Kitabı oku: «Hjältars Väg», sayfa 6
Gareth kände sig mer iögonenfallande och obekvämare än någonsin tidigare och han kunde knappt förmå sig att få kärleken att se ut som om den var äkta. Han kände att han hade hundratals ögon på sig och kunde inte hjälpa att det kändes som om de alla värderade och dömde honom, även om han visste att det inte var sant. Gången hade inte kunnat vara kort nog. Han kunde knappt vänta tills de nådde fram till slutet, där han skulle stå intill sin syster vid altaret, och få det här överstökat. Dessutom kunde han inte sluta tänka på att han skulle möta sin far: han undrade om alla dessa åskådare redan visste.
”Jag mottog dåliga nyheter idag”, viskade han till Helena när de till sist kom fram till slutet och han inte längre hade ögonen på sig.
”Tror du att jag inte redan vet det?”, snäste hon.
Han vände sig och såg förvånat på henne.
Hon såg på honom med förakt. ”Jag har mina spioner”, sa hon.
Han kisade med ögonen och önskade att han kunde göra henne illa. Hur kunde hon vara så likgiltig.
”Om jag inte blir kung blir du heller aldrig drottning”, sa han.
”Jag förväntade mig aldrig att jag skulle bli drottning”, svarade hon.
Det förvånande honom ännu mer.
”Jag förväntade mig aldrig att han skulle utnämna dig”, fortsatte hon. ”Och varför skulle han det? Du är ingen ledare. En älskare är du. Men inte min älskare.”
Gareth kände hur han rodnade.
”Och du är inte heller min.”
Nu var det hennes tur att rodna. Han var inte den ende som hade en hemlig älskare. Gareth hade egna spioner som höll reda på hennes utsvävningar. Fram till nu hade han låtit henne hållas – så länge hon inte gjorde något väsen av det och lät honom vara ifred.
”Det är inte precis som om jag har något val”, svarade hon. ”Eller förväntar du dig att jag skall leva i kyskhet resten av livet?”
”Du visste vem jag var”, svarade han. ”Och ändå valde du att gifta dig med mig. Du valde makt framför kärlek. Så spela inte förvånad.”
”Vårt giftermål var arrangerat”, sa hon. ”Jag fick inga val alls.”
”Men du protesterade inte”, svarade han.
Gareth hade inte ork att gräla med henne den här dagen. Hon var användbar rekvisita, en liten docka till fru. Han kunde stå ut med henne, och hon var till nytta ibland – så länge hon inte blev alltför irriterande.
Gareth såg med utstuderat förakt när alla vände sig för att se hans äldsta syster ledas genom gången av hans far, det kräket. Och vilken ofattbar cynism – han hade till och med fräckheten att låtsas vara rörd, att torka en tår när han ledde henne nedför gången. En skådespelare ut i fingerspetsarna. Men i Gareths ögon var han en idiotisk klåpare. Han kunde inte föreställa sig att fadern kände någon verklig ledsnad över att gifta bort sin dotter, henne som han, när allt kom omkring, kastade till vargarna i McClouds kungadöme. Och Gareth kände ett lika stor förakt för Luanda, som tycktes njuta av spektaklet. Hon tycktes inte bry sig om det faktum att hon giftes bort till folk som stod lägre. Även hon var efter makt. Kallblodig. Kalkylerad. I det avseendet var hon det av hans syskon som mest liknade honom själv. På det sättet kunde han relatera till henne, även om de aldrig hade känt någon verklig värme för varandra.
Gareth trampade otåligt på platsen och önskade att det snart skulle vara över.
Han genomled bröllopsceremonin: Argon läste välsignelser och besvärjelser och utförde ritualerna. Det var en fars och den fick honom att må illa. Det var inte mer än ett förbund av politiska skäl mellan två familjer, så varför inte se det för vad det var?
Till sist var det över, tack och lov. Folkmassan stämde upp i ett väldigt hurrarop när paret kysstes. Det blåstes i basun och bröllopets perfekta ordning upplöstes i ett stillsamt kaos. Kungafamiljen återvände nedför gången och gick mot mottagningen.
Inte ens Gareth, cynisk som han var, kunde låta bli att imponeras av festen: den här gången hade hans far inte sparat på slantarna. Framför dem sträckte sig bord dukade med alla sorters läckerheter: festmåltider, tunnor av vin och oändliga rader av helstekt gris, får och lamm.
Bortom borden förberedde man redan huvudpunkten på programmet: spelen. Måltavlor sattes upp för kast med stenslunga, spjut och bågskytte – och mitt i allt låg rännarbanan för torneringen. Folk hade redan börjat samlas omkring den.
Folksamlingarna började redan dela sig i läger för riddarna på båda sidor. Först ut för MacGils var Kendrick, redan i rustning och till häst, och efter honom åtskilliga ur Silvergardet. Men först när Erec kom till platsen, på visst avstånd från de andra, blev det respektfullt tyst i hopen. Han drog blickarna som en magnet: till och med Helena lutade sig fram, och Gareth lade märkte till hennes begär, hon precis som alla andra kvinnor.
”Han är redan i valbar ålder, men ännu inte gift. Det finns inte en kvinna i riket som inte skulle ta honom. Varför väljer han ingen av oss?”
”Och vad bryr du dig om det?”, frågade Gareth, svartsjuk, trots allt och mot sin egen vilja. Han ville också vara däruppe, i rustning, till häst och i tornering för sin fars namn. Men han var ingen krigare. Det visste alla.
Helena ignorerade honom med en avfärdande gest med handen. ”Du är ingen riktig man”, sa hon spefullt. ”Sådana här saker förstår du dig inte på.”
Gareth rodnade. Han hade god lust att ge igen, men det här var inte rätt tillfälle. Istället slog han följe med henne fram till sittplatsen på läktaren, där hon satte sig för att se dagens festligheter med de andra.
Den här dagen blev värre och värre, och Gareth kände redan en tom grop i magen. Det skulle bli en lång dag, en dag med ändlösa uppvisningar i ridderlighet, av pompa och förställning. Män skulle skadas och dödas. Det var en dag som han var utestängd ifrån. En som representerade allt som han avskydde.
Han grubblade som han satt där. I tystnad önskade han att festligheten skulle förbytas i riktig strid, att ett riktigt, grymt slag, ett blodbad, skulle bryta ut framför hans ögon och slita allt som var gott med denna plats i stycken, bit för bit.
En dag skulle han få som han ville. En dag skulle han bli kung.
En dag.
Kapitel åtta
Thorgrin gjorde sitt bästa för att hålla takten med Erecs väpnare och skyndade för att hinna i fatt, sicksackande genom folkmassan. Det hade varit en sådan virvelvind av händelser sedan han kom till arenan och han kunde knappt begripa vad som hänt. Det skälvde ännu i bröstet. Det var svårt att tro: han hade tagits in i Legionen och var nu andre väpnare till Erec.
”Jag sa ju till dig, pojk – skynda på!”, snäste Feithgold.
Thor gillade inte att kallas ”pojk”, och särskilt inte av någon som bara var några få år äldre. Feithgold sköt fram och tillbaka genom trängseln, som om han nästan försökte bli av med Thor.
”Är det alltid sådan trängsel här?”, ropade Thor medan han sprang för att hinna ikapp.
”Självklart inte!”, skrek Feithgold tillbaka. ”Idag är inte bara årets längsta dag, sommarsolståndet, men också dagen för kungadotterns bröllop – och dessutom första gången i historien som vi öppnat portarna för McClouds. Det har aldrig varit så mycket folk, jag har aldrig sett något liknande! Det här hade jag inte väntat mig. Jag är rädd att vi kommer försent!”, kastade han fram medan han rusade genom trängseln.
”Vart är vi på väg?”, frågade Thor.
”Vi skall göra som alla dugliga väpnare: hjälpa vår riddare förbereda sig!”
”Förbereda för vaddå?”, insisterade Thor med andan i halsen. Det blev varmare för var minut och han fick torka svetten ur pannan.
”Den kungliga torneringen!”
Till sist kom de till randen av en folksamling och stannade framför en soldat ur kungsvakten. Vakten kände igen Feithgold och gjorde tecken åt de andra att låta dem passera.
De duckade under ett rep och klev in i en öppen plats som var fri från åskådare. Thor kunde knappt tro sina ögon: alldeles intill honom var rännarbanan. På andra sidan repen fanns mängder av åskådare och längs grusgångarna stod väldiga stridshingstar – de största Thor någonsin sett – grenslade av riddare i alla sorters rustningar. Bland männen ur Silvergardet fanns riddare från båda rikets alla provinser, vissa i svart rustning, andra i vit, iförda hjälm och med vapen av alla storlekar och slag. Det såg ut som om hela världen hade infunnit sig här vid torneringens banor.
Det pågick redan tävlingar, med riddare från platser Thor aldrig hört talas om. De stormade fram mot varandra, lansar och sköldar sjöng och följdes av vrål från folkmassan. Så här på nära håll, såg Thor, var hästarnas kraft och styrka och larmet från vapnen nästan ofattbart. Det var en dödlig konst.
”Det liknar knappast en lek!”, sa Thor när han följde Feithgold längs kanten på banorna.
”Det är det inte heller”, ropade Feithgold över axeln för att överrösta larmet. ”Det här är allvar, förklätt till lek. Folk dör varje dag här. Det är ett slagfält, och de har tur, de få som går härifrån oskadda. Och det är inte många.”
Thor såg upp just som två riddare red mot varandra och slog samman med full kraft. Det hördes ett fruktansvärt brak av metall mot metall och en av dem kastades av hästen och föll på rygg på marken, bara någon meter från Thor.
Folkmassan drog efter andan. Riddaren rörde sig inte, och Thor kunde se hur en del av ett träskaft stack ut mellan hans revben, rakt igenom rustningen. Han skrek av smärta och blod rann ur hans mun. Några väpnare sprang fram för att hjälpa honom och släpade honom av fältet. Riddaren som segrat paraderade långsamt runt med höjd lans, till folkets jubel.
Thor var chockad. Han hade inte föreställt sig att den här sporten skulle vara så dödlig.
”Vad de pojkarna just gjorde – det är ditt jobb nu”, sa Feithgold. ”Du är väpnare nu. Eller rättare sagt, andre väpnare.”
Han klev närmare – så nära att Thor kunde känna hans dåliga andedräkt.
”Och glöm inte det. Jag gör vad Erec säger. Och du gör vad jag säger. Ditt jobb är att bistå mig. Förstått?”
Thor nickade, fortfarande upptagen med alla intryck. Han hade inte tänkt sig att det var så här det skulle gå till, och det var ännu oklart vad som väntade honom. Han anade hur Feithgold kände sig hotad av hans närvaro, och att han hade skaffat sig ännu en fiende.
”Det är inte min avsikt att komma emellan och ta över din plats som Erecs väpnare”, sa Thor.
Feithgold frustade fram ett litet hånskratt.
”Det skulle du inte kunna, ens om du försökte, pojk. Håll dig ur vägen bara, och gör som du blir tillsagd.”
Därefter vände Feithgold och skyndade ned längs med stigar som sicksackade bortom avspärrningarna. Thor hängde med så gott han kunde och kom snart fram till en hel labyrint av stall. Han gick längs en smal korridor. På båda sidor stampade stridshingstar som sköttes av nervösa väpnare. Feithgold vände om och stannade till sist framför en jättelik, storartad häst. Thor fick hålla andan. Det var svårt att tro att något så väldigt och så vackert också var verkligt, och ännu mindre att det kunde hållas instängt bakom en grind. Hingsten såg ut att stå beredd på krig.
”Warfkin”, sa Feithgold. Det är Erecs häst. Elle snarare en av dem – den han föredrar vid torneringar. Ingen lätt best att tämja, men Erec har lyckats. Öppna grinden”, beordrade Feithgold.
Thor såg på honom, förbryllad, och sedan tillbaka på grinden för att förstå hur den skulle öppnas. Han klev fram och drog i en sprint mellan spjälorna, men inget hände. Han drog hårdare, den lossnade och han lät trägrinden försiktigt svänga upp.
I samma ögonblick gnäggade Warfkin, lutade sig på hasorna och sparkade mot träet, precis på spetsen av Thors finger. Thor ryckte tillbaka handen i smärta.
Feithgold skrattade.
”Det var just därför som jag lät dig öppna. Gör det snabbare nästa gång, pojk. Warfkin väntar inte på någon, och allra minst på dig.”
Thor var rasande. Feithgold började redan gå honom på nerverna och han hade svårt att förstå hur han skulle kunna stå ut med honom i längden.
Han öppnade grinden, snabbt den här gången, och steg åt sidan, ur vägen för hästens flygande ben.
”Skall jag ta ut honom?”, undrade Thor med viss bävan. Hästen stampade och krängde och han hade ingen lust att sträcka sig efter tyglarna.
”Naturligtvis inte”, sa Feithgold. ”Det är min uppgift. Din är att ge honom foder, och mocka efter honom.”
Feithgold tog tag i Warfkins tyglar och började leda honom nedför spiltorna. Thor svalde och såg efter honom. Det här var inte den början han tänkt sig. Han begrep att han var tvungen att börja någonstans, men det här var rent förödmjukande. Han hade sett framför sig krig och ära och tävlan mellan pojkar i hans egen ålder. Han hade inte tänkt att han skulle bli någon sorts tjänstehjon. Han började undra om han verkligen fattat rätt beslut.
Till sist kom de bort från de mörka stallarna och ut i det strålande dagsljuset. Thor kisade ovant och blev för ett ögonblick helt överväldigad av ropen från de tusenden som hurrade och larmet av riddare i strid som smällde in i varandra. Han hade aldrig hört ett sådant skrällande av metall, och jorden skakade under tyngden av hästarna.
Runtomkring fanns ett dussintal riddare och deras väpnare, i full färd med förberedelser. Väpnarna putsade sina riddares rustningar, oljade in vapen och synade sadlar och remmar. De granskade vapnen en sista gång när riddarna satt upp på sina springare i väntan på att höra sina namn kallas.
”Elmalkin!” hördes en utropare.
En riddare från en provins Thor inte hört talas om – en bred sälle i röd rustning – galopperade ut genom porten. Thor vände på sig och hoppade undan i sista stund. Riddaren stormade fram längs den smala banan, och hans lans vek av mot motståndarens sköld. De skrällde in i varandra, och den andre riddarens lans landade och skickade Elmalkin genom luften och ned på rygg. Folkhopen hurrade.
Men Elmalkin återfick genast fattningen, kom på fötter och snodde runt med armen mot sin väpnare, som stod intill Thor.
”Spikklubban!” röt riddaren.
Väpnaren intill Thor slet en spikklubba från vapenstället och spurtade mot mitten av banan. Han sprang mot Elmalkin, men den andre riddaren hade vänt om och dundrade fram igen. Just som väpnaren sträckte fram klubbaren till sin herres hand slog den andre riddaren ned. Elmalkins väpnare kom försent: riddaren hade sänkt lansen och träffade väpnarens huvud i rörelsen. Han vacklade, vände ett varv och föll hastigt ned i gruset, rakt på ansiktet.
Väpnaren rörde sig inte. Thor såg blod forsa från huvudet. Även på avstånd syntes gruset färgas rött.
Thor svalde.
”Det är ingen vacker syn, eller hur?”
Thor vände sig om och såg Feithgold stå bredvid, med blicken fästad på honom.
”Härda dig, pojk. Det här är strid. Och vi är mitt i den.”
Folkmassan tystnade plötsligt, då rännarbanan i mitten hade öppnats. Thor kände förväntan i luften, och alla andra duster avblåstes i väntan på denna. Ut på den ena sidan kom Kendrick, ledande sin häst och med lans i handen.
På den motsatta sidan uppenbarade sig en riddare i McClouds särpräglade färger.
”MacGils mot McClouds”, viskade Feithgold till Thor. ”Vi har legat i krig i tusen år, och jag tvivlar starkt på att den här dusten kommer att fälla något slutgiltigt avgörande.”
Båda riddare sänkte sina visir, en hornstöt hördes, och med ett rop satte de av mot varandra.
Thor förbluffades över hur snabbt de fick upp farten, och bara ett ögonblick senare brakade de ihop med en sådan skräll att Thor nästan drog upp händerna för öronen. Folkmassan flämtade till när båda kämpar föll av hästarna.
Båda kom på fötter och slängde av sig hjälmarna, och deras väpnare sprang ut med kortsvärd. De två riddarna kämpade för full kraft. Thor fascinerades av anblicken av Kendricks hugg och svep: det var en skönhet i det. Men McClouds riddare var också han en duglig krigare. Kampen rasade fram och tillbaka, båda tröttade ut varandra, men ingen gav vika.
Till sist slog svärden samman i en ödesmättad skräll, och slogs ur båda kämpars händer. Väpnarna sprang ut med spikklubbor, men när Kendrick sträckte sig efter sin klubba sprang McClouds väpnare upp bakom och högg honom i ryggen med sitt eget vapen. Slaget kastade Kendrick i marken och publiken drog förfärat efter andan.
McClouds riddare återfick sitt svärd, steg fram och tryckte det mot Kendricks strupe så att han naglades fast på marken. Kendrick hade inget val.
”Jag ger upp!”, ropade han.
Från McClouds hördes ett segerrusigt vrål – men från MacGils rop av vrede.
”Han fuskade!”, skrek en av MacGils anhängare.
”Fusk! Fusk!”, skrek en ilsken kör av röster.
Folkmassan blev allt ilsknare, och snart var det ett sådant larm av protester att publiken – både på MacGils och McClouds sida – började lämna sina platser och gå mot varandra.
”Det här är inte bra”, sa Feithgold till Thor där de stod vid sidan av och såg vad som hände.
Ett ögonblick senare bröt massorna samman: nävar syntes i luften, och snart var det allmänt slagsmål. Det var kaos. Män utväxlade vildsinta rallarsvingar, grep varandra i håret och brottades i gruset. Allt fler rusade till platsen och slagsmålet hotade att urarta till fullskaligt krig.
En hornstöt hördes och vakter från båda sidor marscherade in och lyckades skingra massan. Ännu en hornstöt hördes, och tystnaden lade sig när kung MacGil reste sig från tronen.
”Här blir inga skärmytslingar idag!”, dundrade han med sin konungsliga stämma. ”Inte på denna dag för fest! Och inte vid mitt hov!”
Folkmassan lugnade sig så sakteliga.
”Om det är tävlan mellan våra två klaner ni vill ha, då skall den avgöras av enskilda krigare, med en förkämpe för var sida.”
MacGil såg bort mot kung McCloud, som satt med sitt följe på andra sidan.
”Är vi överens?”, ropade MacGil.
McCloud reste sig, högtidligt.
”Överens!”, upprepade han.
Massan på båda sidor hurrade.
”Välj din bäste man!”, ropade MacGil.
”Det har jag redan gjort”, sa McCloud.
Mellan raderna av McClouds uppenbarade sig en väldig riddare till häst, den störste man Thor någonsin sett. Han var byggd som en klippa, ofattbart bred och med ett långt skägg och en hotfull min som såg ut att vara för evigt ristad i ansiktet.
Thor märkte rörelse vid sidan om, och alldeles intill steg Erec fram, satt upp på Warfkin och gick fram. Thor svalde. Han kunde knappt tro att allt det här verkligen hände runtomkring honom. Han fylldes av en otrolig stolthet över Erec.
Sedan blev han nervös eftersom han insåg att han nu var i tjänst. Han var ju en väpnare nu, och hans riddare skulle just till att kämpa.
”Vad gör vi?”, frågade han Feithgold, upphetsat.
”Stå beredd och gör som jag säger”, svarade Feithgold.
Erec stegade långsamt fram till rännarbanan, och de två riddarna stod där, mitt emot varandra och med hästarna stampande i anspänningen. Hjärtat rusade i Thors bröst där han väntade och vakade.
Det hördes en hornstöt, och riddarna stormade fram mot varandra.
Thor häpnade inför synen. Skönheten och elegansen i Warfkins rörelse var helt otrolig – det var som att se en fisk hoppa i vattnet. Den andre riddaren var jättelik, men Erec var en graciös och elegant kämpe. Han flög genom luften, med huvudet lågt, och hans silverrustning gnistrade mer glänsande än någon rustning Thor sett.
När de två männen möttes riktade Erec lansen perfekt, och lutade sig åt sidan. Han lyckades träffa mitt i skölden, och samtidigt undvika att själv bli träffad.
Jätten vältrade baklänges, ned i marken. Det var som ett klippblock träffat backen.
MacGils folk hurrade när Erec svepte förbi, vände och red tillbaka. Han lyfte visiret och höll lansens spets mot mannens strupe.
”Ge dig!”, ropade Erec.
Riddaren spottade i marken.
”Aldrig!”
Riddaren greppade nu efter en dold väska, drog fram en näve sand och kastade den i Erecs ansikte, innan han hann reagera.
Erec drog upp händerna mot ögonen, bedövad av chocken. Lansen föll till marken och han själv gled av hästen.
MacGils folk buade och skrek i raseri när Erec föll ned, med händerna greppade om ögonen. Riddaren slösade ingen tid utan sprang fram och knäade honom i sidan.
Erec vältrade runt, riddaren grep efter en stenbumling lyfte den högt och tog sikte mot Erecs huvud.
”NEJ!” Thor skrek och klev fram, utan att kunna stoppa sig själv.
I sista sekund lyckades Erec på något sätt rulla åt sidan. Bumlingen sjönk djupt ned i gruset, där Erecs huvud legat just innan.
Thor förbluffades över Erecs smidighet. Han var redan på fötter igen, mitt emot den ojuste motståndaren.
”Kortsvärd!”, ropade båda kungarna.
Feithgold snurrade plötsligt runt och stirrade mot Thor.
”Ge mig svärdet!” skrek han.
”Thor hjärta bultade av panik. Han svängde om mot Erecs vapenställ och letade desperat efter svärdet. Framför honom hängde en förvirrande mängd vapen. Han sträckte sig efter ett och stack det i Feithgolds handflata.
”Korkade unge! Det där är det halvlånga svärdet!”, skrek Feithgold. Thor blev torr i halsen. Det kändes som om hela kungariket stirrade på honom. Han kunde knappt se för all oro och paniken växte i bröstet och han visste inte vilket svärd han skulle välja. Det gick inte att fokusera.
Feithgold klev fram, knuffade Thor ur vägen och grep själv efter kortsvärdet. Sedan sprang han ut på rännarbanan.
Thor såg honom löpa och kände sig värdelös, helt fruktansvärd. Han tänkte hur det skulle kännas om det var han som sprang därute, inför ögonen på alla människor, och han blev alldeles svag i knäna.
Den andre riddarens väpnare hann före, och Erec fick hoppa åt sidan för ett första hugg som nästan träffade. Feithgold nådde Erec till sist och satte svärdet i hans hand. Samtidigt anföll den andre riddaren. Men Erec var för smart: han väntade till sista ögonblick, och hoppade sedan ur vägen.
Riddaren fortsatte rusningen och sprang rätt in Feithgold, som hade oturen att stå kvar på platsen Erec just lämnat. Riddaren, helt rasande över att ha missat, grabbade tag i Feithgolds hår med båda händer och skallade honom hårt i ansiktet.
Det knakade av brutna ben, blod forsade från Feithgolds näsa och han föll lealös till marken.
Thor stod där, med munnen halvöppen i chock. Han kunde knappt tro det. Och det kunde inte heller publiken, som buade och visslade.
Erec svingade runt med svärdet, nära att träffa riddaren, och så stod de öga mot öga igen.
Thor insåg plötsligt att han nu var Erecs ende väpnare. Hand svalde. Vad skulle han göra nu? Han var inte förberedd för det här. Och hela riket var där och såg på.
De två riddarna anföll våldsamt och utväxlade slag efter slag. McClouds riddare var tveklöst den starkare – men Erec var en skickligare kämpe, snabbare och smidigare. De svingade, högg och parerade, ingen av dem klarade att få övertaget.
Slutligen reste sig kung MacGil.
”Långspjut!”, ropade han.
Thors hjärta bultade. Han visste att det var upp till honom nu: han var i tjänst.
Han vände om och granskade stället och tog ned det vapen som verkade mest lämpligt. Han bad att han valt rätt när han sträckte sig efter läderskaftet.
Han spurtade ut på banan och kunde känna tusentals ögonpar på sig. Han sprang för allt han var värd, allt för att nå fram till Erec och ge honom spjutet i handen. Han var stolt över att se att han hunnit först.
Erec tog spjutet och snurrade runt, beredd att möta den andre riddaren. Som den hedervärde krigare han var väntade han tills den andre beväpnats innan han anföll. Thor skyndade ut till sidan, utom räckhåll för männen. Han ville ogärna upprepa Feithgolds misstag. På vägen släpade han också Feithgolds lealösa kropp från faran.
När Thor såg mot striden kände han att något var fel. Erecs motståndare tog spjutet, höll det rakt upp och svingade sedan i en märklig rörelse. Thor kände plötsligt ett oerhört fokus, som han aldrig känt förr. Han förstod att något var fel. Hans ögon fastnade på riddarens spjutspets, och såg, när han betraktade den närmare, att den satt lös. Riddaren tänkte använda spjutspetsen som kastkniv.
När riddaren svingat spjutet till slutet lossnade spetsen och sköt genom luften, rakt mot Erecs hjärta. Inom sekunder skulle Erec vara död – det fanns ingen möjlighet för honom att reagera i tid. Eggen var vågigt och såg pansarbrytande ut.
I samma ögonblick kände Thor en värme sprida sig genom kroppen. Det var en kittlande känsla – känslan från Mörkskogen, där han kämpat mot sybolden. Världen tycktes gå saktare. Han såg spjutspetsen långsamt rotera i luften, han kände en kraft, en hetta, stiga inombords – en energi som han inte vetat fanns där.
Han steg fram och kände hur hans kraft var större än spjutspetsens. I sinnet önskade han att den skulle stanna. Han befallde att den skulle stanna. Han ville inte se Erec skadad. Särskilt inte på det här sättet.
”NEJ!”, skrek Thor.
Han tog ett steg till och höll ut en öppen hand mot spjutspetsen.
Där stannade den, den hängde där – mitt i luften framför Erecs hjärta.
Sedan föll den utan till marken, att göra någon skada.
Båda riddare vände och såg mot Thor – liksom båda kungar, liksom tusentals av andra åskådare. Hela världen tycktes stirra på honom, och han insåg att de just sett vad han gjort. Alla förstod att han inte var vanlig, att han hade någon sorts kraft, att han påverkat spelens utgång – rentav ändrat rikets öde.
Thor stod som rotad i marken och undrade vad som just hänt.
Han var säker nu, han var inte en av alla dess människor. Han var annorlunda.
Men vem var han?
