Kitabı oku: «Hjältars Väg», sayfa 8
Kapitel tio
MacGil satt i festsalen, med uppsikt över sina undersåtar. På andra sidan långbordet satt McCloud, och mellan dem hundratals män från båda sidor. Bröllopsfestligheterna hann pågå i många timmar innan, till sist, spänningen mellan de två klanerna lagt sig efter dagens tornering. Precis som MacGil hade förmodat, allt männen behövde var vin och kött – och kvinnor – för att de skulle glömma allt groll. Nu satt de vid samma bord, likt vapenbröder. Och faktiskt, när han nu såg på dem nu så var det svårt att se att de hörde till olika klaner.
Det rättfärdigade alltsammans: MacGil kände att hans plan trots allt fungerat. Redan nu tycktes de två klanerna ha kommit närmare varandra. Han hade lyckats med vad generationer kungar av klanen MacGil inte klarat: att ena de två delarna av Ringen, att göra dem, om inte till vänner, så i alla fall till grannar som levde i fred. Hans dotter, Luanda, satt arm i arm med sin nye make, en prins av klanen McCloud, och hon tycktes nöjd med sin lott. Det mildrade hans skuldkänslor. Han hade måhända gift bort henne, men i gengäld skulle hon bli drottning.
MacGil tänkte tillbaka på all den planering som föregått denna händelse, alla långa dagar av diskussioner med rådgivarna. Han hade trotsat alla deras råd när han arrangerade detta förbund. Det var ingen lättköpt fred, och med tiden skulle McClouds, på sin sida Högländerna, snart ha glömt detta bröllop, och då skulle det bli oroliga tider igen. Han var inte naiv. Men nu fanns åtminstone blodsband mellan klanerna, och det – särskilt sedan det fötts ett barn av föreningen – skulle inte vara lika lätt att glömma. Om det barnet fick leva och, kanske en dag, till och med styra, då skulle kanske hela Ringen enas, Högländerna inte längre vara ett tvisteämne, och landet komma att blomstra under ett enda styre. Det var den dröm han närde. Inte för sig själv, utan för alla hans efterlevande och ättlingar. För Ringen måste stå stark, enad för att kunna försvara Klyftan från de horder som levde där bortom. Så länge klanerna var splittrade så hade de heller ingen enad front mot resten av världen.
”En skål!”, ropade MacGil och reste sig.
Bordet tystnade, och hundratals män reste sig, även de med höjda bägare.
”För min äldstas bröllop! För MacGils och McClouds förening! För fred runtom hela Ringen!”
”JA, JA!”, hördes en kör av rop. Alla drack, och rummet fylldes igen av ljudet av skratt och fest.
MacGil lutade sig tillbaka, blickade ut över salen, och sökte efter sina övriga barn. Där var Godfrey förstås, med bägaren i två händer, en flicka på var sida och omgiven av sina uslingar till vänner. Det här var förmodligen den enda kungliga högtid där han närvarat frivilligt. Där var Gareth, alltför tätt intill sin älskare, Firth, viskande i hans öra. MacGil kunde se på hans mörka kilande ögon att han smed planer. Tanken fick det att vrida sig i magen, och han tittade bort, mot annat. Där, längst bort i salen satt hans yngste son, Reece, festande vid väpnarnas bord tillsammans med den nye pojken, Thor. Han kändes redan som en son, och det gladde honom att hans yngste blivit fäst vid pojken.
Han sökte bland alla ansikten efter sin yngsta dotter, Gwendolyn, och fann henne till sist i mitten av en skara tjänarinnor, småskrattande. Han följde hennes blick och såg att det var Thor hon tittade på. Han såg länge på henne, och insåg att hon var förälskad. Det var inget han förutsätt, och han var inte säker på vad han skulle tycka. Här kunde det bli bekymmer. Särskilt från hans frus håll.
”Allt är inte vad det tycks”, hördes en röst.
MacGil vände sig och fick se Argon vid sin sida, med blicken fäst på de två klanerna, sida vid sida vid samma bord.
”Vad tror du om det här?”, frågade MacGil. ”Blir det fred nu i rikena?”
”Freden är inget beständigt”, sa Argon. ”Den har ebb och flod, som tidvattnet. Vad du nu ser är fredens fernissa. Du ser en sida av saken. Du försöker tvinga fred på en urgammal fiendskap. Men hundratals år av blodspillan har föregått det här. Själarna ropar efter hämnd. Och det är inget man tillfredsställer med ett enda bröllop.”
”Vad är det du säger?”, frågade MacGil och tog ännu en klunk vin. Han blev nervös, som så ofta i närheten av Argon.
Argon vände sig om och stirrade på honom. Blicken brände så intensivt att MacGil kände hjärtat rusa i panik.
”Kriget kommer. McClouds kommer att anfalla. Förbered dig. Dina gäster idag vill i morgon mörda dina nära.”
MacGil svalde.
”Gjorde jag fel som gifte bort henne till dem?”
Argon blev tyst en stund, innan han sa: ”Inte nödvändigtvis”.
Argon såg bort och MacGil förstod att ämnet nu var avslutat. Han hade tusen frågor att ställa, men han visste att trollkarlen inte skulle ge honom några svar innan han var redo. Istället följde han Argons ögon, som nu blickade mot Gwendolyn, och sedan mot Thor.
”Kan du se dem bli ett par?”, frågade MacGil, plötsligt nyfiken.
”Det är möjligt”, svarade Argon. ”Det är mycket ännu som måste avgöras innan dess.”
”Du talar i gåtor.”
Argon ryckte på axlarna och såg bort, och MacGil insåg att han inte skulle få ut något mer av trollkarlen.
”Såg du vad som hände idag på fältet?”, frågade MacGil. ”Med pojken?”
”Jag såg det innan det hände”, svarade Argon.
”Och vad tror du om det? Var kommer pojkens kraft ifrån? Är han som du?”
Argon vände sig mot honom och såg rätt in i MacGils ögon. Kraften i blicken fick honom nästan att se bort.
”Han är långt mycket starkare än vad jag är.”
MacGil stirrade tillbaka, chockad. Han hade aldrig hört Argon tala så här.
”Starkare? Än dig? Hur är det ens möjligt? Du är kunglig trollkarl – ingen i riket har större krafter.”
Argon ryckte på axlarna.
”Kraft kommer i många former”, sa han. ”Pojkens krafter övergår vad du ens kan föreställa dig. Och de är större än vad han själv vet om. Han vet inte vem han är. Och inte var han kommer ifrån.”
Argon såg honom i ögonen.
”Men du vet”, lade han till.
MacGil stirrade tillbaka, undrande.
”Gör jag?”, frågade han. ”Berätta. Jag måste få veta.”
Argon skakade på huvudet.
”Sök svaret i dina känslor. Lita på dem.”
”Vad kommer det bli av honom?”, frågade MacGil.
”Han blir en stor ledare. Och en mäktig krigare. Han kommer att styra kungadömen långt större än ditt, och bli en ännu mäktigare kung. Det är hans öde.”
För ett ögonblick kände MacGil en flamma av avund i bröstet. Han vände sig bort och såg på pojken, oskyldigt skrattande tillsammans med Reece, där vid väpnarnas bord. En pojke av folket, den klene främlingen, minst av dem alla. Han kunde inte föreställa sig att det var möjligt. När han nu såg honom tycktes han knappt valbar för att tas upp i Legionen. För ett ögonblick undrade han om Argon tagit fel.
Men Argon hade aldrig haft fel, och aldrig gjort några utfästelser utan att ha goda skäl för det.
”Varför berättar du det här?”, frågade MacGil.
Argon vände sig och såg på honom.
”Därför att det här är den tid du har att förbereda honom. Pojken måste tränas. Han måste få det bästa av allt. Det är ditt ansvar.”
”Mitt? Men vad med hans egen far?”
”Ja, vad med honom?”, frågade Argon.
Kapitel elva
Thor tvingade upp ögonen, förvirrad och osäker på var han egentligen befann sig. Han låg på en famn hö på golvet, med ansiktet vridet åt sidan och armarna slappt över skallen. Han lyfte huvudet, torkade dregel från munnen – och kände en skarp smärta i huvudet, bakom ögonen. Han hade aldrig haft en sådan huvudvärk. Han kom ihåg kvällen innan, kungens fest, allt drickande, och hans egen första öl. Rummet snurrade och han var torr i halsen. I det ögonblicket svor han att aldrig dricka igen.
Thor såg sig omkring och försökte orientera sig i den väldiga baracken. Överallt låg kroppar utspridda på hö, och rummet fylldes av snarkningar. Han vände sig på andra sidan och såg Reece ligga någon meter bort, även han helt utslagen. Först då insåg han: han var i baracken. Legionens barack. Alla som låg där var pojkar i hans egen ålder, kanske femtio stycken.
Thor hade ett vagt minne av hur Reece visat vägen i de tidiga morgontimmarna, och hur han stupat över lite hö på golvet. Ljuset från den tidiga morgonen strömmade in genom de öppna fönstren, och Thor insåg efter en stund att han var den ende som var vaken. Han såg ned och upptäckte att han sovit fullklädd och drog en hand genom hår som var flottigt. Han skulle ge vad som helst för ett bad – men visste inte var det stod att finna. Och han skulle göra vad som helst för lite vatten. Magen mullrade – han var hungrig också.
Allt var så nytt. Han visste knappt var han var någonstans, vart livet skulle föra honom härnäst, eller vilka rutiner som gällde i Legionen. Men han var lycklig. Det hade varit en fantastisk kväll, en av de bästa i livet. Han hade funnit en ny vän i Reece, och en eller två gånger hade han märkt att Gwendolyn såg på honom. Han hade försökt tala med henne, men varje gång han närmat sig hade han tappat modet. Han kände ett styng av besvikelse över det. Det hade varit alldeles för mycket folk. Om det hade varit bara de två, då hade han vågat. Men när skulle det komma ett nytt tillfälle?
Innan han hann avsluta tanken hördes ett plötsligt smällande i barackens trädörrar, och ett ögonblick senare slogs de upp på vid gavel så att ljuset strömmade in.
”Uppställning, väpnare!”, hördes ett rop.
In marscherade en rad av män ur Silvergardet. Det rasslade från ringbrynjorna och de slog i väggarna med metallstavar. Oväsendet var öronbedövande och överallt omkring Thor hoppade pojkar upp till stående.
I männens tät var en soldat med ett särskilt bistert utseende. Thor kände igen honom från dagen innan, en bred, skallig man med ett ärr över näsryggen: Reece hade kallat honom Kolk.
Han tycktes blänga rakt mot Thor och höjde ett finger och pekade på honom.
”Du där, pojk!”, skrek han. ”Jag sa uppställning!”
Thor var förvirrad. Han stod ju redan upp.
”Men jag står ju upp, herrn”, svarade Thor.
Kolk klev fram och slog honom över ansiktet med handens baksidan. Det sved av harm i bröstet, inte minst eftersom alla såg på honom.
”Försök inte säga emot din överordnade!”, tillrättavisade Kolk.
Innan han kunde svara hade männen dragit vidare genom rummet och tvingat den ene pojken efter den andre upp på fötter, med sparkar i revbenen för de som rest sig för långsamt.
”Oroa dig inte”, hördes en lugnande röst.
Han vände sig om och såg Reece stå där.
”Det är inget personligt. Det är bara så de gör. Det är så de bryter ned oss.”
”Men de gjorde det inte mot dig”, sa Thor.
”Självklart skulle de inte få för sig att röra mig, på grund av min far. Men de är inte exakt hövliga heller. De vill ha oss i toppform, det är allt det handlar om. De tror att det här skall göra oss hårdare. Det är inget att bry sig om.”
Pojkarna marscherades ut ur baracken och Thor och Reece föll in i ledet. Väl ute slogs Thor av det skarpa ljuset och han kisade och höll upp händerna för solen. Plötsligt övermannades han av en våg av illamående, vände sig åt sidan, lutade sig fram, och spydde.
Han hörde roade läten från pojkarna runtom. Han fick en knuff av en vakt, stapplade tillbaks i ledet med de andra och torkade spyan från munnen. Thor hade aldrig mått värre.
Reece flinade bredvid honom.
”Hård kväll, eller?”, frågade han med ett brett flin och armbågade Thor i sidan. ”Sa jag inte åt dig att lägga av efter den andra bägaren.”
Thor mådde illa och ljuset gjorde ont i ögonen. Det hade aldrig varit så starkt som idag. Det var redan en varm dag därute och han kände droppar av svett under läderharnesket.
Thor försökte minnas och komma ihåg Reeces varning kvällen innan – men det var omöjligt.
”Jag minns inget sådant råd”, svarade han.
Reece flinade ännu bredare. ”Precis. Du lyssnade ju inte”. Reece skrockade. ”Och de där valhänta försöken att prata med min syster”, fortsatte han. ”Det var ju helt patetiskt. Jag tror aldrig jag sett en kille så rädd för en tjej.”
Thor rodnade och försökte komma ihåg. Men det gick inte. Allt var som i en dimma.
”Det var inte illa menat”, sa Thor. ”Med din syster alltså.”
”Mig kan du inte uppröra. Jag skulle bli stormförtjust om hon valde dig.”
De fick marschera snabbare nu, med hela gruppen uppför en kulle. Solen kändes starkare för var steg de tog.
”Men jag måste varna dig: det finns inte en hand i riket som inte vill ha henne. Chansen att hon skulle välja dig… Tja, vi kan väl vara konstatera att den är rätt avlägsen.”
När de ökade tempot, mot Kungsgårds gröna kullar, kände Thor mer tillförsikt. Han kände sig accepterad av Reece. Det var märkligt, men han kändes mer som en bror än någon tidigare. På vägen märkte han också sina tre riktiga bröder, nära inpå. En av dem vände sig mot honom och blängde och armbågade sedan en annan, som också han vände sig om med ett hångrin. De skakade på huvudet och tittade bort. De hade inte ens ett vänligt ord åt honom. Men han hade knappast väntat sig något annat.
”Legion, på linje! Nu!”
Thor såg upp och märkte hur ännu fler män ur Silvergardet närmade sig och knuffade de femtio pojkarna till en rät linje, i dubbla rader. En av dem klev fram och rappade pojken framför Thor i ryggen med en bred bambukäpp. Pojken skrek till och föll sedan tätare in i ledet. Snart stod de i två räta rader, på rask marsch över kungens fält.
”På marsch in i strid går ni som en man!”, ropade Kolk, som gick upp och ned längs sidorna. ”Det här är inte bakgården där hemma. Ni marscherar mot krig!”
Thor marscherade och marscherade bredvid Reece, svettandes i solen, och han undrade vart de leddes. Det vände sig ännu i buken efter all öl, och han undrade om det skulle bli någon frukost och när han skulle få något att dricka. Återigen förbannade han sig själv för att ha druckit kvällen innan.
På väg upp och ned för kullarna och genom ett portvalv så kom de till sist till de omgivande fälten. De passerade ännu ett portvalv och kom till amfiteatern. Den plats där Legionen tränade.
Framför dem fanns alla typer av mål, för kastspjut, pil och slungade stenar, liksom travar av hö för svärd att hugga i. Hjärtat slog snabbare vid synen. Thor ville in dit, få använda vapnen, få träna.
Men när Thor började röra sig mot träningsfältet armbågades han plötsligt bakifrån, och leddes med en mindre grupp om sex pojkar – de flesta något yngre, som han själv – bort från de andra. Han skiljdes från Reece och fördes mot den andra sidan fältet.
”Trodde du att du skulle få träna?”, frågade Kolk hånfullt medan de skildes från de andra, bort från måltavlorna. ”Idag blir det hästar för dig istället.”
Thor såg upp och lade märke till vart de var på väg: på andra sidan fältet stegade hästar runt. Kolk log elakt.
”Medan de andra kastar spjut och svingar svärd idag, skall du sköta hästar och mocka efter dem. Alla måste vi börja någonstans. Välkommen till Legionen.”
Thors hjärta sjönk i bröstet. Det här var inte precis vad han tänkt sig.
”Du tror att du är något alldeles extra du gosse?”, sa Kolk, som gick vid sidan av honom, med ansiktet nära hans eget.
Thor förstod att han försökte knäcka honom. ”Att kungen och hans söner fattat tycke för dig, det betyder inte ett skit för mig. Du är under mitt befäl nu. Förstår du? Jag bryr mig inte om vilka trick du hittade på där ute på torneringen. Du är bara en liten gosse bland andra. Begriper du det?”
Thor svalde. Det här skulle bli lång och hård träning.
Och för att göra saker ännu värre, när Kolk gått vidare för att plåga ett nytt tortyroffer, så vände sig pojken framför Thor – en kort, bredaxlad grabb med platt näsa – och snäste mot honom.
”Du har inget här att göra”, sa han. ”Du fuskade dig in här, utan att väljas. Du är inte en av oss. Inte egentligen. Ingen här gillar dig.”
Och pojken bredvid honom vände sig också han och fräste.
”Vi skall göra allt för att se till att du försvinner”, sa han. ”Att komma in var enkelt. Få se om du klarar att bli kvar.”
Thor ryggade undan inför att hat. Han kunde inte begripa att han redan fått fiender, och inte förstå vad han gjort för att förtjäna det heller. Det enda han önskat var att få gå med i Legionen.
”Varför inte bara sköta er själva istället”, hördes en röst.
Thor vände sig om och såg en lång, smal, rödhårig pojke med små, gröna ögon och ansiktet täckt av fräknar, som nu ställt sig på hans sida. ”Ni är ju fast här och skyfflar skit med oss andra”, lade han till. ”Det är inget vidare speciellt med er heller. Hitta någon annan att hacka på.”
”Håll dig utanför det här du, lakej”, snäste en av pojkarna. ”Annars kommer vi efter dig också.”
”Försök”, sa den rödhårige.
”Ni pratar när jag ger tillåtelse till det”, röt Kolk åt en av pojkarna och smällde till honom över huvudet. De två pojkarna framför Thor vände om igen, tack och lov.
Thor visste inte vad han skulle säga. Han föll in i ledet bredvid den rödhårige, tacksam.
”Tackar”, sa Thor.
Den rödhårige vände med ett leende mot honom.
”O’Connor var namnet. Jag skulle skaka hand, men då åker jag väl på en smäll jag också. Så här har du ett osynligt handslag istället.”
Han log bredare, och Thor gillade honom genast.
”Och strunta i dem”, fortsatte han. De är skraja bara. Liksom oss andra. Ingen av oss förstod riktigt vad vi gav oss in i.”
Snart hade den lilla gruppen nått fram till slutet av fältet, där Thor såg sex hästar stampa omkring.
”Greppa tyglarna”, befallde Kolk. ”Håll hårt, och gå runt med dem tills de veknar. Verkställ!”
Thor klev fram för att ta en av hästarnas tyglar, men den backade upp på bakbenen, stegrade och sparkade med hovarna, nära att träffa honom. Thor snubblade bakåt, överraskad, och resten av gruppen skrattade åt honom. Kolk gav honom en hård smäll i bakhuvudet, och han fick god lust att vända sig om och slå tillbaka.
”Du har gått med i Legionen. Vi retirerar aldrig. Inte från någon, varken man eller odjur. Så ta tag i de där tyglarna!”
Thor stålsatte sig, klev fram igen och grabbade tag i den stegrande hästens tyglar. Han lyckades hålla taget, fastän hästen ryckte och slet, och började leda den runt det öppna, dammiga fältet, i led med de andra. Hästen slet och kämpade emot, men Thor höll emot, fast besluten att inte ge upp.
”Det blir bättre, påstås det.”
Thor vände sig om och såg O’Connor komma upp intill, leende. ”De försöker knäcka oss, fattar du?”
Thors häst tvärstannade plötsligt. Oavsett hur mycket han slet i tyglarna så rörde den sig inte ur fläcken. Därefter spred sig en otäck stank. Det kom mer avföring från djuret än han trodde var möjligt. Det var inget slut på det.
Han fick en liten skyffel i handen, tittade upp och såg Kolk stå där intill, med ett leende fästat på läpparna.
”Städa upp det där!”, fräste han.
Kapitel tolv
Gareth stod i trängseln på marknaden, trots middagssolen iförd kappa med huva, och svettandes därunder, allt i ett försök att förbli anonym. Han gjorde vanligtvis allt för att undvika den här delen av Kungsgård, med trängseln i alla gränder och stanken av människa och vanligt folk. Överallt runtom honom prutade och köpslog man och försökte vinna små fördelar över varandra. Gareth stod vid ett stånd i ett hörn och låtsades intresserad av frukten till salu, med huvudet lågt under huvan. Bara några meter bort, i slutet av en mörk gränd, var Firth, i färd med att göra vad de var här för.
Gareth stod på hörhåll från samtalet, men bortvänd för att inte bli sedd. Firth hade berättat om en man, ett hyrsvärd som sålde gift. Gareth ville ha någonting starkt, något som helt säkert skulle göra jobbet. Han kunde inte ta några risker. Hans liv berodde på det, trots allt.
Han kunde ju inte direkt gå till närmaste apotekare för den tjänsten. Han hade satt Firth på jobbet, som fått rapportera vad han hört på den svarta marknaden. Efter en del irrande hade Firth lett dem till den sjabbige halvfigur som han nu talade med, dolskt i gränden. Gareth hade insisterat på att själv närvara vid det här sista mötet, för att se till att allt gick smidigt, att han inte blev pålurad någon verkningslös dryck. Han litade ännu inte helt på Firths kompetens. Vissa saker fick man helt enkelt själv ta om hand.
De hade väntat i över en halvtimma på mannen. Gareth hade knuffats runt i trängseln på marknaden, i ständig bön att ingen skulle känna igen honom. Om han blev det, hoppades han att det faktum att han höll ryggen mot gränden skulle hindra folk från att koppla honom till händelsen bakom, att han bara skulle kunna gå därifrån.
”Var är flaskan?”, frågade Firth kretinen, bara några meter bort.
Gareth vred sig en aning för att undvika att bli igenkänd, och kikade över kanten på huvan. Mitt emot Firth stod en karl med illistig uppsyn: sjabbig, mager, med insjunkna kinder och stora, svarta ögon. Han såg ut som en råtta. Blicken var fästad på Firth, utan att blinka.
”Var är pengarna?”, svarade han.
Gareth hoppades att Firth skulle klara av att hantera situationen. Oftast klantade han till det.
”Du får pengarna, när jag har fått flaskan.” Firth gav inte vika.
Bra gjort, tänkte Gareth, smått imponerad.
Det lade sig en stum tystnad för en stund, och därefter:
”Hälften av pengarna nu, så säger jag var du kan hitta flaskan.”
”Var är den?”, upprepade Firth med högre röst, förvånad. ”Du sa att jag skulle få den.”
”Jag sa att du skulle få den, mycket riktigt. Jag sa inte att jag skulle ha den med mig. Tror du jag är en idiot? Överallt finns spioner. Jag vet ju inte vad du har för planer – men oskyldigt lär det inte vara. Varför annars köpa en flaska med gift?”
Firth tystnade, och Gareth visste att det var en fråga han inte förberett sig på.
Till sist hördes det omisskännliga klickandet a mynt, och när Gareth kikade såg han kungligt guld falla ur Firths pung ned i mannens hand.
Gareth väntade. Sekunderna kändes som timmar och han blev allt mer orolig att de blivit lurade.
”Ta vägen mot Svartskogen”, sa mannen till sist. ”Vid den femte kilometern, ta stigen som leder upp på kullen. På toppen viker du av igen, åt vänster. Du kommer att gå igenom den mörkaste skog du någonsin sett, och slutligen komma till en liten glänta. Där har trollkärringen sin stuga. Hon väntar på dig – med den flaska du vill ha.”
Gareth kikade ut från huvan och såg Firth göra sig redo för att gå. Men plötsligt sträckte sig mannen fram och grabbade tag i hans skjorta.
”Pengarna”, morrade mannen. ”Det där räcker inte.”
Gareth såg paniken sprida sig över Firths ansikte och ångrade att han skickat iväg honom på det här uppdraget. Den sjabbige måste ha sett hur rädd han var – och nu beslutat sig för att dra nytta av det. Firth var helt enkelt inte gjord för det här.
”Men du fick ju precis vad du bett om”, protesterade Firth, med allt ljusare röst. Han lät som en flicka. Det tycktes bara göra mannen djärvare.
Han hånflinade elakt.
”Men nu vill jag ha mer.”
Firths ögon var vidöppna av skräck och tvivel. Plötsligt vände han sig om och såg rakt mot Gareth.
Gareth vände bort, i hopp om att det inte var för sent, att han inte blivit sedd. Hur kunde Firth vara så korkad? Han bad att han inte blivit avslöjad.
Gareths hjärta bultade. Han väntade och plockade nervöst bland frukten, med låtsat intresse. Tystnaden bakom honom pågick i en evighet, medan Gareth han föreställa sig allt som kunde gå fel.
Snälla, låt honom inte gå hit, bad Gareth tyst. Snälla. Jag gör vad som helst. Jag ger upp hela planen.
Han kände en grov handflata dunka till honom i ryggen. Han snodde runt.
Typens svarta, själlösa ögon stirrade in i hans egna.
”Du nämnde inget om att du hade en partner”, röt mannen. ”Eller är du kanske en spion?”
Innan Gareth hann reagera hade mannen dragit undan huvan. Han såg rakt på Gareths ansikte, med vidöppna ögon, chockad.
”Prinsen”, mumlade mannen. ”Vad gör du här?”
En sekund senare smalnade mannens ögon inkännande. Han förstod, och bröt ut i ett litet belåtet leende. Planen var ingen hemlighet för honom. Han var klipskare än Gareth hade hoppats.
”Jag förstår”, sa han. ”Den här lilla flaskan – den var tänkt för dig, var den inte? Du skall förgifta någon, eller hur? Men vem? Ja, det är frågan det…”
Gareth rodnade av oro. Den här mannen – han var alltför snabbtänkt. Det var redan för sent. Hela hans värld höll på att falla samman. Firth hade förstört allt. Om den här mannen angav honom, då hade han en dödsdom att vänta.
”Din far kanske?”, frågade sig mannen, och hans ögon lyste upp. ”Visst, så måste det vara, eller hur? Du blev ju ratad. Din far. Du planerar att mörda din far.”
Gareth hade fått nog. Utan tvekan klev han fram, drog en smal dolk från kappan och stötte den i bröstet på mannen. Han flämtade.
Gareth ville inte ha vittnen. Han grabbade tag i mannens kläder och drog honom intill sig, så nära att han kunde känna den ruttna stanken från hans andedräkt. Sin fria hand höll han över mannen mun, höll den stängd innan han hann skrika. Gareth kände varmt blod pulsera över handflatan, sila mellan fingrarna.
Firth kom fram intill honom och ropade skräckslaget.
Gareth höll mannen tätt intill sig i säkert en minut, innan han kände honom bli lealös i armarna. Han lät honom falla ihop, till en slapp hög på marken.
Gareth snodde runt, rädd för att ha blivit sedd. Som tur var, inga huvuden hade vänts mot deras håll. Inte från kommersen på marknadsplatsen och inte i den mörka gränden. Han drog av sig sin kappa och slängde den över den livlösa högen.
”Förlåt, åh förlåt, förlåt mig.” Firth stammade fram orden, som en liten flicka. Hysteriskt gråtande och skälvande närmade han sig Gareth. ”Är du skadad? Är du skadad?”
Gareth sträckte på sig och slog till med handens baksida.
”Håll käften nu och ge dig iväg”, väste han.
Firth vände om och skyndade bort.
Gareth skulle till att gå, men stannade och vände om igen. Han hade en sak kvar att göra: han böjde sig ned, drog loss pengapungen från likets hand och fäste den i sitt bälte.
Mannen hade ingen användning för dem längre.
