Kitabı oku: «Omvänd », sayfa 2
Hon hörde skratt. Och sedan steg som närmade sig henne.
Med hjärtat bultande i bröstet kände hon hur adrenalinet kickade in. Hon lyckades rulla och kravla sig upp på fötterna igen, precis innan de nådde fram till henne. Hon sprintade ned längs bakgatan, sprang för livet.
De följde strax bakom.
På en av hennes många före detta skolor, på den tiden när hon fortfarande trodde att hon skulle stanna länge någonstans, hade hon faktiskt börjat träna löpning, och insett att hon var bra. Bäst i laget, faktiskt. Inte på långdistans, men på sprintdistansen, 100 m. Hon sprang ifrån de flesta killarna till och med. Och nu rusade allt tillbaka till henne.
Hon sprang för livet och killarna skulle inte få tag på henne.
Caitlin sneglade bakåt och såg hur långt bakom henne de befann sig, och kände sig optimistisk och övertygad om att hon kunde springa ifrån dem alla. Hon behövde bara svänga på rätt ställen.
Bakgatan slutade i ett T, och hon kunde antingen välja höger eller vänster. Hon skulle inte ha tid att ändra sig om hon ville behålla försprånget, och hon skulle tvingas fatta beslut snabbt. Även om hon inte kunde se vad som fanns runt hörnen. I blindo svängde hon vänster.
Hon bad att det var rätt val. Kom igen. Snälla!
Hennes hjärta sjönk då hon svängde runt och såg återvändsgränden framför sig.
Taktiskt feldrag.
En återvändsgränd. Hon sprang ända fram till väggen, sökte efter en utväg, vilken som helst. När hon förstod att det inte fanns någon, vände hon sig om för att möta sina annalkande angripare.
Andfådd såg hon dem svänga runt hörnet och närma sig. Bakom dem såg hon att om hon hade svängt höger istället hade hon kommit undan. Typiskt hennes tur.
”Ok, bitch”, sa en av dem, ”nu ska du lida.”
Insikten om att hon inte hade någonstans att ta vägen, fick dem att närma sig långsamt. De andades tungt, flinade, njöt av våldet och smärtan som de snart skulle åsamka henne.
Caitlin slöt ögonen och andades djupt. Hon försökte med enbart sin vilja förmå Jonah att vakna, att dyka upp runt hörnet, vaken och övermänskligt stark, redo att rädda henne. Men när hon öppnade ögonen fanns han inte där. Endast hennes angripare. Närmade sig.
Hon tänkte på sin Mamma, på hur mycket hon hatade henne, på alla de platser hon tvingats bo. Hon tänkte på sin bror, Sam. Hon tänkte på hur hennes liv skulle se ut efter denna dag.
Hon tänkte på hela sitt liv, på hur hon hade blivit behandlad, på hur ingen förstod henne, på hur saker aldrig blev som hon önskade. Och något klickade. Hon hade fått nog.
Jag förtjänar inte detta! Jag förtjänar INTE detta!
Och då, kände hon det.
Det var en våg, inte likt något hon upplevt förut. Det var en våg av ilska, flödade genom henne, rusade genom blodet. Det samlades i magen, och spred sig utåt. Hon kände fötterna rota sig i marken, som om hon var ett med asfalten, och hon kände en primal urkraft ta över, strömma genom hennes handleder, upp längs armarna in i axlarna.
Caitlin gav till ett vrål, vars kraft och styrka skrämde till och med henne. Medan den första killen närmade sig och lade sin köttiga hand på hennes handled, såg hon sin hand reagera av sig självt, greppade tag i angriparens handled och vred den bakåt till en rät vinkel. Killens ansikte förvreds av chocken att se sin hand, och sedan armen, brytas.
Skrikande föll han ner på knä.
Förvånade stirrade de tre andra pojkarna på vad som hände.
Den största av dem attackerade henne med full kraft.
”Din jäv –”
Innan han kunde avsluta, hade hon hoppat upp i luften och placerat sina fötter rakt in i hans bröstkorg, skickat honom tre meter bakåt där han kraschlandade i en hög soptunnor av metall.
Han låg kvar, orörlig.
De två sista killarna såg på varandra, chockade. Genuint skräckslagna.
Caitlin reste sig, kände en omänsklig styrka forsa genom kroppen, och hörde hur hon morrade samtidigt som hon lyfte upp de två killarna (båda dubbelt så stora som henne), och hissade upp dem högt över marken med en hand.
När de dinglade i luften svingade hon dem bakåt, och sedan ihop, så att de krockade med varandra med otrolig kraft. Båda kollapsade i en hög på marken.
Caitlin stod kvar, andades, skummande av raseri.
Ingen av pojkarna låg orörliga.
Hon kände ingen lättnad. Tvärtom, hon ville ha mer. Fler att slåss mot. Fler kroppar att kasta.
Och hon ville ha något annat.
Plötsligt såg hon klart, och kunde zooma in deras halsar, oskyddade. Hon kunde se de minsta detaljer, och hon kunde se, från avstånd, ådrorna pulsera hos dem. Hon ville bita. Äta.
Utan att förstå vad som höll på att hända henne, kastade hon huvudet bakåt och släppte ut ett överjordiskt skri, som ekade mellan väggarna och genom kvarteret. Det var ett primalt segerskri, och av otillfredsställt raseri.
Det var skriet från ett djur som ville ha mer.
Kapitel två
Caitlin stod utanför den nya lägenhetens dörr, stirrade, och kom plötsligt på var hon befann sig. Hon hade ingen aning om hur hon kommit dit. Det sista hon mindes var att hon befann sig i återvändsgränden. På något sätt hade hon tagit sig hem.
Dock kom hon ihåg, varje sekund av upplevelsen i gränden. Hon försökte sudda ut det från sina tankar, men misslyckades. Hon tittade på sina armar och händer, förväntade sig att de skulle se annorlunda ut – men de var normala. Såg ut precis som de alltid gjort. Ilska hade svept över henne, förvandlat henne, och försvunnit lika snabbt.
Men efterverkningarna dröjde kvar: hon kände sig ihålig, för det första. Bortdomnad. Och hon kände något annat. Hon kunde inte sätta fingret på det. Bilder rusade genom hennes huvud, bilder av översittarnas blottade halsar. Av deras pulserande ådror. Och hon kände en hunger. Ett begär.
Caitlin ville egentligen inte återvända hem. Hon orkade inte med sin Mamma, speciellt inte idag, orkade inte hantera att återigen ha hamnat på en ny plats, packa upp. Om det inte hade varit för att Sam fanns där, hade hon antagligen vänt om och gått sin väg. Vart hon skulle ta vägen hade hon ingen aning om – men hon skulle åtminstone vara på väg någonstans.
Hon tog ett djupt andetag, sträckte ut handen och lade den på handtaget. Antingen var handtaget varmt, eller så var hon iskall.
Hon klev in i den alltför ljusa lägenheten. Hon kände doften av mat på spisen – eller, mer troligt, i mikron. Sam. Han kom alltid hem tidigt och lagade mat till sig. Hennes Mamma skulle inte komma hem än på flera timmar.
”Det ser inte ut som om du har haft en bra första dag.”
Chockat vände sig Caitlin om när hon hörde sin Mammas röst. Där satt hon, på soffan, rökte en cigarett, granskade Caitlin hånfullt.
”Har du redan förstört den tröjan?”
Caitlin tittade ner och såg först nu jordfläckarna; förmodligen från när hon slog i asfalten.
”Vad gör du hemma så tidigt?” frågade Caitlin.
”Första dagen för mig med, vettu”, fräste hon. ”Du är inte den enda. Låg arbetsbelastning. Chefen skickade hem mig tidigt.”
Caitlin stod inte ut med sin Mammas elaka ton. Inte i kväll. Hon var alltid snorkig mot henne, och i kväll, hade Caitlin fått nog. Hon beslutade sig för att svara med samma mynt.
”Underbart”, fräste Caitlin tillbaka. ”Betyder det att vi ska flytta igen?”
Hennes Mamma reste sig plötsligt upp. ”Ta dig inte ton mot mig!” skrek hon.
Caitlin visste att hennes Mamma bara hade väntat på en anledning att få skrika på henne. Hon tänkte att det var bäst att locka henne till det och få det överstökat.
”Du borde inte röka när Sam är i närheten”, svarade Caitlin kallt, och gick in på sitt lilla rum och smällde igen dörren bakom sig, låste den.
Inom en sekund stod hennes Mamma på andra sidan och bankade.
”Kom ut! Nu! Jävla unge! Vad får dig att tro att du kan tala till mig på det sättet? Vem sätter mat på bordet…”
Caitlin var så distraherad i kväll att hon lyckades stänga ute Mammas röst. Istället spelade hon upp dagens händelser i huvudet. Ljudet av killarnas skratt. Ljudet av hennes hjärtslag dunkande i öronen. Ljudet av hennes vrål.
Vad hade egentligen hänt? Varifrån kom hennes styrka? Var det bara ett adrenalinpåslag? En del av henne önskade att det var så. Men en annan visste att det inte var det. Vad var hon?
Bankande fortsatte, men Caitlin hörde det knappt. Mobilen låg på hennes skrivbord, vibrerade som besatt, lyste upp av direktmeddelanden, sms, e-mail, Facebook-meddelanden – men inte ens det hörde hon.
Hon flyttade till fönstret och tittade ned mot hörnet av Amsterdam Avenue, och ett nytt ljud flöt upp i hennes minne. Det var Jonahs röst. Bilden av hans leende. En låg, mörk, lugnande röst. Hon erinrade sig hur skör han var, hur ömtålig han verkade. Sedan såg hon honom liggande på marken, blodig, hans älskade instrument sönderslaget. En ny våg av ilska växte inom henne.
Ilskan förvandlades till oro – oro om han var ok, om han hade gått sin väg, om han hade kommit hem. Hon föreställde sig att han ropade på henne. Caitlin. Caitlin.
”Caitlin?”
En ny röst hördes från andra sidan dörren. En pojkes röst.
Förvirrad, vaknade hon ur sina tankar.
”Det är Sam. Släpp in mig.”
Hon gick fram till dörren och lutade huvudet mot den.
”Mamma har gått sin väg”, sa rösten på andra sidan. ”Gick för att köpa cigaretter. Kom igen, släpp in mig.”
Hon öppnade.
Utanför stod Sam, stirrade på henne, oron etsad i ansiktet. Han såg äldre ut än sina 15 år. Han hade blivit lång tidigt, över 1,80, men hade inte ännu inte lagt på muskler, och han var tafflig och gänglig. Med svart hår och bruna ögon, liknande färger som hon, såg de verkligen ut som syskon. Hon såg tydligt hans oro. Han älskade henne mer än något annat.
Hon släppte in honom och stängde snabbt dörren bakom honom.
”Förlåt”, sa hon. ”Jag orkar bara inte med henne i kväll.”
”Vad hände mellan er?”
”Samma gamla vanliga. Hon var på mig så fort jag kom in.”
”Jag tror att hon har haft en tuff dag”, sa Sam, i ett försök att medla mellan dem, som vanligt. ”Jag hoppas att hon inte får sparken igen.”
”Vem bryr sig? New York, Arizona, Texas … Vem bryr sig om vad som kommer sedan? Vårt flyttande kommer aldrig ta slut.”
Sam rynkade pannan när han satte sig vid skrivbordet, och hon kände sig omedelbart illa till mods. Ibland hade hon ett skarpt språk, talade utan att tänka sig för, och ville omedelbart ta tillbaka det hon sagt.
”Hur var din första dag?” frågade hon, och försökte byta samtalsämne.
Han ryckte på axlarna. ”Ok, tror jag.” Han sparkade till stolen med tån.
Han tittade upp. ”Din?”
Hon frös till. Något i hennes ansiktsuttryck, måste ha avslöjat henne, för han tittade inte bort. Han fortsatte att betrakta henne.
”Vad hände?”
”Inget”, sa hon lite för snabbt, och vände sig om och gick mot fönstret.
Hon kände hans blickar dröja kvar.
”Du verkar … annorlunda.”
Hon stannade till, undrade om han visste, undrade om förändringarna syntes på utsidan. Hon svalde.
”Hur menar du?”
Tystnad.
”Jag vet inte”, svarade han slutligen.
Hon stirrade ut genom fönstret, såg hur en man utanför kvarterskrogen stack till en köpare en påse weed.
”Jag hatar att bo här”, sa han.
Hon vände sig om och såg på honom.
”Jag med.”
”Jag har till och med funderat på att…” han sänkte huvudet, ”sticka.”
”Vad menar du?”
Han ryckte på axlarna.
Hon tittade på honom. Han verkade riktigt nere.
”Vart?” frågade hon.
”Kanske leta upp pappa.”
”Hur? Vi har ingen aning om var han är.”
”Jag kan försöka. Jag kan hitta honom.”
”Hur?”
”Jag vet inte ... Men jag kan försöka.”
”Sam. Han kan ju vara död.”
”Säg inte så!” skrek han, högröd i ansiktet.
”Förlåt”, sa hon.
Han lugnade sig.
”Men har du tänkt på en sak? Även om vi hittar honom kanske han inte alls vill träffa oss. Han lämnade oss, trots allt. Och han har aldrig försökt kontakta oss”
”Kanske för att Mamma inte låter honom göra det.”
”Eller, kanske för att han inte gillar oss.”
Rynkan i Sams panna djupnad och han kickade till golvet igen. ”Jag kollade upp honom på Facebook.”
Caitlin spärrade förvånat upp ögonen.
”Har du hittat honom?”
”Jag är inte säker. Det fanns fyra som hette likadant. Två av dem var privata och hade ingen bild. Jag skickade meddelande till båda.”
”Och?”
Sam skakade på huvudet.
”Jag har inte fått något svar.”
”Pappa skulle inte finnas på Facebook.”
”Det vet du inte”, svarade han, och gick i försvar igen.
Caitlin suckade och gick fram till sängen och lade sig ner. Hon stirrade upp i det gulnande taket, färgen flagnade, och undrade hur de hade hamnat här. Det hade funnits städer de varit lyckliga i, även stunder då Mamma nästan hade verkat lycklig. Som när hon träffade den där killen. Åtminstone tillräckligt lycklig för att lämna Caitlin i fred.
Det fanns städer, som den senaste, där både Sam och hon hade fått några goda vänner, där det verkade som om de faktiskt skulle stanna – åtminstone tillräckligt länge för att kunna ta studenten på samma ställe. Och helt plötsligt hade allt förändrats. Packa igen. Säga adjö. Var det för mycket begärt att vilja ha en normal barndom?
”Jag kunde flytta tillbaka till Oakville”, sa Sam, och avbröt hennes tankar. Deras senaste stad. Det var kusligt hur han alltid visste vad hon tänkte på. ”Jag skulle kunna bo hos några vänner.”
Dagen började ta ut sin rätt. Det blev bara för mycket. Hon kunde inte tänka klart, och i sin frustration hörde hon att Sam också skulle överge henne, att han inte längre brydde sig om henne.
”Ja men, stick då!” fräste hon till, utan att mena det. Det var som om någon annan hade sagt det. Hon hörde hur hårt det lät och ångrade sig omedelbart.
Varför var hon tvungen att vräka ur sig sådana saker så där? Varför kunde hon inte kontrollera sig?
Om han hade varit på bättre humör, om hon hade varit lugnare och inte haft så mycket att tänka på samtidigt, hade hon aldrig sagt så. Eller så skulle hon ha varit snällare. Hon hade sagt något så här i stället, jag förstår att du menar att du aldrig kommer att lämna oss, hur illa det än blir, för du skulle aldrig lämna mig ensam för att hantera allt detta. Och jag älskar dig för det. Och jag skulle aldrig överge dig heller. Vi har åtminstone varandra i den här jävla barndomen. Istället hade hennes dåliga humör tagit över. Istället uppförde hon sig själviskt och högg.
Hon satte sig upp och kunde se hur sårad han blev. Hon ville ta tillbaka vad hon sagt, säga förlåt, men hon orkade inte. Av någon anledning kunde hon inte förmå sig att öppna munnen.
I tystnaden reste sig Sam långsamt från stolen och lämnade rummet, stängde försiktigt dörren bakom sig.
Idiot, tänkte hon. Du är en så jävla puckad. Varför måste du behandla honom på samma sätt som Mamma behandlar dig?
Hon lade sig ner igen, stirrade mot taket. Hon insåg att det fanns ännu en anledning till varför hon hade fräst åt honom. Han hade avbrutit hennes tankegång jus när den började bli som svartast. En mörk tanke hade precis fått fäste och han störde henne innan han hade fått kontroll på den.
Mammas före detta pojkvän. Tre städer sedan. Det var den enda gången hennes Mamma hade verkat lycklig. Frank, 50. Kort, köttig, flintskallig och formad som en tunna. Stank av billig herrparfym. Hon hade varit 16.
Hon hade stått i tvättstugan, vek sina kläder, när Frank dök upp i dörren. Han var så äcklig, stirrade alltid på henne. Han böjde sig ner och plockade upp ett par av hennes underkläder, och hon kände kinderna blossa av skam och ilska. Han höll upp dem och flinade.
”Du tappade de här” sa han och hånlog. Hon snappade åt sig dem.
”Vad vill du?” snäste hon.
”Är det ett sätt att tilltala sin nya styvpappa?”
Han tog ett halvt kliv fram, närmare.
”Du är inte min styvpappa.”
”Nej inte än – men snart.”
Hon försökte återgå till att vika sina kläder, men han tog ännu ett kliv närmare. För nära. Hjärtat slog hårt i bröstet.
”Jag tror det är dags att vi bekantar oss med varandra”, sa han och knäppte upp skärpet. ”Eller vad säger du?”
Skräckslagen försökte hon tränga sig förbi honom och ut genom dörren i de lilla rummet, men då hon gjorde det, blockerade han vägen och grep tag hårt och dunkade in henne mot väggen.
Det var då det hände.
Ett raseri vällde fram genom henne. Ett raseri hon aldrig förr upplevt. Hon kände hur kroppen hettade, brann, från tårna upp till håret. När han närmade sig, hoppade hon upp och sparkade honom med båda fötter rakt in i hans bröstkorg.
Trots att han var tre gånger större, flög han baklänges genom dörren, drog med sig dörren så att den splittrade loss från gångjärnen, och fortsatte bakåt, tre meter in i nästa rum. Det var som om han träffats av en kanon och skickat honom genom huset.
Caitlin hade skälvande stått kvar. Hon hade aldrig varit en våldsam person, hade aldrig ens slagit någon förut. För övrigt var hon inte särskilt stor, eller stark. Hur hade hon vetat hur hon skulle sparka hon om på det sättet? Hur hade hon styrkan att göra det? Hon hade aldrig sett någon – ännu mindre en vuxen man – flyga genom ett rum, eller splittra en dörr. Varifrån kom styrkan?
Hon hade gått fram och ställt sig över honom.
Han var helt utslagen, knockad på rygg. Hon undrade om han hade dödat honom. Men i den stunden, ilskan fyllde henne fortfarande, brydde hon sig inte. Hon var mer orolig för sig själv, över vem – eller vad – hon var.
Hon såg aldrig frank igen. Nästa dag gjorde han slut med hennes Mamma, och kom aldrig tillbaka. Hennes Mamma misstänkte att något hade hänt dem emellan, men hon sa aldrig ett ord om det. Men, hon skyllde det faktum att Frank hade lämnat henne på Caitlin, för att ha förstört den enda lyckliga tiden i sitt liv. Och hon hade inte slutat än.
Caitlin vände tillbaka blicken mot det flagnande taket, hjärtat bultade hårt igen. Hon tänkte på ilskan hon känt idag, och undrade om de två händelserna hänge ihop på något sätt. Hon hade alltid trott att incidenten med Frank var en galen, isolerad engångsföreteelse, en konstig styrkeexplosion. Men nu trodde hon att det kunde vara något annat. Hade hon en kraft inom sig? Var hon ett missfoster?
Vem var hon?
Kapitel tre
Caitlin sprang. Angriparna hade återvänt, och de jagade henne längs bakgatan. En återvändsgränd framför henne, en massiv mur, men hon sprang ändå, rakt emot den. Medan hon sprang ökade hon farten, omöjlig fart, och byggnaderna svepte förbi i ett dis. Hon kände vinddraget genom håret.
När hon närmade sig, tog hon sats, och i ett enda hopp befann hon sig murens topp, nio meter över marken. Ett hopp till, och hon flög genom luften, nio meter, sex, och landade på asfalten utan att tappa farten, fortfarande springande, hela tiden springande. Hon kände sig kraftfull, oövervinnerlig. Hon ökade farten ännu mer, och det kändes som om hon kunde flyga.
Hon blickade neråt och framför hennes ögon förvandlades asfalten till gräs – högt, vajande, grönt gräs. Hon sprang genom prärien, solen sken, och hon kände igen det som hemmet från när hon var liten.
I fjärran kunde hon känna sin pappa stå vid horisonten. Medan hon sprang, kände hon att hon kom närmare honom. Hon såg honom allt tydligare. Han väntade med armarna utbredda och ett stort leende.
Det längtade efter att få träffa honom igen. Hon sprang så fort hon kunde. Men ju närmare hon kom, desto längre bort försvann han.
Plötsligt föll hon.
En enorm medeltida dörr öppnades, och hon gick in i en kyrka. Hon gick längs en svagt upplyst mittgång, facklor lyste bredvid henne. Framför en predikstol stod en man, med ryggen mot henne, på sina knän. När honnärmade sig ställde han sig upp och vände sig om.
Det var en präst. Han såg på henne, och ansiktet förvrängdes av fasa. Hon kände blodet rusa genom sina ådror, och hon såg sig själv gå fram till honom, oförmögen att hindra sig. Han höll upp ett kors framför ansiktet, skräckslagen.
Hon kastade sig över honom. Hon kände tänderna växa sig långa, för långa, och såg dem sjunka in i prästens hals.
Han skrek, men hon brydde sig inte. Hon kände hans blod flöda genom tänderna och in i sina ådror, och det var den vackraste känslan i hennes liv.
Caitlin satte sig käpprak i sängen, andades tungt. Hon såg sig omkring, desorienterad. Skarpt morgonljus svävade in genom fönstret.
Till slut förstod hon att hon hade drömt. Hon torkade bort den svala svetten från tinningarna och satte sig på sängkanten.
Tystnad. Att döma av ljuset hade Sam och hennes Mamma redan gått. Hon tittade på klockan och såg att det var sent, 8:15. Hon skulle bli sen andra dagen i skolan.
Perfekt.
Hon var förvånad att Sam inte hade väckt henne. Under alla år hade han aldrig låtit henne försova sig – han hade alltid väckt henne om han gick först.
Han är nog fortfarande förbannad över det som hände i går.
Hon sneglade på mobilen, död. Hon hade glömt ladda den. Lika bra det. Hon kände ändå inte för att prata med någon.
Hon slängde på sig lite kläder från golvet och drog fingrarna genom håret. Vanligtvis brukade hon inte gå utan att äta först, men denna morgon kände hon sig törstig. Ovanligt törstig. Hon gick till kylen och greppade en tvålitersförpackning grapefruktjuice. I ett plötsligt ursinne, slet hon av toppen och drack direkt ur förpackningen. Ho slutade inte förrän hon hade druckit upp allt.
Hon tittade på den tomma förpackningen. Hade hon verkligen druckit upp allt? Under hela sitt liv hade hon aldrig förut druckit mer än ett halvt glas. Hon såg sig själv sträcka armen och krossa pappförpackningen till en liten boll med en hand. Hon förstod inte vad denna nyfunna styrka, som flödade genom hennes kropp, var för något. Det var upphetsande. Och skrämmande.
Hon var fortfarande törstig. Och hungrig. Men inte på mat. Hennes ådror skrek efter något mer, men hon förstod inte efter vad.
*
Det var konstigt att se skolkorridorerna så tomma, den totala motsatsen från gårdagen. Med lektionerna i full gång fanns det inte en själ inom synhåll. Hon sneglade på klockan, 8:40. Det var femton minuter kvar på hennes tredje lektion för dagen. Hon undrade om det var värt besväret att gå över huvud taget, men å andra sidan, visste hon inte vart hon annars skulle ta vägen. Så hon följde klassrumsnumren till salen.
Hon stannad utanför klassrumsdörren, och kunde höra lärarens röst. Hon tvekade. Hon avskydde att störa, att synas. Men hon kunde inte se vilka andra möjligheter som fanns.
Hon tog ett djupt andetag och sänkte handtaget.
Hon gick in, och hela klassen stannade upp och tittade på henne. Läraren också.
Tystnad.
”Ms…”, sa läraren, som glömt vad hon hette, och gick fram till katedern, plockade upp ett papper, ögnade igenom det ”… Paine. Den nya flickan. Du är tjugofem minuter försenad.”
Läraren, en sträng, äldre dam, blängde på Caitlin.
”Vad har du att säga i ditt försvar?”
Caitlin tvekade.
”Ursäkta?”
”Det duger inte. Det kanske var acceptabelt att komma för sent till skolan, var du nu kommer från, men det är sannerligen inte acceptabelt här.”
”Oacceptabelt” sa Caitlin, och ångrade sig genast.
En obekväm tystnad spred sig genom rummet.
”Ursäkta mig?” frågade lärare, långsamt.
”Du sa ’inte acceptabelt’. Du menade ’oacceptabelt.’”
”OH – SHIT!” utbrast en kille längst bak i salen, och hela klassen exploderade i skratt.
Lärarens ansikte blev ilsket rött.
”Din lilla satunge. Till rektorn omedelbart!”
Läraren marscherade fram till Caitlin och öppnade dörren bredvid henne. Hon stod bara ett par centimeter från henne, tillräckligt nära för att Caitlin kunde känna doften av hennes billiga parfym. ”Ut ur mitt klassrum!”
Vanligtvis hade Caitlin tyst smugit ut ur rummet – i själva verket skulle hon aldrig ha rättat en lärare till att börja med. Men något hade förändrats inom henne, något hon inte riktigt begrep sig på, och hon kände ett trots växa. Hon kände att hon inte behövde visa respekt för någon. Och hon var inte rädd längre.
I stället stod Caitlin kvar och ignorerade läraren, scannade långsamt klassrummet, i jakt efter Jonah. Rummet var sprängfullt, och hon sökte igenom rad efter rad. Ingen Jonah.
”Ms. Paine! Hörde du inte vad jag sa?”
Caitlin tittade trotsigt mot läraren. Sedan vände hon sig om och gick långsamt ut ur klassrummet.
Hon kände dörren smälla igen bakom henne. Och hörde sedan ett dovt oväsen i rummet, följt av, ”Tyst i klassen!”
Caitlin fortsatte genom korridoren, irrade omkring, osäker över vart hon var på väg.
Hon hörde fotsteg. Långt bort dök en säkerhetsvakt upp. Han gick rakt emot henne.
”Tillståndet!” skällde han, fortfarande sex meter ifrån henne.
”Var har du ditt tillstånd? Det är meningen att du ska ha det synligt hela tiden.”
”Vad då för tillstånd?”
Han stoppade och genomsökte henne. Han var ful, såg elak ut, och hade ett stort födelsemärke på pannan.
”Du får inte vistas i korridoren utan ett signerat tillstånd. Det vet du. Var är det?”
”Jag visste inte – ”
Han plockade upp sin komradio, och sa: ”Jag har en elev som saknar tillstånd att vistas i korridoren. Jag tar henne till rektorn nu.”
Han tog henne bryskt i armen och drog henne genom korridoren.
”Inte ett ord till!” fräste han.
Caitlin tyckte inte om hur hans fingrar grävde sig in i hennes arm, ledde henne som om hon var ett barn. Hon kände hur det hettade i kroppen. Hon kände Raseriet byggas upp. Hon visste inte riktigt hur, eller varför, men hon visste. Och hon visste, att om bara några sekunder, skulle hon inte kunna kontrollera sin ilska – eller hur hon använde sin styrka.
Hon var tvungen att stoppa det innan det var försent. Hon använde all viljestyrka för att hindra det. Men så länge han höll kvar sina fingrar skulle det fortsätta.
Hon slängde snabbt med armen, innan den fulla kraften övertog henne, och såg hans hand flyga iväg från henne, och hur han snubblade flera meter bakåt.
Han stirrade på henne, chockad över att en flicka i hennes storlek kunde kasta honom flera meter genom korridoren med endast en axelryckning. Han velade mellan ursinne och rädsla. Hon kunde se hans inre dialog över om han skulle attackera eller fly. Han sänkte handen till bältet, där det hängde en stor flaska pepparspray.
”Rör mig igen, min unga dam”, sa han i kylig ilska, ”och jag kommer att spraya dig.”
”Håll då dina händer borta från mig”, svarade hon trotsigt. Hon var chockad över hur hennes röst lät. Den hade förändrats. Den var djupare, mer urtida.
Sakta tog han bort handen från sprayen. Han gav upp.
”Gå framför mig”, sa han. ”Genom korridoren och uppför trappan.”
*
Säkerhetsvakten lämnade henne i det fullsatta utrymmet utanför rektorns kontor, samtidigt började hans radio att låta, och han skyndade vidare till nästa uppdrag. Innan han gjorde det vände han sig mot henne, och väste: ”Låt mig inte se dig i korridoren igen.”
Caitlin vände sig om och sågs femton elever, alla åldrar, sitta ner, stå upp, alla väntade uppenbarligen på att träffa rektorn. Alla såg missanpassade ut. Ett elevärende i taget behandlades. En säkerhetsvakt höll koll, men ointresserat slumrade han till där han stod.
Caitlin var inte på humör att vänta halva dagen, och hon kände verkligen inte för att träffa rektorn. Visst, hon borde inte ha kommit för sent till skolan, men hon förtjänade inte det här. Hon hade fått nog.
Dörren till korridoren öppnades och en säkerhetsvakt släpade in ytterligare tre elever, skrikande och bråkande. Kaos följde i det trånga väntrummet, som var fullpackat. Då ringde klockan och Caitlin kunde se korridoren fyllas. Nu var det kaos utanför och innanför dörrarna.
Caitlin såg sin chans. När dörren öppnades igen, duckade hon förbi en elev och smet förbi ut i korridoren.
Hon kastade en blick över axeln, men såg att ingen reagerade. Hon skar snabbt igenom skaran av elever, och kom över till andra sidan, svängde sedan runt hörnet. Hon kollade igen: fortfarande ingen som följde henne.
Hon var i säkerhet. Även om vakterna märkte att hon hade försvunnit – vilket hon starkt betvivlade, eftersom hon inte ens hade kommit in till rektorn – var hon redan alldeles för långt bort för att fångas in. Hon skyndade sig ännu mer genom korridoren, lade ett betryggande avstånd till dem, och gick mot matsalen. Hon måste hitta Jonah. Hon var tvungen att få reda på om han var ok.
Matsalen var fullsatt, och hon gick snabbt upp och ner längs gångarna, letade efter honom. Inget. Hon gick en gång till, sökte igenom alla bord långsamt, men kunde fortfarande inte se honom.
Hon ångrade att hon inte hade gått tillbaka till honom, tittat till hans sår, ringt efter en ambulans. Hon undrade om han hade blivit allvarligt skadad. Han kanske låg på sjukhus. Kanske skulle han inte ens komma tillbaka till skolan.
Nedslagen, tog hon en bricka och hittade ett bord där hon kunde se dörren. Där satt hon, åt knappt, och betraktade alla som kom in, hoppades få syn på honom varje gång dörren öppnades.
Men han kom aldrig.
Klockan ringde, och matsalen tömdes. Hon satt kvar, väntade.
Inget.
*
Skolan slutade för dagen, och Caitlin stod framför sitt skåp. Hon tittade ner på lappen där sifferkombinationen till hennes lås stod nedskrivet, matade in det och vred om och drog. Det fungerade inte. Hon tittade på lappen och provade kombinationen igen. Denna gång lyckades hon öppna skåpet.
Hon stirrade in i det tomma metallskåpet. Insidan var nedklottrad av graffiti. Förutom det var skåpet helt tomt. Nedslående. Hon tänkte på alla sina tidigare skolor, på hur hon brukat rusa för att hitta sitt skåp, öppna det, memorera kombinationen, och klä insidan med pojkbilder ur tidningar. Det var hennes sätt att få lite kontroll, att göra sig hemmastadd, att hitta sin plats på skolan, att skapa något som kändes bekant.
