Kitabı oku: «Hjältars Väg», sayfa 7
Kapitel nio
Thor drogs iväg, fördes genom folkmassan av Reece, kungens yngste och hans nyfunne träningspartner. Allt efter torneringen hade skett som i en dimma. Vad han gjort – den kraft han använt för att hindra spjutspetsen från att dödad Erec – hade bevittnats av hela riket. Kampen hade brutits efter det, stoppad av båda kungar, och man hade slutit vapenvila. Var riddare återvände till sitt eget läger, folkmassan skingrades under upprört prat, och Thor hade dragits bort i armen av Reece.
Han hade tagits med i det kungliga följet. De hade dragit mot en bakväg, rakt genom folkmassan, och Reece hade inte släppt hans arm på hela vägen. Thor var ännu skakad efter alla dagens händelser. Han förstod inte själv vad han gjort där på fältet eller hur det påverkat saker. Han hade velat vara anonym, bara en av de andra i Legionen. Han ville inte bli centrum för allas uppmärksamhet.
Och vad ännu värre var – han hade ingen aning om vart han blev förd. Skulle han straffas nu för att han lagt sig i torneringen. Kanske hade han räddat Erecs liv, men han hade också blandat sig i en strid mellan riddare, vilket var förbjudet för en väpnare. Han var osäker på om han skulle förvänta sig en avhyvling eller en belöning.
”Hur gjorde du det där?”, frågade Reece medan han drog honom fram i armen. Thor följde utan protester och försökte själv förstå vad som hänt. Folkmassorna stirrade på honom där de skyndade fram, som om han var något sorts missfoster på en marknad.
”Jag vet inte.” Det var ett sant svar. ”Jag ville hjälpa honom bara… och då hände det”.
Reece skakade på huvudet.
”Du räddade Erecs liv. Inser du det? Han är den mest berömde riddaren i riket, och du räddade honom.”
Thor tänkte över orden i huvudet och kände en våg av lättnad. Han hade gillat Reece från första början. Han hade en lugnande inverkan och fann alltid de rätta orden. När han tänkte efter insåg han att han kanske inte alls skulle bestraffas, trots allt. Kanske skulle man till och med se honom som någon sorts hjälte.
”Det var inte som om jag försökte göra något”, sa Thor. ”Jag bara önskade att han skulle överleva. Det var rätt… självklart. Inget att tala om.”
”Inget att tala om”, upprepade Reece. ”Men jag kunde inte ha gjort det. Ingen annan här hade kunnat.”
De rundade ett hörn och Thor såg kungaslottet torna upp sig framför dem, högt mot himlen och långt åt alla väderstreck. Det var en imponerande syn. Män ur armén stod i givakt längs kullerstensgatan som ledde över vindbryggan. De höll massan stången, men steg åt sidan för att låta Reece och Thor passera.
De steg fram längs gatan – flankerade av soldater på båda sidor – och upp mot de väldiga portarna under valven, klädda i kraftiga nitar av järn. Fyra soldater drog upp porten och steg åt sidan i givakt. Thor kunde knappt tro att han fick ett sådant mottagande: han kände sig nästan som medlem av kungafamiljen.
De steg in i slottet och portarna stängdes bakom. Thor häpnade inför vad han såg framför sig: insidan av byggnaden var helt enorm, med metertjocka murar som sköt svindlande högt och väldiga öppna salar. Framför honom myllrade hundratals medlemmar av hovet. Det låg en spänd förväntan i luften, han kunde känna energin och upphetsningen med varje andetag. Och alla vände de om och såg på honom när han steg in. Han var alldeles överväldigad av all uppmärksamhet.
Folk drog sig samman och bara glodde när Thor följde Reece längs korridorerna. Aldrig hade han sett så mycket folk i så vackra dräkter. Han såg mängder av flickor i alla åldrar, alla i påkostade utstyrslar och arm i arm och viskande i varandras öron, fnittrande, där han skyndade förbi. Han kände sig förlägen. Han förstod inte om de tyckte om honom eller gjorde sig lustiga. Han var inte van vid all uppmärksamhet – och ännu mindre med uppmärksamhet vid hovet – och visste inte riktigt hur han skulle bete sig.
”Varför skrattar de åt mig?”, frågade han Reece.
Reece vände sig om och skrockade. ”De skrattar inte åt dig”, sa han. ”De är förtjusta. Du är redan berömd.”
”Berömd?”, frågade han chockerad. ”Vad menar du? Jag kom just hit.”
Reece skrattade och greppade honom om axeln. Det var tydligt att han roades av Thor.
”Rykten sprids snabbare vid hovet än du någonsin kan föreställa dig. Och en nykomling som du – det händer ju inte precis dagligen.”
”Vart är vi på väg?”, frågade han, då han insåg att han blev ledd någonstans.
”Min far vill träffa dig”, sa han när de klev in i en ny korridor.
Thor svalde.
”Din far? Du menar väl inte… kungen?” Plötsligt kände han sig nervös igen. ”Varför skulle han vilja träffa mig? Är du säker?”
Reece skrattade.
”Helt säker. Var inte så nervös. De är bara min far.”
”Bara din far?”, sa Thor tveksamt. ”Det är ju kungen!”
”Han är faktiskt inte så farlig. Och jag har på känn att det blir en angenäm audiens. Du räddade trots allt livet på Erec.”
Thor svalde hårt och kände hur han svettades om handflatorna när ännu en port slogs upp och de steg in i en väldig sal. Han blickade häpen upp mot valven i taket, utsmyckade som de var med fantastiska bilder, högt där uppe i luften. Väggarna täcktes av fönster i målat glas, och här fanns om möjligt ännu mer folk – säkert ett tusental som myllrade om varandra. Bord dukade till fest sträckte sig så långt ögonen kunde nå genom salen och folk satt på ändlöst långa bänkar och åt. Mellan bord och bänkar gick en smal korridor med en lång röd matta som ledde upp till plattformen med tronen. Folkmassan skingrades åt sidorna där de gick fram längs mattan, upp mot kungen.
”Och vart tror du att du är på väg med den där?”, hördes en fientlig, nasal stämma.
Thor såg upp mot en man som reste sig över honom, inte mycket äldre än han själv men klädd i kunglig skrud – uppenbarligen en prins, som ställt sig i vägen och blängde ned på dem.
”Fars order”, snäste Reece tillbaka. ”Bäst för dig att du flyttar på dig, om du inte vill trotsa dem.”
Prinsen stod kvar och rynkade på näsan, som om han bitit i något surt när han fått syn på Thor. Thor ogillade honom genast: det var någonting opålitligt med honom, med hans magra, ovänliga anletsdrag och ögon som aldrig tycktes vila.
”Allmogen har inget i den här salen att göra”, svarade han. ”Du skulle ha lämnat slöddret utanför, där det hör hemma.”
Thor kände hur det knöt sig i magen. Det var uppenbart att den här mannen avskydde honom, men han hade ingen aning om varför.
”Skall jag berätta för far att du sa det?”, sa Reece till försvar, och vägrade flytta på sig.
Motvilligt, vände sig prinsen om och stormade iväg.
”Vem var det?”, frågade Thor när de fortsatte framåt.
”Bry dig inte om honom”, svarade Reece. ”Det är bara min storebror – eller snarare en av dem, Gareth, den äldste. Fast egentligen är han inte äldst – han råkar bara vara den äldste som är äkta. Kendrick, som du träffade ute på fältet – egentligen är det han som är äldst.”
”Men varför hatar han mig? Jag känner honom ju inte ens.”
”Oroa dig inte för det – hans hat är inte bara reserverat för dig. Det finns ingen han inte avskyr. Och vem som än närmar sig kungafamiljen uppfattar han som ett hot. Och han är inte ensam. Men bry dig inte om honom.”
”När det fortsatte fram kände Thor en allt större tacksamhet mot Reece, som han insåg nu höll på att bli en vän på riktigt.
”Men varför stod du upp för mig?”, frågade Thor nyfiket.
Reece ryckte på axlarna.
”Jag hade blivit tillsagd att ta hit dig till min far. Och dessutom så är du min sparringpartner. Och det var länge sedan jag träffade någon här i min egen ålder som jag tyckte var värd det.”
”Men vad gjorde mig värd det då?”, frågade Thor.
”Din kampvilja. Den är något man inte kan spela.”
När de gick nedför gången mot kungen kände Thor det som om han alltid känt Reece – på något underligt sätt kändes det som om han var hans egen bror. Han hade aldrig haft någon bror – ingen riktig bror – och det var en bra känsla.
”Mina andra bröder är inte som honom, så oroa dig inte”, sa Reece medan folk trängde sig inpå dem och försökte få en skymt av Thor. ”Min bror Kendrick, som du träffade, han är bäst av allihop. Han är min halvbror, men för mig är han en sann bror, mer till och med än Gareth. Kendrick är som en andre far för mig. Och han blir det nog för dig också, jag är säker på det. Det finns inget som han inte skulle gör för mig – eller för någon annan heller för den delen. Bland folket är han mest omtyckt av hela kungafamiljen. Det är verkligen synd och skam att han inte får bli kung.”
”Du sa ’bröder’, har du en till?”, frågade Thor.
Reece tog ett djupt andetag.
”Jo, jag har en till. Vi är inte så nära varandra. Godfrey. Tyvärr tillbringar han dagarna i ölstugorna, bland folket. Han är ingen krigare, inte som oss. Han är helt ointresserad av det – i själva verket finns det väl inget som intresserar honom. Utom öl, och fruntimmer.”
Plötsligt tvärstannade de eftersom en flicka ställt sig i vägen. Thor stod där, som förstenad. Hon var kanske några år äldre, och hon blickade tillbaka mot honom med blå, mandelformade ögon. Hennes hy var helt perfekt, och håret var långt och rött som smultron. Hon var klädd i vid sidenklänning med bårder av spets, och hennes ögon fullkomligt lyste och dansade av glädje och okynne. Hon fäste blicken rakt i hans egen, och han stod som förstenad. Han hade inte kunnat röra sig, även om han önskat. Han hade aldrig sett en så vacker människa.
Hon log, med vackra, vita tänder – och fastän han redan stod som förstenad rotade leendet honom ännu fast på platsen och lyste upp honom inuti bröstet.
Aldrig hade han känt sig så levande.
Thor bara stod där. Han fick inte ur sig ett ord. Han hade aldrig känt något liknande.
”Tänker du inte introducera mig?”, frågade flickan Reece. Rösten gick rätt in i Thor – den var till och med ännu vackrare än hennes ansikte.
Reece suckade.
”Det här är alltså min syster”, sa han med ett leende. ”Gwen, det här är Thor. Thor – Gwen.”
Gwen neg.
”Hur står det till?”, frågade hon leende.
Thor stod stilla, som fastfrusen. Till slut började hon småskratta.
”Snälla, inte så många ord på en gång”, sa hon med ett skratt.
Thor kände hur han rodnade. Han klarade strupen.
”U… u… ursäkta”, sa han. ”Jag heter Thor.”
Gwen skrattade.
”Det vet jag ju redan”, sa hon. Hon vände sig mot sin bror. ”Jösses, Reece, din kamrat vet verkligen hur man uttrycker sig.”
”Far vill träffa honom”, sa han otåligt. ”Vi blir sena.”
Thor ville så gärna prata med henne, få säga hur vacker hon var, hur glad han var över att träffa henne och över att hon stoppat dem. Men tungan var som låst uppe i gommen. Han hade aldrig varit så nervös. Så allt han lyckades klämma ur sig var:
”Tack skall du ha.”
Gwen fnissade och skrattade till igen.
”Tack för vaddå?”, frågade hon och hennes ögon sken upp. Det var tydligt att hon roades stort av alltihop.
Thor kände hur han rodnade igen.
”Eh… Jag vet inte riktigt”, mumlade han.
Gwen skrattade högre, och Thor kände sig förödmjukad. Reece gav honom en armbåge och knuffade honom vidare så att de fortsatte gå längs gången. Thor såg sig över axeln efter några steg. Gwen stod kvar där och såg tillbaka på honom.
Hjärtat bultade. Han ville prata med henne, få veta allt om henne. Han skämdes otroligt över att ha mist målföret. Men han hade inte träffat många flickor, inte i den lilla byn – och helt säkert aldrig någon så vacker. Han hade aldrig fått lära sig vad man säger, hur man skall bete sig.
”Hon gör inte annat än prata”, sa Reece, på väg upp mot kungen. ”Bry dig inte om henne.”
”Vad heter hon?”, frågade Thor.
Reece gav honom en märklig blick. ”Hon sa ju just vad hon hette”, sa han med ett skratt.
”Förlåt … jag… jo… jag glömde”, sa Thor skamsen.
”Gwendolyn. Men alla kallar henne Gwen.”
Gwendolyn. Thor vände och vred hennes namn i huvudet. Gwendolyn. Gwen. Han ville inte släppa det. Han ville hålla kvar det. Han undrade om han skulle få någon möjlighet att träffa henne igen. Men förmodligen var det inte var särskilt troligt, han hörde trots allt till allmogen. Tanken smärtade.
Gästerna runtom tystnade, och Thor såg upp och insåg att de nu stod nära kungen. Kung MacGil satt på tronen, klädd i sin kungliga purpurmantel och krona. Det var en imponerande syn.
Reece föll på knä framför honom och alla tystnade. Thor följde efter. Tystnade hade lagt sig över salen.
Kungen klarade rösten med ett dovt ljud från bröstet. När han talade dånade det genom salen.
”Thorgrin från Västerrikets Sydlands lågländer”, inledde han. ”Förstår du att du idag blandat dig i en kamp i den kungliga torneringen?”
Thor kände sig torr i halsen. Han visste inte vad han skulle svara, det här var ingen bra början. Han undrade om han skulle bli straffad.”
”Jag är ledsen, herre”, sa han till sist. ”Det var inte min mening.”
MacGil lutade sig fram och höjde ett ögonbryn.
”Det var inte din mening? Säger du att det inte var meningen att rädda Erecs liv?”
Thor var förvirrad. Han insåg att han bara gjort det värre.
”Nej herre. Jag menade verkligen att…”
”Så då erkänner du alltså att du avsåg att blanda dig i kampen?”
Thors hjärta slog hårt i bröstet. Vad fanns det egentligen att säga?
”Jag beklagar, herre. Jag ville bara… jag ville bara hjälpa.”
”Du ville hjälpa?”, dundrade MacGil, och föll sedan bakåt i tronen av skratt.
”Du ville hjälpa! Erec! Vår bäste, mest berömde riddare!”
Rummet skakade av skratt från alla håll, och Thor kände hur han rodnade igen, en gång för ofta för en och samma dag. Var det helt omöjligt att göra någonting rätt på den här platsen?
”Ställ dig och stig fram pojke”, befallde MacGil.
Thor såg upp, förvånad över att se kungen le mot honom med en granskande blick. Han reste sig och steg fram.
Det finns ädla drag i ditt ansikte. Någon vanlig pojke är du inte. Nej, inte vanlig alls…”
MacGil klarade rösten.
”Erec är vår mest älskade riddare. Vad du gjort idag är en stor sak. Något stort för oss alla. Som belöning, från denna dag, tas du upp som en i min familj, förtjänt av all respekt och samma hedersbetygelser som mina övriga söner.”
Kungen lutade sig tillbaka och lät höra sin tordönsstämma igen: ”Låt det bli känt!”
Det hördes ett väldigt jubel och stamp av fötter runtom i rummet.
Thor såg sig omkring, förvirrad och helt oförmögen att ta in allt som hänt. En av kungafamiljen. Det var bortom hans vildaste drömmar. Allt han drömt om var att accepteras som en i Legionen. Och nu, det här. Han var så överväldigad av tacksamhet, av glädje, att han inte visste vad han skulle ta sig till.
Innan han kunde svara bröt rummet ut i ett kaos av sång och dans, med fest överallt runtomkring honom. Han såg upp mot kungen, såg erkännandet och kärleken i hans ögon. Han hade aldrig känt kärlek från en fadersfigur i livet. Och nu, nu var han här, omtyckt inte bara av en man, utan av kungen själv. På en enda dag hade hans liv fullständigt ändrats. Han bad att det var verkligt alltsammans.
*
Gwendolyn skyndade genom folkmassan, trängde sig fram och hoppades att få syn på pojken innan han föstes ut från hovet igen. Thor. Hennes hjärta slog snabbare när hon tänkte på honom, och hon kunde inte sluta tänka på namnet. Hon hade inte kunnat tänka på annat från det första ögonblick de träffats. Han var yngre än henne, men inte mer än ett år eller två – och dessutom var det någonting med honom som fick honom att verka äldre, mognare och djupare än andra. Hon log för sig själv inför minnet av deras möte, han hade varit så förlägen. Hon såg i hans ögon att han kände på samma sätt om henne.
Det var klart, egentligen kände hon honom inte. Men hon hade sett vad han gjort där ute på rännarbanan, och hur fäst hennes yngre bror redan var i honom. Hon hade haft ögonen på honom sedan dess och känt att det var någonting särskilt med honom, något som skiljde honom från alla andra. Att träffa honom hade bara bekräftat det. Han var annorlunda än alla dessa kungligheter och alla som fötts och växt upp här. Det var någonting uppfriskande äkta med honom. Han var en främmande fågel. En av allmogen. Men märkligt nog med kunglig hållning. Som om han var alltför stolt för den plats han fötts till.
Gwen tog sig upp till den övre balkongen och såg ned över räcket: där nere fanns hela hovet, och hon fick en sista blick av Thor där han ledsagades ut, med Reece vid sidan. De var helt säkert på väg tillbaka till barackerna igen, för att träna med de andra pojkarna. Hon kände ett styng av besvikelse och började genast fundera, planera och smida planer för hur hon skulle kunna få träffa honom igen.
Hon var tvungen att få veta mer om honom. Hon måste få veta. Och för att göra det så var hon tvungen att tala med den kvinna som visste allt om alla och om vad som pågick i kungariket: hennes mor.
Gwen vände om och drog genom massan, genande genom korridorer som var lika bekanta som hennes egen handflata. Huvudet snurrade – det hade varit en helt förvirrande dag. Först mötet på morgonen med hennes far och den chockerande nyheten att han önskade att hon skulle styra riket. Det hade helt tagit henne på sängen, hon hade aldrig kunnat föreställa sig det, ens som en möjlighet. Och hon kunde fortfarande inte smälta det. Hur skulle hon någonsin kunna styra ett rike? Men hon sköt undan tanken och hoppades att den dagen aldrig skulle komma. Hennes far var trots allt stark och frisk, och mer än något annat så önskade hon att han skulle leva vidare, att han skulle finnas kvar här med henne. Att han skulle vara lycklig.
Men det gick inte att helt förtränga det där mötet. Från och med nu fanns den där, ett frö till tanken att hon en dag, när den nu skulle komma, att hon skulle bli näste regent. Det var hon som skulle efterträda honom, inte någon av hennes bröder. Hon. Det skrämde henne. Men det gav henne också en känsla av betydelse, ett självförtroende som hon inte tidigare haft. Han hade beslutat att hon var den som var bäst lämpad att styra, att det var hon som var visast av dem. Hon undrade varför.
Det oroade henne också. Hon förmodade att det skulle riva upp en hel del avund och misstycke, att hon, en flicka, utvalts att styra. Gareths avund kände hon redan. Och det skrämde henne. Hon visste att hennes storebror var oerhört manipulativ, och helt utan förlåtelse. Inget fick stå i vägen för vad han ville ha, och hon avskydde tanken på att vara i hans skottlinje. Hon hade försökt prata med honom efter mötet, men han hade inte ens mött hennes blick.
Gwen sprang nedför en spiraltrappa så att skorna ekade mot stenen. Hon skyndade nedför ännu en korridor, förbi det bakre kapellet, genom ytterligare en dörr och steg in i de kungligas privata kammare. Hon var tvungen att tala med sin mor, som hon var säker hade dragit sig tillbaka hit för att vila. Hennes mor hade allt mindre tålamod med dessa utdragna sociala begivenheter – så snart hon kunde drog hon sig tillbaka för att få lugn och ro.
Gwen passerade ytterligare en vakt och stannade framför dörren till moderns kammare. Hon skulle just till att öppna, men lät bli. Röster hördes svagt genom dörren, allt högljuddare, och hon anade att något var på tok. Det var hennes mor som grälade. Och när hon lyssnade noggrant hörde hon också sin far. De grälade. Men om vad?
Gwen visste att hon inte skulle tjuvlyssna – men det var omöjligt att låta bli. Hon sträckte sig fram och knuffade den tunga ekdörren försiktigt, med en hand på portklappen. Hon öppnade bara en glipa, och lyssnade.
”Han stannar inte i mitt hus”, snäste hennes mor ilsket.
”Du dömer för snabbt, du vet ju inte ens vad som hänt.”
”Jag vet vad som hänt”, fräste hon tillbaka. ”Tillräckligt.”
Gwen hörde hur hennes mors röst dröp av gift, och blev alldeles chockad. Det var inte ofta hon hört sina föräldrar gräla – bara ett fåtal gånger i livet – och hon hade aldrig hört modern så upprörd. Hon förstod inte varför.
”Han blir i baracken, med de andra pojkarna. Under mitt tak kommer han inte. Hör du det?”, framhärdade hon.
”Det är ett stort slott”, spottade hans far fram. ”Du kommer inte ens märka att han är här.”
”Jag struntar i om han märks eller inte. Jag vill inte ha honom här. Han är ditt problem. Det var din idé att ta hit honom.”
”Du är inte helt oskyldig själv”, slog hennes far tillbaka.
Hon hörde fotsteg och såg fadern stega genom rummet och ut genom dörren på andra sidan. Han smällde igen den bakom sig, så hårt att rummet skakade. Hennes mor stod där, ensam mitt i kammaren, och började gråta.
Det var fruktansvärt. Gwen visste inte vad hon skulle göra. Å ena sidan tänkte hon att det var bäst att smyga iväg. Men å den andra så stod hon inte ut med synen av sin mor i tårar, eller tanken på att lämna henne där. Dessutom kunde hon omöjligen förstå vad det var de bråkat om. Hon antog att det var om Thor. Men varför? Varför skulle hennes mor ens bry sig. Det bodde ju massor av människor på slottet.
Gwen kunde inte förmå sig att bara gå därifrån, inte med hennes mor i det tillståndet. Hon var tvungen att trösta henne. Hon sträckte på sig och öppnade dörren försiktigt.
Dörren knarrade och hennes mor snurrade runt, överraskad. Hon blängde tillbaka.
”Har du inte lärt dig att knacka först?”, fräste hon. Gwen kunde se hur upprörd hon var, det kändes hemskt.
”Vad är det som är fel mor?”, frågade Gwen, och närmade sig försiktigt. ”Jag vill inte lägga mig i, men jag hörde er gräla.”
”Men lägg dig inte i då”, snäste hon.
Gwen var förvånad: hennes mor var inte alltid lätt att ha att göra med, men inte så här. Kraften i moderns ilska fick henne att stanna till en bit bort, osäker på vad hon skulle göra.
”Är det om den nye pojken? Thor?”, frågade hon.
Hennes mor vände sig bort och torkade en tår från ögonen.
”Men jag förstår inte”, fortsatte hon. ”Varför bryr du dig om var han bor?”
”Mina angelägenheter skall du hålla dig utanför”, sa hon kallt, och med tydlig avsikt att avsluta ämnet. ”Vad är det du vill? Varför är du här?”
Nu var Gwen nervös. Hon hade kommit för att få modern att berätta allt om Thor, men hon kunde inte ha valt ett sämre tillfälle.
Hon klarade strupen, tvekande.
”Jag… jag kom faktiskt för att fråga dig om honom. Vad vet du om honom egentligen?”
Hennes mor vände sig om och spände ögonen i henne, misstänksamt.
”Hurså?”, frågade hon, med största möjliga allvar i rösten. Gwen kände hur hennes mor såg rakt igenom henne, och att hon med sin otroliga iakttagelseförmåga märkte vad hon kände för honom. Hon försökte dölja sina känslor, men utan framgång.
”Jag bara undrade”, sa hon, inte särskilt övertygande.
Plötsligt tog drottningen tre steg fram, grep henne hårt om armarna och såg henne rakt i ansiktet.
”Lyssna nu”, väste hon. ”Jag säger det bara en gång. Håll dig undan från den pojken. Hör du det? Jag vill inte att du kommer i närheten av honom, inte under några som helst omständigheter.”
Gwen var alldeles skräckslagen.
”Men varför? Han är ju en hjälte.”
”Han är inte en av oss”, svarade hennes mor. ”Oavsett vad din far tycks tro. Jag vill att du håller dig långt ifrån honom. Är det klart? Svär att du gör det. Svär det, nu på en gång.”
”Det svär jag inte”, sa Gwen, och ryckte armen ur sin mors starka grepp.
Han är en av folket, och du är prinsessa. Begriper du? Om du så mycket som kommer i närheten av honom skall jag se till att han skickas i exil härifrån. Är det klart?”
”Gwen visste knappt vad hon skulle svara. Hon hade aldrig sett den här sidan av sin mor.
”Försök inte tala om för mig vad jag skall göra, mor”, sa hon till sist.
Gwen gjorde sitt bästa för att hålla rösten stadig. Men inombords var hon skakad. Hon hade kommit för att få veta allt, men nu kände hon sig bara rädd. Hon förstod inte vad det var som höll på att hända.
”Gör som du vill”, sa hennes mor. ”Men hans öde ligger i dina händer. Glöm inte det.”
Med de orden vände hennes mor om, stegade ut ur kammaren och slog igen dörren bakom sig. Gwen stod kvar där i tystnaden efter henne, det goda humöret som bortblåst. Vad i hela världen kunde få hennes mor och hennes far att reagera så starkt?
Vem var den där pojken?
