som de andra. Det var inte rättvist att han lämnats utanför bara för att han var yngre och något mindre.
Plötsligt kände Thor en hand i ryggen som slet honom bakåt så att han flög genom luften. Han föll hårt i backen och tappade andan.
Han såg upp, på vakten från porten som hångrinade ned mot honom.
”Vad var det jag sa, pojk?”
Innan han hann reagera lutade sig vakten bakåt och gav honom en hård spark. Thor fick en våldsam smäll i revbenen, och vakten beredde en ny spark.
Men nu greppade han vaktens fot på väg mot honom, ryckte den åt sidan så att han tappade balansen och föll.
Thor kom snabbt på fötter, och även vakten reste sig. Thor bara stod där och stirrade tillbaka, chockad över vad han just gjort. Mitt emot honom blängde vakten, rasande.
”Inte bara skall jag slå dig i bojor”, väste vakten. ”Men du skall få betala. Ingen rör en kungsvakt! Glöm alla tankar på att gå med i Legionen – du skall ruttna i den djupaste fängelsehåla! Du har tur om du någonsin får se dagsljus igen!”
Vakten drog fram en kedja med en boja i änden. Han närmade sig Thor med hämndlystnad ristad i ansiktet.
Tankarna skenade i Thors huvud. Han kunde inte tillåta sig att bli fängslad – men samtidigt ville han inte skada en medlem av vaktstyrkan. Han var tvungen att göra något – och snabbt.
Han kom ihåg slungan. Reflexerna tog över när han drog fram den, lade i en sten, siktade och kastade.
Stenen for genom luften och slog bojorna ur den chockerade vaktens grepp. Den träffade vaktens fingrar. Han föll tillbaka, ruskade handen och skrek av smärta samtidigt bojorna föll till marken.
Vakten stirrade på Thor med död i blicken. Han drog sitt svärd och klingan kom fram med en distinkt metallisk klang.
”Det var ditt sista misstag”, hotade han med dov röst, och anföll.
Thor hade inget val nu: den här mannen skulle inte låta honom gå. Han lade en ny sten i slungan och kastade. Han siktade med omsorg. Han ville inte döda vakten, men var tvungen att stoppa honom. Därför undvek han kast mot hjärtat, näsan, ögonen eller skallen. Thor siktade mot den enda plats han visste skulle stoppa, utan att döda.
Mellan vaktens ben.
Han skickade iväg stenen, inte med full kraft, men tillräckligt för att sänka mannen.
Det var mitt i prick.
Vakten vek sig dubbel och tappade svärdet för att hålla sig om skrevet. Han föll i backen, ihoprullad i fosterställning.
”Det här skall du hängas för!”, ylade han fram genom grymtningar av smärta. ”Vakter! Vakter!”
Thor tittade upp och såg ett flertal av kungens vakter komma rusande mot honom.
Det var nu eller aldrig.
Utan att dröja ett ögonblick spurtade han mot avsatsen vid fönsteröppningen. Han var tvungen att hoppa igenom, rakt in i arenan. Och han skulle kämpa mot vem som än kom i hans väg.
Kapitel fem
MacGil satt i slottets övre sal. Det var den mindre och intimare mötessalen och den han använde för privata angelägenheter. Han satt på sin mer vardagliga tron, skuren i trä, och såg ut över fyra av hans barn som stod framför honom. Där var Kendrick, hans äldste, nu tjugofem år och en god krigare och verklig gentleman. Han var den som mest liknade MacGil av alla barn. Det var ironiskt, med tanke på att han var en oäkting, MacGils enda avkomma med en annan kvinna, någon han glömt sedan länge. MacGil hade fostrat Kendrick tillsammans med sina övriga barn, till trots mot drottningens inledande protester. Men han hade fått lova att Kendrick aldrig skulle ärva tronen. Det smärtade kungen nu, eftersom Kendrick var den bäste man han någonsin känt, och en son han var stolt över. En bättre arvtagare till kungariket hade man inte kunnat tänka sig.
Bredvid, men i skarp kontrast till honom, stod Gareth, hans andre son men den förste som var född inom äktenskapet. Han var tjugotre, mager, med insjunkna kinder och stora, bruna rastlösa ögon. Till sinnet kunde han inte ha varit mer olik sin äldre bror. Gareth var allt som brodern inte var. Där brodern var rättfram dolde Gareth alltid sina verkliga tankar. Där brodern var stolt och ädelmodig var Gareth oärlig och svekfull. Det smärtade MacGil att tycka illa om sin egen son, och han hade många gånger försökt att ändra hans natur. Men någon gång efter tonårstiden hade han accepterat att pojkens natur var av ödet: ränksmidande, makthungrig och ambitiös i ordets alla sämsta bemärkelser. Gareth hade heller inget intresse för kvinnor, det visste MacGil, men däremot åtskilliga manliga älskare. Andra kungar skulle ha kastat ut en sådan. Men MacGil var mer öppensinnad, och för honom var det inget skäl att inte älska sin son. Det var inget han skulle dömas för. Vad som dömde honom däremot var hans ondskefulla, ränksmidande natur. Den kunde MacGil inte ha överseende med.
Intill Gareth stod MacGils andra dotter, Gwendolyn. Hon hade just fyllt sexton och var vacker som de vackraste flickor han sett. Och till sättet var hon vackrare ändå: hon var vänlig, frikostig och ärlig – den finaste unga kvinna han lärt känna. I det avseendet var hon lik Kendrick. Hon såg på MacGil med en dotters kärlek till sin far, och han kände hennes lojalitet i varje ögonkast. Han var till och med ännu stoltare över henne än han var över sönerna.
Bredvid Gwendolyn var MacGils yngste son, Reece: stolt och livfull, och med sina fjorton år just på väg att bli man. MacGil hade med stor glädje sett hans invigning i Legionen, och redan kunde han ana vad slags man han skull bli. MacGil var säker på saken: Reece skulle en dag bli den bäste av sönerna och en mycket duglig härskare. Men den dagen var ännu avlägsen. Han var ännu för ung, och hade alltför mycket att lära.
MacGil granskade sina fyra barn med blandade känslor, de tre söner och den dotter som stod framför honom. Det var stolthet blandad med besvikelse. Han kände dessutom ilska och irritation eftersom två av barnen saknades. Den äldsta, hans dotter Luanda, förberedde sig naturligtvis för sitt eget bröllop, och eftersom hon giftes bort till ett annat rike så hade hon ändå inget med diskussionen om arvingar att göra. Men en annan av hans söner, mellansonen på arton år, Godfrey, frånvarade. MacGil rodnade av ilska inför nonchalansen. Ända sedan pojkåren hade Godfrey helt saknat respekt för allt som hade med det kungliga ämbetet att göra. Han visade med all tydlighet att han inte brydde sig om det och att han heller aldrig skulle styra. Som MacGils största besvikelse ägnade sig Godfrey istället åt att slösa bort dagarna tillsammans med sina uslingar till vänner i ölstugor, till ständigt tilltagande skam och vanära för kungafamiljen. Han var en lätting, sov större delen av dagen och fyllde vad som återstod av den med att dricka. Å ena sidan var MacGil lättad över att han inte var där, men å den andra var det en skymf som han inte kunde tolerera. Han hade i själva verket väntat sig just detta och därför redan tidigt sänt ut sina män för att genomsöka ölstugorna och föra honom hem. MacGil satt tyst i väntan på dess att de skulle göra det.
Slutligen slogs den tunga ekdörren upp och in marscherade män ur den kungsvakten, med Godfrey på släp mellan dem. De gav honom en knuff, så att han stapplade in i rummet, och slog åter igen dörren.
Barnen vände sig om och stirrade. Godfrey var sjabbig, stank av öl, orakad och halvklädd. Han log tillbaka. Fräck, som alltid.
”Hejsan far”, sa Godfrey. ”Har jag missat det roliga?”
”Du ställer dig med dina syskon och väntar tills jag talar. Annars, Gud hjälpe mig, får jag dig kedjad i fängelsehålorna bland de vanliga fångarna, utan mat – och öl ännu mindre – i tre hela dagar.”
Godfrey stod där, trotsig, och blängde tillbaks mot sin far. I den blicken kunde MacGil ana en uppdämd styrka hos pojken, någonting av honom själv, en liten gnista som en dag skulle kunna bli till stor nytta för Godfrey. Förutsatt att han först kunde besegra sin egen personlighet.
Utmanande in i det sista väntade Godfrey minst tio sekunder innan han lydde, men hasade därefter över till de andra.
MacGil granskade sina fem barn där de stod: oäktingen, avvikaren, hans dotter och hans yngste son. Det var en märklig blandning och han hade nästan svårt att tro att de alla var hans avkomma. Och nu, på dagen för hans äldsta dotters bröllop, hade han uppgiften att utvälja en arvinge från denna skara. Hur var det ens möjligt?
Det hela var en meningslös uppvisning. Han var trots allt ännu i sin krafts dagar och kunde gott och väl få styra ännu i trettio år. Oavsett vilken arvinge han valde idag så skulle denne kanske inte få bestiga tronen på årtionden. Han fann hela traditionen irriterande. Den hade kanske varit nödvändig på hans förfäders tid, men nu hade den spelat ut sin roll.
Han rensade strupen.
”Vi har samlats här eftersom traditionen kräver det. Som ni vet så är det min uppgift att idag, dagen för min äldsta dotters bröllop, utse en efterträdare. En arvinge till detta rike. Om jag skulle dö så finns det ingen som är bättre lämpad att styra detta rike än er mor. Men rikets lagar kräver att endast ett kungabarn kan efterträda. Alltså måste jag välja.
MacGil drog efter andan och funderade. En tung tystnad hängde i luften och han kunde känna anspänningen av förväntan. Han såg in i deras ögon och märke olika uttryck i dem alla. Oäktingen såg resignerad ut, väl medveten om att han inte skulle bli vald. Avvikaren ögon lyste av äregirighet, som om han förväntade sig att valet helt naturligt skulle falla på honom. Suputen såg ut genom fönstret. Han brydde sig inte. Dottern såg på honom med kärlek i blicken, medveten om att hon inte heller skulle komma på fråga. Men ändå älskade hon sin far. Samma sak med den yngste.
”Kendrick, alltid har jag sett dig som en äkta son. Men vårt rikes lagar förbjuder mig att lämna styret till någon som saknar full legitimitet.”
Kendrick bugade. ”Far, jag hade inte väntat att du skulle göra annat. Jag är nöjd med min lott. Jag ber dig alltså, låt inte det här göra det svårt för dig.”
MacGil smärtades av svaret eftersom han kände hur ärligt det var. Det fick honom att ännu mer önska att han kunde välja honom till arvinge.
”Då återstår fyra av er. Reece, du är en bra ung man. Den bäste jag sett. Men du är för ung för att komma på fråga.”
”Det var vad jag väntat mig far”, svarade Reece med en lätt bugning.
”Godfrey, du är en av mina tre äkta söner, och ändå tillbringar du dagarna i ölstugorna, med slöddret. Du har fått alla förmåner i livet, och alla har du försmått. Om jag har en stor besvikelse i livet, så är det du.”
Godfrey grimaserade tillbaka och rörde sig besvärat.
”Ja, då förmodar jag att jag är färdig här. Så det är väl bara att bege sig tillbaks till ölstugan igen, eller vad säger far?”
Men en kort och respektlös bugning, vände sig Godfrey och stegade ut ur rummet.
”Kom tillbaks!”, röt MacGil. ”GENAST!”
Godfrey klev vidare utan att reagera. Han korsade rummet och ryckte upp dörren. Där stod två vakter.
MacGil kokade av ilska och vakterna såg frågande på honom.
Men Godfrey väntade inte utan knuffade sig förbi och vidare ut i salen.
”Håll honom!”, ropade MacGil. ”Och håll honom utom synhåll för drottningen. Jag vill inte att hon skall behöva stå ut med hans åsyn på sin dotters bröllopsdag.”
”Ja, herre”, sa de, stängde dörren och skyndade efter honom.
Mac Gil satt stilla, röd i ansiktet och försökte lugna ner sig. För tusende gången frågade han sig vad han gjort för att förtjäna ett sådant barn.
Han såg igen på sina kvarvarande barn. De fyra stod där och väntade i den tryckande tystnaden. MacGil tog ett djupt andetag, försökte fokusera.
”Det innebär att två av er återstår”, fortsatte han. ”Och bland dessa två har jag valt min efterträdare.”
MacGil vände sig mot sin dotter.
”Det blir du, Gwendolyn.”
Det gick en flämtning genom rummet. Hans barn verkade chockerade, och Gwendolyn allra mest.
”Talade du riktigt far?”, frågade Gareth. ”Sa du Gwendolyn?”
”Far, det är en stor ära”, sa Gwendolyn. ”Men jag kan inte ta emot den. Jag är kvinna.”
”Det är riktigt, ingen kvinna har tidigare haft MacGils tron. Men jag har beslutat att det är dags att ändra på den traditionen. Till sinne och själ är du den bästa unga kvinna jag mött, Gwendolyn. Du är ung ännu, men om Gud vill så lever jag länge än, och när det är dags för det så har du hunnit bli vis nog att styra. Riket skall bli ditt.”
”Men far!” Gareth skrek, askgrå i ansiktet. ”Jag är din förstfödde, din äkte son! I hela MacGils historia har makten alltid gått till den äldste sonen!”
”Det är jag som är kung”, svarade MacGil med mörker i stämman, ”och jag som avgör vad som är tradition.”
”Men det är inte rättvist!”, bad Gareth gnällande. ”Det är jag som skall bli kung. Inte min syster. Inte en kvinna!”
”Vakta din tunga pojke!” MacGil skakade av raseri och höjde rösten. ”Hur vågar du ifrågasätta mitt omdöme?”
”Så jag förbigås alltså för en kvinna? Har du inga högre tankar om mig?”
”Jag har fattat mitt beslut”, sa MacGil. ”Och du skall respektera det och följa det lydigt, precis som alla andra undersåtar i mitt rike. Ni kan gå nu, allesammans.”
Hans barn böjde hastigt sina huvuden och skyndade från rummet.
Men Gareth blev kvar i dörren och kunde inte förmå sig att gå.
Han vände om och gick ensam fram till sin far. MacGil såg besvikelsen i hans ansikte. Det var tydligt att han väntat sig utnämningen till tronarvinge. Och mer än det: han hade önskat att det skulle ske. Desperat. Vilket inte förvånade MacGil det minsta – det var ju själva skälet till att han inte låtit det ske.
”Varför hatar du mig far?”, frågade han.
”Jag hatar dig inte. Jag anser bara att du inte är lämpad att styra mitt rike.”
”Och varför det?”
”För att det är vad du önskar allra mest.”
Gareths ansikte skiftade i en färg av blodrött. MacGil hade just givit honom en inblick i hans sanna natur. Han såg in i Gareths ögon och såg hur de brann av ett hat som han aldrig trott möjligt.
Utan ett ord stormade Gareth ut och smällde igen dörren bakom sig.
MacGil skälvde i ekot från smällen. Han såg sonens blick framför sig och förstod att där fanns ett djupt hat, till och med djupare än hatet från hans fiender. I den stunden tänkte han på Argon och på hans ord, att faran var nära.
Kunde den vara så nära, till och med?
