Kitabı oku: «Omvänd », sayfa 4
Kapitel sex
Carnegie Hall var helt fullsatt. Jonah gick först genom folkmassan fram till biljettkassan. Det var inte helt enkelt att komma fram. Det var en välbärgad, krävande folkmassa och alla verkade ha bråttom för att hinna i tid till konserten. Hon hade aldrig sett så många välklädda människor samlade på samma plats. De flesta män hade smoking, och kvinnorna hade långa aftonklänningar. Juveler glittrade överallt. Det var spännande.
Jonah fick biljetterna och ledde henne upp för trappan. Han gav biljetterna till vaktmästaren, som rev dem och gav tillbaka stumpen.
”Kan jag få en?” frågade Caitlin, samtidigt som Jonah stoppade stumparna i fickan.
”Självklart”, sa han och räckte över en.
Hon smekte den med tummen.
”Jag tycker om att spara på sådant här”, sa hon och rodnade. ”Jag är väl lite sentimental.”
Jonah log, när hon stoppade ned den i fickan.
Vaktmästaren visade dem vägen genom en överdådig gång med tjocka röda mattor. Inramade bilder av artister och sångare täckte väggarna.
”Var fick du tag i gratisbiljetter?” frågade Caitlin.
”Min violalärare” svarade han. ”Han har säsongsbiljetter. Men han kunde inte gå ikväll, så han gav dem till mig. Jag hoppas att det inte förtar något av kvällen att jag inte betalade för dem själv”, lade han till.
Förbryllad tittade hon på honom.
”Vår date”, sa han.
”Självklart inte”, sa hon. ”Du tog med mig hit. Det är det som betyder något. Det här är häftigt.”
Caitlin och Jonah visades in genom en liten dörr av en annan vaktmästare. Dörren gick direkt in i salongen. De befann sig högt upp, femton meter kanske, och i deras lilla box fanns det endast tio till femton platser. Deras platser var längst fram vid balkongkanten, precis vid räcket.
Jonah tog ner sätet på den tjocka plyschstolen åt henne, och hon såg ner på den stora publiken och alla artister. Det var den flottaste plats hon varit på. hon såg ner på havet av grå huvuden, och kände sig femtio år för ung för att vara här. Men hon var upphetsad ändå.
Jonah satte sig och deras armbågar snuddade vid varandra, och hon kände sig upphetsad av värmen som strålade ut från honom. När de satte sig tillrätta, väntade, ville hon sträcka sig och ta hans hand, och hålla den i sin. Men hon ville inte riskera att verka vara för framfusig. Hon satt och hoppades att han skulle sträcka sig och ta hennes. Han rörde sig inte. Det var tidigt. Och han kanske var blyg.
I stället pekade han och lutade sig över räcket.
”De bästa violinisterna sitter närmast scenkanten”, sa han och pekade. ”Den kvinnan där är en av de bästa i världen.”
”Har du någonsin spelat här?” frågade hon.
Jonah skrattade. ”I mina drömmar kanske”, sa han. ”Den här konsertsalen ligger bara 50 kvarter från oss, men det kunde lika gärna vara en annan värld när man pratar om talang. Kanske någon dag.” lade han till.
Hon tittade ner på scenen, på alla musiker som stämde sina instrument. Alla hade smoking på sig, och de verkade väldigt allvarliga, fokuserade. Längst bak mot väggen stod en enorm kör.
Plötsligt steg en ung man, kanske 20 år, med långt böljande hår, klädd i smoking, med stolta steg ut på scen. Han banade sig väg mot mitten genom alla musiker. Och när han gjorde det reste sig publiken och applåderade.
”Vem är det?” frågade Caitlin.
”Han kom fram till scenens mitt och bugade sig flera gånger, log. Även från deras platser, kunde Caitlin se att han var väldigt attraktiv.
”Sergei Rakov”, svarade Jonah. ”Det finns talang och så finns det talang. För att få sådan krävs det att man är född med det – och du måste verkligen öva. Inte fyra timmar om dagen, utan åtta timmar om dagen. Varje dag. Jag skulle göra det om jag kunde, men min pappa tillåter inte det.”
”Varför inte?”
”Han vill inte att violan ska vara det enda i mitt liv.”
Hon hörde besvikelsen i hans röst.
Till slut började applåderna att ebba ut.
”De spelar Beethovens nionde symfoni ikväll”, sa Jonah. ”Det är antagligen hans mest kända verk. Har du hört den förut?”
Caitlin ruskade på huvudet och kände sig dum. Hon hade läst en kurs om klassisk musik i nionde klass, men hon hade knappt lyssnat på ett ord av vad läraren hade sagt. Hon förstod det inte riktigt, och hennes tankar hade svävat bort. Nu önskade hon att hon hade lyssnat.
”Den kräver en stor orkester”, sa han, ”och en enorm kör. Den kräver fler artister än något annat av hans verk. Det är häftigt att titta på. Det är därför det är så mycket folk här i kväll.”
Hon blickade ut över salongen. Det var tusentals människor på plats. Och inte en enda ledig stol.
”Det här var Beethovens sista symfoni. Han var döende och han visste om det. Det avspeglar sig i musiken. Det är ljudet av döden som närmar sig.” Han vände sig om och log ursäktande. ”Förlåt för att jag är så morbid.”
”Ne, det gör inget”, sa hon och menade det. Hon älskade att lyssna på honom. Hon älskade hans röst. Hon älskade att han kunde så mycket. Hennes kompisar pratade alltid så mycket strunt, och hon ville ha något mer. Hon var lycklig över att vara med honom.
Det fanns så mycket hon ville berätta för Jonah, så många frågor hon ville ställa – men plötsligt dimmades ljuset och en tystnad sänkte sig över salongen. Det fick vänta till senare. Hon lutade sig tillbaka och satte sig tillrätta.
Hon tittade ned och till sin förvåning såg hon Jonahs hand. Den låg på armstödet mellan dem, handflatan uppåt, bjöd in henne. Hon sträckte sig, långsamt, för att inte verka desperat, och lade sin hand i hans. Den var så varm och mjuk. Hon kände sin hand smälta in i hans.
När orkester började och de första tonerna ljöd – mjuka, lugnande, melodiska toner – kände hon en våg av lycka skölja över henne, och hon insåg att hon aldrig varit lika lycklig förut. Hon glömde allt som hänt tidigare under dagen. Om detta var dödens ljud, ville hon höra mer.
*
Medan Caitlin satt där, försvann in i musiken, förundrad över hur det kom sig att hon aldrig hade hört det förut, funderade på hur länge hon kunde få daten med Jonah att vara, hände det igen. Smärtan slog till. Den träffade henne i magen, precis som på gatan, och det krävdes hela hennes viljestyrka för att hon inte skulle knäa framför Jonah. Hon gnisslade tänder tyst och kämpade för att andas. Svetten bröt ut på hennes panna.
Ännu en attack.
Nu jämrade hon sig av smärtan, lite, tillräckligt högt för att nästan höras över musiken, som började nå ett crescendo. Jonah måste ha hört, för han vände sig om och betraktade henne oroligt. Försiktigt lade han sin hand på hennes axel.
”Mår du bra?”, frågade han.
Det gjorde hon inte. Smärtan höll på att ta över. Och något annat: hunger. Hon var helt utsvulten. Hon hade aldrig tidigare överväldigats av en sådan känsla.
Hon sneglade på Jonah, och hennes ögon drogs mot halsen direkt. Hon fixerade blicken på åderns pulserande, spårade dess väg från örat ner mot nyckelbenet. Hon såg bultandet. Hon räknade hjärtslagen.
”Caitlin?” frågade han igen.
Begäret tog över. Hon visste att om hon satt kvar en sekund till skulle hon inte kunna kontrollera sig. Om hon inte gjorde något, skulle hon sänka tänderna i Jonahs hals.
Med sin sista vilja, lämnade Caitlin plötsligt sin stol, klättrade över Jonah allt i en smidig rörelse, rusade uppför trappan mot dörren.
Samtidigt tändes ljusen i salongen när orkestern spelade den sista tonen. Mellanakt. Hela publiken ställde sig upp, klappade högljutt.
Caitlin nådde utgången ett par sekunder innan folkmassan hann resa sig från sina platser.
”Caitlin!?” Jonah skrek någonstans bakom henne. Förmodligen reste han sig och följde efter henne.
Hon kunde inte låta honom de henne så här. Men ännu viktigare var att han inte fick komma i hennes närhet. Hon kände sig som ett djur. Hon strövade genom de tomma korridorerna i Carnegie Hall, gick snabbare och snabbare, tills hon sprang så fort hon kunde.
Innan hon visste ordet av, sprang hon ofattbart snabbt, rusade genom den lyxiga gången. Hon var ett djup på jakt. Hon behövde mat. Hon visste tillräckligt mycket för att förstå att hon måste avlägsna sig från folkmassan. Snabbt.
Hon hittade en utgång och satte axeln mot den. Den var låst, men hon lutade sig in mot den med sådan kraft att den släppte från gångjärnen.
Nu befann hon sig i en privat trappuppgång. Hon rusade nerför trappan, tre trappsteg i taget, tills hon kom fram till ännu en dörr. Hon lade axeln mot den också och kom ut i ännu en korridor.
Den här korridoren var ännu exklusivare och tommare än de andra. Fast hon befann sig i en dimma förstod hon att hon hade kommit bakom scenen. Hon gick längs korridoren, böjde sig framåt av hungerssmärtor, och visste att hon inte kunde klara sig en sekund längre.
Hon höjde handen och stötte den i den första dörr hon såg, och den öppnades. Det var ett privat omklädningsrum.
Framför en spegel, beundrande sig själv, satt Sergei. Sångaren. Detta måste vara hans omklädningsrum. På något sätt hade hon hamnat här.
Han ställde sig, irriterad.
”Jag är ledsen, men jag skriver inga autografer nu”, fräste han. ”Säkerhetsvakterna borde ha informerat dig om det. Detta är min egentid. Om du ursäktar mig, jag måste förbereda mig.”
Med ett gutturalt vrål, attackerade Caitlin hans hals, lät tänderna sjunka in djupt.
Han skrek. Men det var försent.
Hennes tänder sjönk djupt ner i hans ådror. Hon drack. Hon kände has blod rusa genom hennes ådror, kände begäret slockna. Det var precis vad hon hade behövt. Och hon kunde inte ha väntat en sekund längre.
Sergei föll ned i sin stol, medvetslös, Caitlin lutade sig bakåt, ansiktet täckt av blod, och log. Hon hade upptäckt en ny matupplevelse. Och inget skulle stå i vägen nästa gång.
Kapitel sju
Polisassistenten på New Yorksmordrotel, Grace Grant öppnade dörrarna till Carnegie Hall och visste omedelbart att det här skulle sluta illa. Hon hade sett pressen utom kontroll förut, men inget som liknade detta. Det stod tio rader med journalister och de var ovanligt aggressiva.
”Assistenten!”
De skrek på henne upprepade gånger när hon klev in, rummet fylldes av blixtar.
Då Grace och henne polisassistenter skar genom lobbyn, vägrade journalisterna att flytta sig. Med sina 40 år, muskulösa och hårda kropp, sitt korta svarta hår och matchande ögon, var Grace tuff och van vid att tränga sig fram. Men denna gång var det svårt. Journalisterna hade vädrat en jättestory, och de skulle inte ge vika. Det skulle göralivet mycket svårare.
En ung, internationell stjärna mördad på toppen av sin karriär. Mitt i Carnegie Hall och mitt under hans amerikanska debut. Pressen hade redan varit på plats för att bevaka hans premiär. Utan minsta problem eller störning skulle denna händelse synas på förstasidan på alla tidningar världen över i morgon. Om han bara hade snubblat, ramlat, eller stukat foten skulle det ändå hamnat på förstasidan.
Och nu detta. Mitt under föreställningen. I konserthuset där han bara ett par minuter tidigare stått på scenen och sjungit. Det var bara för mycket. Pressen hade fattat ett ordentligt grepp om detta och skulle inte släppa taget.
Ett flertal reportrar tryckte upp mikrofoner i hennes ansikte.
”Polisassistent Grant! Det sägs att Sergei dödades av ett vilddjur. Är det sant?”
Hon ignorerade dem medan hon armbågade sig framåt.
”Varför var det inte bättre bevakning inuti Carnegie Hall, assistenten? ” frågade en annan reporter.
En tredje ropade: ”Det ryktas att det är en seriemördare. De har namngett honom ’the Symfoni-Slaktaren.’ Har du någon kommentar?”
Då hon nådde bakre väggen av rummet vände hon sig mot dem.
Det blev alldeles tyst.
”Symfoni-Slaktaren?” upprepade hon. ”Kan de inte komma på något bättre?”
Innan de hann ställa några frågor, lämnade hon kvickt rummet.
Grace klättrade uppför baktrappan i Carnegie Hall, flankerad av sina assistenter, som delgav henne allt som de visste om fallet. Sanningen var att hon inte lyssnade. Hon var trött. Hon hade fyllt 40 förra veckan och hon visste att hon inte borde vara så här trött. Men de långa marsnätterna hade satt sina spår och hon behövde vila. Det här var tredje mordet denna månad, självmorden oräknade. Hon ville ha varmt väder, lite grönska, lite mjuk sand under fötterna. Hon längtade till en plats sär ingen mördade någon, där ingen ens tänkte på självmord. Hon längtade efter ett annat liv.
Hon kollade klockan när hon gick in i korridoren som ledde backstage. 01:00. Utan att ha kontrollerat visste hon att brottsplatsen skulle vara kontaminerad. Varför hade de inte kallat hit henne tidigare?
Hon skulle ha gift sig, som hennes mamma sagt, vid trettio. Hon hade haft någon. Han var inte perfekt, men han skulle ha dugt. Men hon hade behållit sin karriär, som sin far. Det var vad hennes pappa hade velat, trodde hon. Nu var fadern död, och hon fick aldrig riktigt reda på vad han ville. Och hon var trött. Och ensam.
”Inga vittnen”, fräste en av assistents som gick bredvid henne. ”Brottsplatsundersökarna säger att brottet skedde någon gång mellan 22:15 och 22:28. Inga tecken på slagsmål.”
Grace tyckte inte om den här brottsplatsen. Det var redan alldeles för många människor involverade, och allt för många människor hade trampat här före henne. Allt hon gjorde skulle vara till allmän beskådan. Och det skulle inte spela någon roll hur bra hon skötte utredningen, någon annan skulle ändå ta åt sig äran i slutändan. Det var alldeles för många avdelningar inblandade, vilket innebar för mycket formaliteter, politik, och byråkrati.
Hon passerade horden av journalister och klev in i det avspärrade området, dit endast poliser av högre rang. Då hon gick ned längs nästa korridor, lugnade det ned sig. Hon kunde tänka igen.
Dörren till omklädningsrummet stod på glänt. Hon tog på en latexhandske och knuffade upp dörren helt.
Under sina tjugo år som polis hade hon sett det mesta. Hon hade sett människor blivit mördade på de mest osannolika sätt, även sätt som hon inte hade kunnat drömma om ens i sina värsta mardrömmar. Men hon hade aldrig sett något liknande.
Inte för att det var särskilt blodigt. Inte för att det var särskilt rysliga våldsamheter hade ägt rum. Det var något annat. Något onaturligt. Det var för tyst. Allting var i perfekt ordning. Förutom, självklart, för kroppen. Han satt bakåtlutad med halsen exponerad. Och där, i ljusskenet syntes två perfekta hål, rätt in i halsvenen.
Inget blod. Inga tecken efter en kamp. Inga söndriga kläder. Allt var orört. Det var som om en fladdermus landat, sugit hans blod, och sedan flugit sin väg, utan att ha rört något annat. Det var kusligt. Och riktigt skrämmande. Om hans hud inte varit helt vit skulle hon trott att han fortfarande levde, och tog sig en liten tupplur. Hon kände sig frestad att gå fram och ta hans puls. Men hon visste att det hade varit korkat.
Sergei Rakov. Han var ung. Och efter vad hon hade hört, en arrogant skitstövel. Kunde han redan ha fiender?
Vad i helvete kunde ha gjort det här? Hon funderade. Ett djur? En människa? En ny typ av vapen? Eller hade han gjort det själv?
”Attackvinkeln utesluter självmord”, sa assistent Ramos, som stod bredvid henne med sin anteckningsbok och, som vanligt, läste hennes tankar.
”Jag vill ha allt du vet om honom”, sa hon. ”Jag vill veta vem han var skyldig pengar. Jag vill veta vilka som var hans fiender – jag vill känna till hans före detta flickvänner, hans blivande fruar. Jag vill veta allt. Han kan ha förargat fel människor.”
”Ska bli!” sa han och skyndade ut ur rummet.
Varför hade de valt just den tidpunkten för mordet? Varför under pausen? Försökte de skicka någon slags signal?
Hon gick långsamt in i rummet, som hade tjocka mattor, cirklade, undersökte honom från alla vinklar. Han hade långt, svart hår, och var väldigt attraktiv, även i döden. Vilket slöseri.
I det ögonblicket fylldes rummet av ett plötsligt ljud. Alla poliser vände sig samtidigt. De såg upp och såg att den lilla Tv:n i hörnet var påslagen. Den visade bilder från kvällens föreställning. Beethovens nia fyllde rummet.¨
En av poliserna gick fram för att stänga av.
”Nej”, sa hon.
Polisen stannade mitt i steget.
”Jag vill höra.”
Hon stod och stirrade på Sergei, medan hans röst fyllde rummet. Hans röst som hade varit levande ett par timmar tidigare. Det var spöklikt.
Grace gick runt rummet en gång till. Denna gång lade hon sig på knä.
”Vi har redan genomsökt rummet, assistenten” sa FBI-agenten otåligt.
Hon såg något i ögonvrån. Hon böjde sig, långt under en av de flotta fåtöljerna. Hon böjde nacken och sträckte sig långt under.
Till slut hittade hon det hon sökte. Hon ställde sig, högröd i ansiktet, och höll upp en liten bit papper.
De övriga poliserna stirrade på henne.
”En biljettstump”, sa hon, undersökte den med den behandskade handen. ”Mezzanin höger, plats tre. Från kvällens konsert.”
Hon tittade upp och stirrade på de andra poliserna”, frågade en av dem.
”Nå, en sak vet jag”, sa hon, och tog en sista titt på den döde ryska operastjärnan. ”Det var inte hans.”
*
Kyle gick längs korridoren med den röda mattan, spatserade genom den tjocka folkmassan. Han var irriterad, som vanligt. Han avskydde trängsel, och han avskydde Carnegie Hall. Han hade varit på konsert här tidigare, på 1890-talet, och det hade inte slutat väl. Han höll kvar agg länge.
När han marscherade längs korridoren, den höga kragen på hans svarta tunika täckte nacken och ramade in ansiktet, väjde folk för honom. Poliser, säkerhetsvakter, pressagenter – hela folkmassan släppte fram honom.
Människor är så lätta att kontrollera, tänkte han. Minsta lilla tankekontroll, och de flyr iväg som råttor.
Som en vampyr av Blacktideklanen hade han sett allt under sina mer än 3000 år på jorden. Han hade varit med när de dödade Kristus. Han hade bevittnat den franska revolutionen. Han hade sett smittkopporna spridas genom Europa – och hade till och med hjälpt till i spridningen. Det fanns inget mer som kunde överraska dem.
Men denna natt överraskade honom. Och han tyckte inte om att bli överraskad.
I vanliga fall skulle han låta sin imponerande närvaro tala för sig själv, och knuffa sig igenom trängseln. Trots sin ålder såg han ung och vacker ut, och folk brukade bara flytta på sig. Men han hade inte tålamod för det i kväll, speciellt under dessa omständigheter. Han hade brådskande frågor som krävde svar.
Han undrade vilken kringströvande vampyr kunde vara så fräck att han dödar en människa så öppet? Som valde att göra det på ett så publikt sätt, lämnade inga andra möjligheter än att kroppen skulle hittas? Det stred mot alla regler som deras ras hade. Vare sig du var på den onda eller den goda sidan, var det en regel du inte bröt mot. Ingen ville få sådan slags uppmärksamhet riktad mot rasen. Det var ett brott mot deras statuter mot vilket det endast fanns ett garanterat straff: döden. En lång plågsam död.
Vem kunde vara så fräck att våga sig på något sådant? Att rikta så mycket uppmärksamhet från polisen, politikerna, pressen mot sig? Och ännu värre, att göra det i hans klans territorium. Det fick hans klan att se illa ut – värre än illa. Det fick dem att verka försvarslösa. Hela vampyrrasen skulle sammanträda och hålla dem ansvariga för det inträffade. Och om de inte hittade denna kringströvare kunde det betyda regelrätt krig. Krig i en tid när de inte hade råd med det, i den stund som de var på väg att genomföra sin mästerplan.
Kyle passerade en kvinnlig polisassistent, och hon knuffade honom ganska hårt. För att göra saken värre vände hon sig och stirrade på honom. Han blev förvånad. Ingen annan i massan hade haft viljestyrkan att ens lägga märke till honom. Hon måste vara starkare än alla andra. Antingen det, eller så började han bli vårdslös.
Han dubblade sin tankekraft och riktade den mot henne. Till slut skakade hon på huvudet, vände och gick son väg. Han var tvingen att skriva upp hennes namn. Han tittade ner och såg hennes namnskylt. Assistent Grace Grant. Hon kunde bli ett problem.
Kyle fortsatte längs korridoren, passerade fler journalister, förbi avspärrningen och slutligen förbi några FBI-agenter. Han gick mot den öppna dörren, och tittade in. Rummet var fullt av fler FBI-agenter. Det fanns även en man i en dyr kostym. Utifrån hans skiftande ambitiösa ögon drog Kyle slutsatsen att han var en politiker.
”Den ryska ambassaden är inte nöjd”, fräste han till FBI-agenten. ”Inser du att detta inte endast är något för New York-polisen, eller endast för den amerikanska regeringen. Sergei var en stjärna bland våra nationella sångare. Hans mord måste tolkas som en skymt mot vårt land – ”
Kyle höll fram handflatan, och använde sin tankekraft för att stänga politikerns mun. Han avskydde att lyssna på politiker prata, och han hade hört mer än tillräckligt från denna. Han avskydde ryssar också. Han avskydde det mesta, faktiskt. Men i natt steg avskyn till nya höjder. Hans tålamod höll på att ta slut.
Ingen i rummet verkade lägga märke till att han stängde politikerns mun, inte ens politikern själv. Eller så var de tacksamma. I vilket fall som helst, klev Kyle åt sidan och använde sin tankekraft för att få alla att lämna rummet.
”Jag tycker att vi tar en kafferast” sa den ansvarige FBI-agenten plötsligt. Rensa tankarna.
Alla nickade i bifall och flydde snabbt rummet, som om det var det mest naturliga i hela världen. Som ett sista steg, fick Kyle dem att stänga dörren bakom sig. Han avskydde ljudet av mänskliga röster, och speciellt nu ville han undvika att höra dem.
Kyle andades djupt. Äntligen ensam, han kunde låta sina tankar samlas kring denna människa. Han gick fram och lyfte undan Sergeis krage, avslöjade bitmärkena. Kyle sträckte fram handen och placerade två bleka, kalla fingrar ovanför dem, han höll upp dem och noterade avståndet mellan dem.
Ett smalare bettspann än han hade förväntat sig. Det är en hon. Den kringströvande vampyren var kvinnlig. Och ung. Tänderna var inte så långa.
Han lade tillbaka fingrarna över bettet och blundade. Han försökte känna efter vilken typ av blod det var, vilken typ av vampyr som hade bitit. Han öppnade till slut ögonen som var fyllda av chock. Han drog hastigt bort sina fingrar. Han tyckte inte om det han kände. Han kunde inte känna igen det. Det var definitivt en kringströvandevampyr. Inte en medlem av hans klan, eller någon annan klan han kände till. Mer bekymmersamt var det faktum att han inte ens kunde känna igen vilken art av vampyr hon var. Under sina 3000 år hade detta aldrig hänt förut.
Han lyfte sina fingrar, och smakade på dem. Hennes doft överväldigade honom. Vanligtvis brukade det räcka – han skulle ha vetat exakt var han skulle leta. Men ändå, han var rådvill. Något skymde hans syn.
Han rynkade pannan. De skulle inte ha något val i detta fall. De skulle tvingas förlita sig på att den mänskliga polisen skulle hitta henne. Hans överordnade skulle inte bli nöjda.
Kyle var även mer irriterad nu än förut, om det var möjligt. Han stirrade på Sergei, och rådslog med sig själv över vad han skulle göra med honom. Om ett par timmar skulle han vakna, en till klanlös vampyr i frihet. Han skulle döda honom på en gång, för alltid, och det skulle vara över. Han skulle faktiskt njuta av det. Vampyrrasen behövde knappt ett nytillskott.
Men det skulle innebära att ge Sergei en fantastisk present. Han skulle inte behöva lida av odödlighet, lida av tusentals år av överlevnad och förtvivlan. Av ändlösa nätter. Nej, det skulle vara för snällt. Varför inte låta honom lida tillsammans med honom istället?
Han tänkte över det. En operasångare. Ja. Hans klan skulle verkligen tycka om det. Denna lilla ryska pojke kunde underhålla dem när helst de önskade. Han skulle ta med sig honom. Konvertera honom. Och ha ännu en skyddsling till sitt förfogande.
Plus det faktum, att Sergei kunde hjälpa honom att hitta henne. Hennes doft flöt i hans blod nu. Han kunde leda dem till henne. Och sedan skulle hon få lida.
