Kitabı oku: «Hjältars Väg», sayfa 5
Kapitel sex
Thor spurtade över arenans väldiga fält, så fort han orkade. Han kunde höra trampet från de den vaktstyrkan bakom sig, nära inpå hasorna. De förföljde honom över arenans heta, dammiga landskapet och svor steg efter steg. Utspridda framför honom fanns Legionens medlemmar och dess nya rekryter, mängder av pojkar som honom själv, men större och starkare. De tränade och testades i olika formeringar, vissa kastade spjut, andra slungade kastspjut, ett fåtal övade grepp på lansar. De kastade mot avlägsna mål, och de missade sällan. De var hans medtävlare, och de ingav respekt.
Ibland dem fanns många riktiga riddare, medlemmar av Silvergardet som stod i en vid halvcirkel och bevittnade aktiviteterna. De granskade och dömde. De bestämde vilka som skulle bli kvar och vilka som skulle sändas hem igen.
Thor visste att han hade mycket att bevisa, att han var tvungen att imponera på dessa män. Inom bara några ögonblick skulle vakterna ha överrumplat honom. Om han hade någon chans att göra ett intryck så var det nu. Men hur? Tankarna rusade i huvudet på honom under spurten fram över fältet. Han var fast besluten att inte bli avvisad.
Andra började märka att han kom rusande över fältet. Vissa rekryter avbröt vad de höll på med och vände sig om, och det gjorde även vissa av riddarna. Inom ett ögonblick var alla blickar riktade mot honom. De såg förbryllade ut och han insåg att de måste undra vem han var, som kom springande över deras träningsfält med tre av kungens vakter i hälarna. Det här var inte det intryck han tänkt sig. Hela livet hade han drömt om att gå med i Legionen, men i drömmen hade det inte sett ut så här.
Medan han sprang och övervägde vad han skulle göra så blev det plötsligt tydligt vad han måste. En stor pojke, en av rekryterna, beslöt sig för att imponera på de andra genom att ta saken i egna händer och stoppa Thor. Han var stor och muskulös, nästan dubbelt så bred som Thor, och han höjde sitt träsvärd i vägen. Thor såg att han bestämt sig för att slå ned honom inför allas åsyn, för att på så sätt vinna en fördel över de andra rekryterna.
Det gjorde Thor rasande. Han hade inget otalt med pojken, som inte hade något med striden att göra. Men nu hade han ändå gjort striden till sin, och det bara för att vinna en fördel över de andra.
När han närmade sig slogs han av hur ofattbart stor pojken var: han tornade upp sig över honom och blängde ned mellan svarta lockar som föll över pannan, och han hade den bredaste käke Thor någonsin sett.
Pojken skulle anfalla med träsvärdet och Thor insåg att han skulle vara ute ur leken, om han inte gjorde något snabbt.
Reflexerna tog över. Instinktivt greppade han efter slungan, lutade sig tillbaka och kastade mot pojkens vapenhand. Den nådde målet och slog svärdet ur handen, just som pojken högg nedåt. Vapnet flög iväg och pojken skrek och höll sig om handen.
Thor slösade ingen tid. Han anföll, drog nytta av tillfället, tog ett språng genom luften som slutade med fötterna mitt i pojkens bröst. Men han var så bred, det kändes som att sparka en ekstam. Pojken bara stapplade några steg bakåt, samtidigt som Thor tvärstannade och föll i backen framför hans fötter. Det bådar inte gott, tänkte Thor, och slog i gruset med en duns som fick det att ringa i öronen.
Thor försökte komma på fötter, men pojken var ett steg före. Han sträckte sig ned, grabbade tag i Thors rygg och slängde honom genom luften ner i dammet igen, rakt på ansiktet.
En grupp pojkar samlades snabbt i en cirkel omkring dem och hurrade. Thor rodnade, förödmjukad. Han vände sig om för att komma upp, men pojken var för snabb. Han var redan över honom och tryckte honom mor marken. Innan Thor visste ordet av så hade kampen förbytts till en brottningsmatch, och pojken var otroligt tung.
Thor hörde de andra rekryternas dämpade rop från cirkeln runtomkring, skränande och blodlystna. Pojkens ansikte blängde ned mot honom, och han sträckte ut tummarna, ned mot Thors ögon. Han kunde knappt tro det, den här pojken ville verkligen skada honom. Kunde han verkligen vara så girig efter att vinna en fördel?
I sista ögonblicket lyckade Thor kasta huvudet åt sidan. Pojkens händer missade och slog ned i dammet. Thor tog tillfället att rulla undan.
Thor kom på fötter och vände sig mot pojken, som reste sig också han. Pojken anföll med en rallarsving mot ansiktet – Thor duckade i sista sekund. Han kände vinden från näven över ansiktet och insåg att en träff skulle ha brutit käken på honom. Thor höll ut och placerade ett slag i pojkens mage – men utan effekt: det var som att slå mot ett träd.
Innan han hann reagera fick han en armbåge i ansiktet.
Thor stapplade baklänges, vacklande av smällen. Det var som ett slag av en hammare, och det ringde i öronen.
Medan han ännu stapplade och försökte hämta andan anföll pojken igen, med en hård spark i bröstet. Thor flög baklänges och landade på ryggen i gruset. De andra pojkarna hurrade. Thor försökte sätta sig upp, alldeles yr i huvudet. Men pojken anföll igen innan han satt upp, med en ny sving i ansiktet som slog honom platt till marken igen – och denna gång för gott.
Thor blev liggande. Han hörde det dämpade ropen, kände smaken av salt blod som rann från näsan och märkena i ansiktet. Han stönade av smärta. Han såg upp och kunde se den stora pojken vända sig om och gå tillbaka till kamraterna som redan firade hans seger.
Thor önskade inget hellre än att ge upp. Den där pojken var en jätte. Det var meningslöst att försöka slå honom, och själv kunde han inte ta mer stryk. Men något inom honom manade. Han fick inte förlora. Inte inför alla dessa människor.
Ge inte upp. Res dig. Res dig!
På något sätt hittade han styrkan: stönande rullade han över till sidan, kom upp på händer och knän och sedan, sakta, upp på fötter. Han vände sig mot pojken, blödande, med ögon så svullna att han knappt kunde se och med svårigheter att andas. Han höjde nävarna.
Den väldige pojken vände sig om och såg ned på Thor. Han skakade på huvudet, som om han hade svårt att fatta det.
”Du borde ha legat kvar, gosse”, hotade han och började gå mot Thor.
”DET RÄCKER!”, ropade en stämma. ”Elden, tillbaka!”
Plötsligt klev en riddare fram och ställde sig mellan dem. Han höll ut handflatan och hindrade Elden från att gå närmare Thor. Hopen tystnade och såg på riddaren: det här var utan tvekan en man som krävde respekt.
Thor såg upp och häpnade inför riddarens åsyn. Han var lång och bred över skuldrorna, hade en markerad käke, brunt, välklippt hår och var någonstans i tjugoårsåldern. Thor tyckte genast om honom. Hans förstklassiga ringbrynja glänste av silver och var täckt av det kungliga emblemet: MacGils falk. Thor blev torr i strupen: han stod inför en medlem av kungafamiljen. Han kunde knappt tro det.
”Förklara dig, pojke”, sa han till Thor. ”Varför har du oinbjuden sprungit in på arenan?”
”Innan han hann svara bröt de tre männen från kungsvakten in i cirkeln. Ledaren stod där och pekade på Thor.
”Han trotsade vår order!”, skrek vakten. ”Han skall fängslas och kastas i hålan!”
”Jag gjorde inget fel”, protesterade Thor.
”Inte det inte?”, vrålade vakten. ”Oinbjuden tränga sig in i kungens egendom?”
”Allt jag ville var att få en chans!”, ropade Thor och vände sig bedjande till riddaren framför honom, mannen av kungafamiljen. ”Jag ville bara få en chans att bli med i Legionen!”
”Den här träningsplatsen är endast för de som kallats in, pojke”, hördes en grov stämma.
In i cirkeln steg en krigare i femtioårsåldern, en bred, skallig karl med kort skägg och ett är tvärs över näsan. Han såg ut att ha varit soldat hela livet, och med tecknen på rustningen – guldbroschen på hans bröst – såg han ut att vara deras befäl. Thors hjärta bultade snabbare: en general.
”Jag bjöds inte in, herre”, svarade Thor. ”Det stämmer. Men det är vad jag drömt om i hela mitt liv, att vara här. Det enda jag ber om är en chans att visa vad jag går för. Jag är lika god som någon av dessa rekryter, ge mig bara möjligheten att visa det. Jag ber, att bli med i Legionen är allt jag någonsin önskat.”
”Slagfält är ingen plats för drömmare pojke”, svarade generalen kärvt. ”Där behövs kämpar. Vi ger inga undantag från vår regel: rekryter kommer hit för att de valts ut.”
Generalen nickade och vakterna närmade sig, beredda med bojorna.
Men plötsligt steg den kunglige riddaren fram igen, med handen i vägen för vakterna.
”Kanske kan man en gång göra ett undantag från regeln”, sa han.
Vakten såg upp på honom med förvirring i ansiktet. Det var tydligt att han protesterade, men var tvungen att bita sig i tungan, av respekt för någon ur kungafamiljen.
”Jag beundrar din glöd, pojke”, fortsatte riddaren. ”Innan vi gör oss av med dig skulle jag gärna se vad du kan.”
”Men Kendrick, vi har våra regler …”, sa generalen, uppenbarligen missnöjd.
”Kungafamiljen sätter reglerna”, svarade Kendrick kort. ”Och Legionen lyder under kungafamiljen.”
”Vi lyder din far, konungen – inte dig”, svarade generalen, med en lika stor portion trots.
Det var ett dödläge och luften var tjock av anspänning.
Thor kunde knappt tro att han orsakat något liknande.
”Jag känner min far väl, och jag vet vad han skulle ha önska. Han skulle ge pojken en chans. Och det är precis vad vi skall göra.”
Efter ytterligare några spända ögonblick gav generalen med sig.
Kendrick vände sig mot Thor och såg honom rakt i ögonen. De var bruna och målmedvetna ögon, i ett ansikte som hörde till en prins, men också till en krigare.
”Jag ger dig en chans”, sa han till Thor. ”Visa oss om du kan träffa det där målet.”
Han pekade mot en höstack, långt ute på fältet och med en liten röd fläck i mitten. Åtskilliga spjut stack in i höet, men inget i det röda.
”Om du klarar vad ingen av de andra klarat – om du verkligen kan träffa det där märket härifrån, då blir du en av oss.”
Riddaren steg åt sidan och Thor kände alla ögon på sig.
Han såg ett ställ med spjut och granskade dem noga: de var av finare kvalitet än något han sett tidigare, av ek lindad i finaste läder. Hjärtat bultade när han klev fram. Han torkade undan blodet med handens baksida och kände sig mer nervös än någonsin tidigare i livet. Det var en nästan omöjlig uppgift. Men han måste försöka.
Thor sträckte sig efter ett spjut. Det var varken för långt eller för kort. Han vägde det i handen – det var tungt, stadigt. Inte alls som spjuten hemma. Men det kändes rätt. Han kände att kanske, kanske var det möjligt att träffa målet. Spjutkastning var trots allt hans bästa gren, näst efter stenslungan, och många dagar på drift i vildmarken hade givit honom gott om tid att kasta prick. Han hade alltid kunnat träffa mål som varit omöjliga till och med för hans bröder.
Thor slöt ögonen och andades djupt. Om han missade nu så skulle han övermannas av vakten och släpas i fängelse – och det skulle innebära slutet för alla möjligheter att gå med i Legionen. Allt han drömt om vägde i det här ögonblicket.
Han bad för allt han var värd till Gud.
Utan att tveka öppnade han sedan ögonen, tog två steg framåt, sträckte sig, och lät spjutet gå.
Han såg det segla genom luften och höll andan.
Gode Gud. Snälla.
Spjutet sjöng genom den väldiga, stumma tystnaden, och Thor kunde känna de hundratals ögon som fästats på det.
Sedan, efter en evighet, kom ljudet – det omisskännliga ljudet av en spjutspets genom hö. Thor behövde inte ens titta. Han visste i alla fall: han visste att det var en perfekt träff. Han kände det redan när spjutet lämnade hans hand, på handledens vinkel som sa att han skulle träffa.
Thor vågade till sist titta, och såg med stor lättnad att han haft rätt. Spjutet hade träffat mitt i det röda märket – och det var det enda spjutet där. Han hade gjort vad ingen annan av rekryterna kunnat.
Han omgavs nu av en bedövande tystnad och märkte att de andra rekryterna – och riddarna – stod och gapade mot honom.
Till sist klev Kendrick fram och dunkade honom hårt i ryggen med ett ljud av belåtenhet. Han flinade brett.
”Jag hade rätt”, sa han. ”Du får bli kvar!”
”Men, herre!”, ropade kungsvakterna. ”Det är inte rättvist! Den där pojken kom ju hit oinbjuden!”
”Han träffade det där målet. Det räcker som inbjudan för mig.”
”Han är både betydligt yngre och mindre än de andra. Det här är inget småttingsregemente”, sa generalen.
”Jag tar hellre en kort soldat som träffar sitt mål en bjässe som missar”, svarade riddaren.
”Rena turkastet!”, ropade den store pojke som Thor just slagits mot. ”Med några fler chanser skulle vi också träffa!”
Riddaren vände sig om och mötte pojken med en hård blick.
”Skulle du?”, frågade han. ”Skall vi se om du klarar det nu? Skall vi kanske slå vad om din plats här?”
Pojken rodnade och sänkte huvudet i skam, tydligen inte villig att anta vadet.
”Men den här pojken är en främling”, protesterade generalen. ”Vi vet inte ens var han kommer ifrån.”
”Han kommer från Låglanden”, hördes en röst.
De andra vände sig om för att se talaren, men Thor behövde inte – han kände igen rösten. Den tillhörde en som varit hans plågoande under hela barndomen. Det var hans äldste brors röst: Drakes.
Drake klev fram, tillsammans med de andra två bröderna, och skickade Thor en ogillande blick.
”Han heter Thorgrin, av klanen McLeod, från Österrikets Sydland. Han är yngst av fyra och vi kommer alla från samma hem. Han vaktar vår fars får!”
Hela skaran av pojkar och riddare föll i skratt.
Thor kände hur han blev röd i ansiktet. I det ögonblicket ville han dö. Aldrig hade han känt sig mer skamsen. Det var typiskt hans bror, att ta ifrån honom hans tillfälliga ära och göra vad som helst för att trycka ned honom.
”Så han vaktar får, gör han?”, upprepade generalen.
”Då får fienden sannerligen se upp!”, skränade en annan pojke.
En ny skrattsalva bröt ut och Thors skam blev allt värre.
”Nu räcker det!”, ropade Kendrick bestämt.
Skrattet lade sig så sakteliga.
”Jag föredrar när som helst en fåraherde som verkligen kan träffa framför resten av er – som tycks duga till att skratta, men inte till mycket annat”, lade Kendrick till.
Med det lade sig tystnaden över pojkarna, och ingen skrattade längre.
Thor var omåttligt tacksam mot Kendrick. Han svor tyst att han skulle återgälda vad prinsen gjort för honom, hur det än skulle bli möjligt.
Oavsett vad som hände nu med Thor, så hade den här mannen i alla fall givit honom hedern tillbaka.
”Vet du inte pojke, att krigare inte pratar strunt om sina vänner, och ännu mindre om sin egen familj – sitt eget blod?”, sa riddaren till Drake.
Drake såg bort, besvärad, och det var en av de få gånger Thor sett honom svarslös.
Men en annan av hans bröder, Dross, steg fram och protesterade: ”Men Thor blev ju inte ens vald. Vi blev utvalda. Han har ju bara följt efter oss hit.”
”Jag följer inte efter er”, svarade Thor, som nu talade för sig själv. ”Jag är här för Legionen, inte för er skull.”
”Det spelar ingen roll varför han är här”, sa generalen irriterat och klev fram. ”Han slösar med allas vår tid. Visst, det var en bra träff med spjutet. Men han kan fortfarande inte bli en av oss. Han har ingen riddare som går i god för honom och ingen väpnare att vara hans partner.”
”Jag skall vara hans partner”, hördes en röst ropa.
Thor vände sig om med de andra. Han blev förvånad när han såg en pojke i sin egen ålder, en pojke som till och med liknade honom, förutom det blonda håret, de klargröna ögonen, och en underbart vacker kunglig rustning: ringbrynja klädd i scharlakansrött med svarta tecken – ännu en medlem av kungafamiljen.
”Omöjligt”, sa generalen. ”Kungafamiljen tar inga partners från allmogen.”
”Jag gör som jag önskar”, for pojken ut. ”Och mitt önskemål är att Thorgrin blir min partner.”
”Även om vi skulle godkänna det”, sa generalen, ”så betyder det ingenting. Han har ingen riddare till beskyddare.”
”Jag blir hans beskyddare”, hördes en röst.
Alla vände om i riktning mot rösten, och genom hopen gick en dämpad flämtning.
Thor vände sig och såg en riddare till häst, utstyrd i en underbart vacker, skinande rustning och med alla sorters vapen runt bältet. Det stod verkligen en glans runt honom – det var som att se mot solen. Thor såg på hans hållning, hur han förde sig och på tecknen på hans hjälm att han skiljde sig från de andra. Han var en första rangens kämpe.
Thor kände igen den här riddaren. Han hade sett målningar och hört berättelser om honom. Det var Erec. Thor kunde knappt tro det. Han var främst av alla Ringens riddare.
”Men, herre, du har ju redan en väpnare”, protesterade generalen.
”Då har jag två nu”, svarade Erec, med lugn och djup röst.
Hela församlingen stod tyst, som bedövad.
”Då är det inte mycket mer att säga om saken”, sa Kendrick. ”Thorgrin har både en beskyddare och en partner. Saken är avgjord. Han är nu medlem av Legionen.”
”Men ni har alldeles glömt mig!”, skrek vakten och klev fram. ”Inget av detta ursäktar att pojken lagt hand på en av kungens vakter och att han måste straffas. Rätt måste skipas!”
”Och rätt skall skipas”, svarade Kendrick med stål i rösten. ”Men det blir upp till mig att skipa den, inte till dig.”
”Men herre, han måste i skampålen! Det måste statueras exempel!”
”Om du pratar på så blir det du som hamnar i skamstocken”, sa Kendrick med röst hård som flinta och en ljungande blick ned mot vakten.
Vakten backade slutligen undan, vände sig och gick sin väg, röd i ansiktet och med en ilsken blick mot Thor.
”Då är det kungjort”, utropade Kendrick med hög röst. ”Välkommen, Thorgrin, till Kungens Legion!”
Församlingen av riddare och pojkar lät höra ett hurrarop. Sedan vände de om och återgick till sin träning.
Thor stod som fastfrusen av chock efter allt. Han kunde inte tro det. Han var en medlem av Legionen. Det var som en dröm.
Thor vände sig mot Kendrick, mer tacksam än han någonsin kunde säga. Aldrig hade någon brytt sig förr, vågat något för att hjälpa honom, skyddat honom. Det var en märklig känsla. Han kände sig redan närmare denne man än han var sin egen far.
”Jag vet inte hur jag skall tacka er”, sa Thor. ”Jag står i djup skuld.”
Kendrick log ned mot honom. ”Nå, jag heter Kendrick, och det är ett namn du skall få fler tillfällen att lära känna. Jag är äldste son till kungen. Jag beundrade ditt mod. Du blir en tillgång för den här skaran.”
Kendrick vände om och skyndade iväg. Samtidigt lunkade den store pojke som slagits med Thor förbi.
”Passa dig du”, sa pojken. ”Vi sover i samma baracker, vet du. Jag tror inte du kommer sova särskilt säkert där. Tro inget annat.”
Pojken vände om och traskade iväg innan Thor hann svara. Redan hade han fått en fiende.
Han hade började undra vad som väntade honom här, när kungens yngste son skyndade fram till honom.
”Strunta i honom”, sa ha till Thor. ”Han ställer jämt till med bråk. Jag heter Reece förresten.”
”Tack skall du ha”, sa Thor, och sträckte ut handen. ”Tack för att du valde mig till partner. Jag vet inte vad jag annars skulle ha tagit mig till.”
”Jag väljer vem som än vågar stå upp mot det där kräket”, svarade Reece glatt. ”Snyggt kämpat förresten.”
”Skämtar du?”, frågade Thor och gned torkat blod ur ansiktet, där blåmärkena nu svällde. ”Han gjorde ju mos av mig.”
”Men du gav inte upp”, sa Reece. ”Imponerande. Vem som helst av oss andra skulle ha legat kvar. Och det var djävulskt tjusigt kast. Var lärde du dig kasta spjut så där? Vi blir partners för resten av livet!” Han gav Thor en allvarsam blick och skakade hans hand. ”Och vänner också, det känner jag på mig.”
När Thor tog handen kunde han inte hjälpa det, han kände också att han fick en vän för livet.
Plötsligt var någon där och petade honom i sidan.
Han snodde sig om och såg en äldre pojke, med ett långsmalt, koppärrigt ansikte.
”Jag är Feithgold, Erecs väpnare. Du är hans andre väpnare. Du lyder under mig, med andra ord. Och vi har bara minuter kvar till en tornering. Skall du bara stå här och hänga när du just blivit väpnare åt rikets mest berömde riddare? Följ mig! Snabba på!”
Reece hade redan vänt om, så Thor skyndade efter väpnaren som nu sprang tvärs över fältet. Han hade ingen aning om vart de var på väg – men det spelade ingen roll. Det sjöng i bröstet.
Han hade klarat det.
Kapitel sju
Gareth hastade fram genom Kungsgård, iklädd sin praktfulla kungliga utstyrsel, och trängdes av folkmassorna som strömmat till från alla håll för att bevittna systerns bröllop. Och han var rasande. Han var fortfarande ur balans efter konfrontationen med fadern. Hur var det möjligt, hur kunde han ha blivit förbigången? Hur kunde hans egen far besluta att han inte skulle bli kung? Det var ofattbart. Han var den förstfödde, äkte sonen. Så hade det gått till i alla tider. Han hade alltid, ända sedan födseln, tagit för givet att han skulle styra – han hade aldrig haft skäl att ifrågasätta det.
Det gick helt enkelt inte att förstå. Att välja bort honom för ett yngre syskon – dessutom en flicka. När det här kom ut skulle han vara till åtlöje i hela riket. Med varje steg han tog kände han hur luften gick ur honom, och att han inte visste hur han skull hämta andan igen.
Han stapplade fram med folkmassorna mot sin äldsta systers bröllopsceremoni. Han såg sig omkring, såg alla färggranna dräkter och den ständiga strömmen av folk från rikets olika provinser. Han avskydde att beblanda sig med allmogen. Det här var ett av de tillfällen när rikets fattiga kunde frottera sig med de rika, och ett tillfälle när de ociviliserade typerna från Österriket, på andra sidan Höglanden, också släppts in. Gareth kunde knappt tro att hans syster verkligen skulle giftas bort till en av dem. Det var ett slugt politiskt drag av hans far, ett patetiskt försök att hålla fred mellan rikena.
Ännu märkligare var att hans syster tycktes förtjust i den där typen. Gareth hade svårt att förstå varför. Men han kände sin syster, och förmodligen var det inte mannen som lockade henne, utan titeln. Det här var hennes chans att själv bli drottning. Nå, hon skulle få vad hon förtjänade: de var odjur allesamman, där på den andra sidan Höglanden. Enligt Gareth så saknade de fullständigt hans känsla för takt, raffinemang och förfining. Men det var inte hans problem. Om systern var nöjd med det, så gift bort henne. Det betydde ett syskon mindre som kunde stå i vägen för hans rätt till tronen. Vid närmare eftertanke: ju längre bort hon var, desto bättre.
Inte för att något av det här längre var hans angelägenhet. Efter dagens händelser skulle han aldrig bli kung. Nu förpassades han till att bli ännu en anonym prins i faderns rike. Nu var vägen till makten stängd och han var dämd till ett liv som medelmåtta.
Hans far hade underskattat honom – han hade alltid underskattat honom. Fadern tyckte sig vara en listig politiker – men Gareth var och hade alltid varit slugare. Luandas giftermål med en McCloud till exempel. Hans far tänkte att det var ett mästerligt drag. Men Gareth såg längre fram än fadern och tog fler omständigheter i beaktande – han var ett steg före. Han visste vad som skulle komma av det. Till syvende og sidst så skulle giftermålet inte göra McClouds nöjda, utan snarare göra dem djärvare. De var odjur, och de skulle inte se denna utsträckta hand som ett tecken på styrka, utan som ett tecken på svaghet. Inte skulle de heller bry sig om sina nya familjeband. Så snart de fört bort hans syster så skulle de förbereda ett anfall, Gareth var säker på saken. Det var en fint alltsammans. Han hade försökt förklara det för sin far, men han hade inte lyssnat.
Men inget av det här rörde honom nu. Nu var han trots allt bara en bland andra prinsar, ännu en kugge i kungadömet. Gareth bokstavligen kokade vid tanken, och i det ögonblicket hatade han sin far med ett hat som han knappt trodde var möjligt. Medan han trängde sig fram, skuldra mot skuldra med folkmassorna, funderade han på hur han kunde hämnas och bli kung i alla fall. Han kunde inte bara sitta där och låta det hända, det var ett som var säkert. Han kunde inte låta kungavärdigheten hamna i händerna på sin lillasyster.
”Men där är du ju”, hördes en röst.
Det var Firth som gick fram till hans sida, med ett muntert leende som avslöjade en rad av fulländade tänder. Han var arton år, lång, smärt, med en ljus röst, len hy och rosiga kinder. Firth var för tillfället hans älskare. Vanligtvis var Gareth glad över att se honom, men nu var han inte på humör.
”Jag kunde nästan tro att du undvikit mig hela dagen”, fortsatte Firth och krokade hans arm där de gick fram.
Gareth drog genast loss armen och såg efter att ingen sett dem.
”Är du inte klok?”, bannade han. ”Ta aldrig min arm igen när vi är ute bland folk. Aldrig.”
Firth såg ned i marken, röd i ansiktet. ”Förlåt”, sa han. ”Jag tänkte inte.”
”Precis, du tänkte inte. Gör om det igen och det blir sista gången du ser mig”, skällde Gareth.
Firth blev ännu rödare och såg verkligen skamsen ut. ”Förlåt”, sa han.
Gareth såg sig om igen. Han var säker nu på att de inte blivit sedda och kände sig bättre till mods.
”Och vad går det för rykten bland folk?”, frågad han, i ett försök att byta ämne och bli av med alla dystra tankar.
Firth blev genast gladare igen och återfick sitt leende.
”Alla är förväntansfulla. De väntar på kungörelsen att du utnämnts till tronarvinge.”
Gareth såg bort. Firth sökte i hans ansikte.
”Har du inte?”, frågade Firth, med skepsis i rösten.
Gareth rodnade där de gick fram, utan att möta Firths blick.
”Nej.”
Firth flämtade till.
”Han valde bort mig. Kan du tänka dig det? För min syster. Min lillasyster.”
Firth tappade hakan. Han såg chockad ut.
”Men det är inte möjligt”, sa han. ”Du är förstfödd. Hon är kvinna. Det är omöjligt”, upprepade han.
Gareth såg på honom, med is i blicken. ”Jag ljuger inte.”
De gick en stund i tystnad, och allteftersom folksamlingen tätnade såg sig Gareth omkring och började inse var han var och vad som var på gång. Kungsgård var packat med folk – tusentals människor hade strömmat till genom varje öppen port. Alla pressade sig fram till den utsmyckade scenen för bröllopet där man ställt fram åtminstone tusen av de bästa stolarna, med tjocka kuddar av röd sammet och gyllene bårder. En hel armé av tjänare gick fram och tillbaka i gångarna och placerade folk och serverade drycker.
På varsin sida om den oändligt långa och blomsterprydda brudgången satt de två familjerna – MacGils och McClouds – med en tydlig gräns emellan. Där var hundratals människor på båda sidor, var och en klädd i sitt allra bästa, MacGils i sin klanfärg purpur och McClouds i mörk orange.
I Gareths ögon kunde de inte se mer olika ut. Även om de båda var utsökt klädda kändes det som att McClouds hade klätt ut sig, som att de bara låtsades. Under kläderna var de vildar – han såg det i deras ansikten, i hur de rörde sig, skuffade varandra, i hur de skrattade för högt. Under ytan fanns något som inga kungakläder kunde dölja. Han ogillade att ha dem innanför murarna. Han ogillade hela bröllopet. Ännu en av hans fars dumma idéer.
Om Gareth varit kung hade planen varit en annan. Han skulle också ha kallat till bröllop. Men sedan skulle han väntat, till sent på natten, när alla McClouds var druckna. Han skulle ha låst salens dörrar och bränt dem allesammans till aska, tagit död på dem till siste man, alla på en gång.
”Odjur”, sa Firth, som såg mot andra sidan gången. ”Jag kan knappt begripa att din far släppt in dem.”
”Lekarna senare kan bli något att se”, sa Gareth. ”Han bjuder fienden innanför portarna och ordnar sedan tävlingar till bröllopet. Är det inte ett perfekt recept för slagsmål och stridigheter?”
”Menar du det?”, frågade Firth. ”Strid? Här? Med alla soldater omkring? Och på hennes bröllopsdag?”
Gareth ryckte på axlarna. Han förväntade sig vad som helst av McClouds.
”Att hedra en bröllopsdag betyder inget för dem.”
”Men vi har ju tusentals soldater på plats.”
”De också.”
Gareth vände sig och såg en lång rad soldater – både MacGils och McClouds – på post på var sida om bröstvärnet.
De skulle inta ha haft så många soldater på plats i fall de inte väntade sig skärmytslingar, han visste det. Trots tillfället, trots de vackra kläderna, all prakt, de outtömliga banketterna med mat, sommarsolståndets hela skönhet, och alla blomster – trots allt var luften tung av spänning. Alla var på sin vakt – Gareth såg hur de drog upp axlarna och höll armbågarna ut från kroppen. Ingen litade på den andre.
Med lite tur, tänkte Gareth, så skulle en av dem sätta en kniv i hjärtat på hans far. Då skulle han kanske bli kung ändå.
”Jag förmodar att vi inte kan sitta tillsammans”, sa Firth besviket när de närmade sig sittplatserna.
Gareth gav honom en föraktfull blick. ”Hur korkad är du egentligen?”, spottade han fram, med gift i rösten.
Han började fråga sig på allvar om det verkligen varit en god idé att ta den här stallpojken till älskare. Om han inte snabbt fick honom att växa ifrån sina dumheter så var det risk att han skulle avslöja dem båda.
Firth tittade skamset ned.
”Möt mig senare, i stallet. Ge dig av nu”, sa han och gav honom en lätt knuff. Firth försvann i trängseln.
Plötsligt kände Gareth en kall hand greppa honom om armen. Hjärtat stannade för ett ögonblick och han undrade om han var upptäckt. Men sedan kände han de långa naglarna, de tunna fingrarna, som borrade sig in i skinnet, och han förstod på en gång att det var hans fru, Helena.
”Skäm inte ut mig en dag som den här”, väste hon, med hat i rösten.
Han vände sig om och såg på henne: hon var vacker, smyckad till fest, med en lång, vit sidenklänning, håret satt högt på huvudet med hårnålar, iförd sitt vackraste diamanthalsband och med ansiktet slätt av smink. Gareth kunde se att hon, rent objektivt sett, var vacker, lika vacker som den dag de gifte sig. Men fortfarande kände han ingen dragning till henne. Det hade varit ännu en av hans fars idéer – att försöka gifta honom bort från hans läggning. Men allt det hade åstadkommit var att ge honom en ständigt bitter följeslagerska – och ytterligare spä på spekulationerna om honom vid hovet.
”Det är din systers bröllopsdag”, anmärkte hon. ”Du kan väl i alla fall låtsas som att vi är ett par – för en gångs skull.”
Hon kopplade sin arm runt hans och de gick mot en avdelning som spärrats av med sammetsband. Två vakter släppte fram dem så att de anslöt sig till de andra kungliga, längst bak i början av gången.
Det blåstes i en trumpet och, långsamt, tystnade publiken. Mjuka toner hördes från en harpa. Samtidigt ströddes ännu mer blommor längs med gången och det kungliga följet började röra sig fram, arm i arm. Gareth drogs med av Helena, och de gick i takt tillsammans längs gången.
