Kitabı oku: «Omvänd », sayfa 5
Kapitel åtta
Caitlin vaknade av fruktansvärda smärtor. Huden brann, och när hon försökte öppna ögonen, tvingade en huggande smärta henne att blunda igen. Det exploderade i hennes huvud.
Hon behöll ögonen slutna, och kände sig för med händerna i stället. Hon låg ovanpå något. Det kändes mjukt men ändå hårt. Ojämnt. Det kunde inte vara en madrass. Hon lät fingrarna känna sig fram längs den. Det kändes som plast.
Caitlin öppnade ögonen, långsammare den här gången, och kikade ner på händerna. Plast. Svart plast. Och lukten. Vad var det? Hon vände huvudet lite, öppnade ögonen lite mer, och då förstod hon. Hon låg utsträckt, på rygg, på en hög med soppåsar. Hon sträckte på halsen. Hon låg i en container.
Snabbt satte hon sig upp. Då exploderade smärtan, hennes huvud och nacke dunkade av smärta. Stanken var outhärdlig. Hon såg sig omkring, nu med öppna ögon, och var förfärad. Hur i helvete hade hon hamnat här?
Hon masserade pannan, försökte att pussla ihop händelseförloppet som fört henne hit. Inget. Hon försökte minnas förra natten. Han använde all vilja för att återskapa den. Långsamt kom det tillbaka…
Bråket med Mamma. Tunnelbanan. Träffen med Jonah. Carnegie Hall. Konserten. Sedan … sedan …
Hungern. Begäret. Just det, begäret. Lämnade Jonah. Rusade ut. Kringflackandet i korridorerna. Sedan … Tomt. Ingenting.
Vart hade hon gått? Vad hade hon gjort? Och hur i all världen hade hon hamnat här? Hade Jonah drogat henne? Hade han utnyttjat henne, och sedan dumpat henne här?
Hon trodde inte det. Hon kunde inte tro att han var typen som gjorde så. Hennes sista minnesbild var när hon strövade omkring i korridoren. Då hade hon varit ensam. Hon hade lämnat honom långt bakom sig. Nej. Det kunde inte vara han.
Och sedan då?
Caitlin satte sig sakta på knä på skräpet, en av hennes fötter gled ner mellan två påsar, medan hon sjönk djupare ner. Snabbt drog hon upp foten och hittade fast mark, plastflaskor som krasade högljutt.
Hon tittade uppåt och såg att metallocket till containern inte var stängt. Hade hon öppnat det i natt och klättrat in? Varför skulle hon ha gjort det? Hon sträckte sig och nådde precis upp till metallstången längst upp. Hon oroade sig över att hon inte skulle orka dra sig upp och ut därifrån.
Men hon försökte, och blev överraskad när hon drog sig enkelt ut: en graciös rörelse, och hon hade svingat benen över kanten, fallit flera meter och landat på asfalten. Till sin förvåning hade hon landat smidigt, stöten hade knappt känts. Vad höll på att hända henne?
Precis när Caitlin hade landat på New Yorks trottoar, hade ett välklätt par passerat. Hon skrämde dem. De vände och stirrade, bestörta, verkade inte förstå hur det kom sig att en tonårsflicka plötsligt hoppade ut ur en enorm container. De gav henne en konstig blick, ökade sedan farten, skyndade för att komma så långt bort som möjligt från henne.
Caitlin förstod dem. Hon skulle antagligen ha gjort precis likadant. Hon granskade sig själv, fortfarande klädd i sina festkläder från gårdagen, kläderna fullständigt nedsölade och täckta av skräp. Hon stank. Hon gjorde sitt bästa att torka bort det.
Medan hon höll på med det, förde hon snabbt händerna över kroppen och i fickorna. Ingen mobil. Hennes tankar skenade, när hon försökte komma ihåg om han hade tagit den med sig från lägenheten.
Nej. Hon hade lämnat den där, i sovrummet, på bordskanten. Hon hade tänkt ta den, men hade blivit så upprörd på grund av Mamma att hon hade glömt den. Skit också! Hon hade glömt sin dagbok också. Hon behövde båda. Och hon behövde en dusch, och att byta kläder.
Caitlin såg på sin handled, men klockan var borta. Hon måste ha tappat den någonstans under natten. Hon tog ett steg ut ur gränden, till myllret på trottoaren, och solen träffade henne rakt i ansiktet. Smärtan fortplantade sig genom pannan.
Snabbt backade hon in i skuggan igen. Hon förstod inte vad som höll på att hända henne. Som tur var, var det sent på eftermiddagen. Förhoppningsvis skulle den här bakfyllan, eller var det nu var, gå över snart.
Hon försökte tänka. Vart skulle hon gå? Hon ville ringa Jonah. Det var knäppt, eftersom hon knappt kände honom. Och efter gårdagen, vad von nu hade gjort, var hon säker på att ha aldrig skulle vilja se henne igen. Men, han var den först hon tänkte på. Hon ville höra hans röst, vara tillsammans med honom. Om inte för något annat, så behövde hon ha hans hjälp med att fylla i minnesluckorna. Hon ville förtvivlat gärna prata med honom. Hon behövde sin mobil.
Hon skulle gå hem en sista gång, ta mobilen och dagboken, och gå ut. Hon bad att hennes Mamma inte skulle vara hemma. Kanske skulle hon ha tur den här gången.
*
Caitlin stod utanför sitt hus och tittade spänd uppåt. Solen gick ned, och ljuset störde henne inte lika mycket. Tvärtom, kände hon sig starkare för varje timma som gick.
Hon sprang med blixtens fartuppför de fem trapporna och blev själv förvånad. Hon tog tre steg i taget, och hon kände inget i benen. Hon kunde inte begripa vad som hände med hennes kropp. Vad det nu än var, älskade hon det.
Hennes goda humör sjönk när hon närmade sig lägenhetsdörren. Hjärtat rusade när hon funderade på om hennes Mamma skulle vara hemma. Hur skulle hon reagera?
Men när hon sträckte sig efter handtaget, märkte hon att dörren redan var öppen, konstigt nog. Hennes känsla av att något var fel ökade. Varför var det öppet?
Caitlin gick försiktigt in i lägenheten, träet knarrade under hennes fötter. Hon klev försiktigt genom hallen och in i vardagsrummet.
Samtidigt som hon klev in vände hon på huvudet – och lyfte chockat handen upp till munnen. Hon blev fruktansvärt illamående. Hon svängde runt och spydde.
Det var hennes Mamma. Hon låg kastad på golvet, ögonen vidöppna. Död. Hennes mamma. Död. Men hur?
Blodet forsade ur hennes hals, och samlades i en liten pöl på golvet. Det fanns inte en chans att hon hade gjort det själv. Hon hade blivit dödad. Mördad. Man hur? Av vem? Även om han hatade sin Mamma ville hon aldrig att något sådant här skulle hända.
Blodet var fortfarande färskt, och Caitlin insåg att det hade inträffat alldeles nyss. Dörren på glänt. Hade någon brutit sig in?
Hon snurrade runt, undersökte hela rummet, kände nackhåret resa sig. Fanns det någon i lägenheten?
Precis då. Som för att besvara hennes fråga, steg tre personer, klädda i svart från topp till tå, in från det andra rummet. De klev nonchalant in i rummet och kom rakt emot henne. Tre män. Det var svårt att avgöra hur gamla de var – de verkade inte ha någon ålder – någonstans mellan tjugo och trettio, kanske. Alla var välbyggda. Muskulösa. Inte ett gram fett på dem. Välansade. Och väldigt, väldigt bleka.
En av dem tog ett steg framåt.
Av fasa tog Caitlin ett kliv bakåt. En ny känsla invaderade henne, fruktan. Hon förstod inte hur, men hon kände energin från denna person. Och den var väldigt, väldigt dålig.
”Så”, sa ledaren, i en mörk och olycksbådande röst. ”Verkligheten har kommit ikapp dig.”
”Vem är du?” frågade Caitlin, och backade. Hon sökte genom rummet efter ett vapen av något slag. Kanske ett rör, eller ett slagträ. Hon började leta efter utgångar. Fönstret bakom henne. Ledde det till en brandtrappa?
”Precis cad vi tänkte fråga dig”, sa ledaren. ”Din människovän gav oss inga svar”, sa han och pekade på hennes Mammas kropp. ”Förhoppningsvis har du det.”
Mänsklig? Vad pratade den här människan om?
Caitlin tog återigen ett par steg bakåt. Hon hade inte mycket mer plats bakom sig. Hon stod nästan upp mot väggen. Sedan mindes hon: fönstret bakom henne ledde till en brandtrappa. Hon kom ihåg att hon hade suttit på den, första dagen i lägenheten. Den var rostig. Och ranglig. Men den verkade fungera.
”Det var en ganska saftig måltid på Carnegie Hall”, sa han. Alla tre närmade sig henne sakta, ett steg i taget. ”Väldigt dramatiskt.”
Caitlin sökte desperat igenom sina minnen.
Måltid? Hur hon än försökte minnas, hade hon ingen aning om vad de pratade om.
”Varför i pausen?” frågade han. ”Vad var det för budskap du ville skicka?”
Hon stod mot väggen, och hade ingenstans att ta vägen. De tog ännu ett steg närmare. Hon var säker på att de skulle döda henne om hon inte svarade på deras frågor.
Hon tänkte så det knakade. Meddelande? Paus? Hon mindes hennes strövande i korridoren, mattorna, flackandet från rum till rum. Sökande. Nu började det komma tillbaka. Det hade funnits en öppen dörr. Ett omklädningsrum. En man. Han hade tittat på henne. Hon hade sett fruktan i hans ögon. Och sedan …
”Du var i vårt territorium”, sa han, ”och du känner till reglerna. Du måste stå till svars för detta.”
Ännu ett steg närmare.
Krasch!
Just då slogs lägenhetsdörren sönder, och flera uniformerade poliser rusade in med dragna vapen.
”Stå still!” skrek en av poliserna.
De tre männen snurrade runt och stirrade på poliserna.
Sedan gick de långsamt framåt mot poliserna utan att visa någon som helst rädsla.
”Jag sa STÅ STILLA!”
Ledaren fortsatte att gå, och polisen sköt. Ljudet var öronbedövande.
Men, förbluffande nog, stoppade detta inte ledaren. Han log ännu bredare, sträckte bar ut sin hand, och fångade kulan i luften. Caitlin blev chockerad av att se honom fånga kulan, med handflatan. Han höll sedan upp handen, knöt handen långsamt och krossade den. Han öppnade handen, och dammet rann sakta ned på golvet.
Poliserna stirrade också förbluffade, munnarna på vid gavel.
Ledaren flinade ännu bredare, sträckte sig fram och tog tag i polismannens vapen. Han slet det från honom, böjde det och slog polisen över ansiktet. Polisen flög bakåt och knockade flera av de andra poliserna.
Caitlin hade sett tillräckligt.
Utan att tveka, vände hon sig, öppnade fönstret och klättrade ut. Hon hoppade till brandtrappan och rusade nerför de rangliga, rostiga stegen.
Hon sprang för allt hon var värd, svängde och vände. Den gamla brandstegen hade förmodligen inte använts på flera år, och när hon svängde runt ett hörn gav ett av stegen vika. Hon halkade och skrek till, men återfann balansen. Hela brandstegen svajade och svängde, men gav inte helt med sig.
Hon hade klättrat ned tre våningar när hon hörde oljudet. Hon tittade uppåt, och såg de tre männen hoppa till brandstegen. De började klättra nedåt, omöjligt fort. Mycket snabbare än hon. Hon ökade takten.
Hon nådde första våningen, och märkte att det inte fanns någonstans att ta vägen: det var ett tremetershopp till trottoaren. Hon vände huvudet, såg dem komma. Hon tittade nedåt. Inget val. Hon hoppade.
Caitlin stålsatte sig inför stöten, och förväntade sig att den skulle bli hård. Men till hennes förvåning landade hon smidigt på fötterna, som en katt, med knappt någon smärta. Hon satte fart och kände sig övertygad om att hon skulle kunna lämna sina förföljare, vilka de nu än var, långt bakom sig.
När hon nådde slutet på kvarteret, förbluffad över hennes osannolika hastighet, sneglade hon bakåt, och förväntade sig att se dem långt borta vid horisonten.
Men chockad såg hon att de bara var ett par meter bakom henne. Hur var det möjligt?
Innan hon hade avslutat den tanken, kände hon kroppar över sig. De tacklade henne redan till marken.
Caitlin uppbådade alla sina nyfunna krafter för att slå sig fri från sina angripare. Hon armbågade en av dem, och såg förtjust honom flyga flera meter. Uppmuntrad, hjulade hon bort till dem och armbågade den andra, och också han flög till hennes glädje i motsatt riktning.
Ledaren landade rakt på henne, och började strypa henne. Han var starkare än de andra. Hon såg in i hans stora, kolsvarta ögon, och det var som att se en haj i ögonen. Själlös. Det var dödens blick.
Caitlin använde all sin kraft, hela sin styrka, och lyckades rulla runt och kasta honom av sig. Hon studsade upp på fötterna, sprintade igen.
Men hon hade inte kommit långt innan hon tacklades igen, av ledaren. Hur kunde han vara så snabb? Hon hade just kastat honom genom gränden.
Denna gång, innan hon kunde slå tillbaka, kände hon knogar längs kinden och insåg att han slagit henne med bakhanden. Hårt. Världen snurrade. Hon återvann medvetandet snabbt, och förberedde sig att slå tillbaka, när hon plötsligt såg de andra knäböja bredvid henne, höll fast henne. Ledaren tog fram en tygbit ur fickan.
Innan hon kunde reagera, hade hon tyget över näsa och mun.
När hon tog ett sista djupt andetag, virvlade världen, blev dimmig.
Innan världen blev helt svart, kunde hon svära på att hon hörde en mörk viskning: ”Du är vår, nu.”
Kapitel nio
Caitlin vaknade i komplett mörker. Hon kände en kall, metallisk smärta i vristerna och handlederna, och hennes armar och ben värkte. Hon förstod att hon var fastkedjad. Stående. Hennes armar var utsträckta utåt sidorna, och hon försökte röra dem, men det gick inte. Inte heller kunde hon röra fötterna. Hon hörde ett rassel när hon försökte, och kände den kalla hårda metallen gräva sig djupare in i vristerna och handlederna. Var i helvete befann hon sig?
Caitlin öppnade ögonen helt, hjärtat pulserade, och försökte få ett grepp om var hon fanns. Det var kallt. Hon var fortfarande klädd, men barfota, och hon kände ett kallt stengolv under fötterna. Hon kände också sten bakom ryggen. Hon sot mot en vägg. Fastkedjad.
Hon betraktade rummet noggrant, försökte urskilja något. Men mörkret var kompakt. Hon frös. Och var törstig. Hon svalde, och halsen var alldeles torr.
Hon drog allt vad hon kunde, men även med sin nyvunna styrka, gav kedjorna inte med sig det minsta. Hon satt fast.
Caitlin öppnade munnen för att ropa på hjälp. Första försöket fungerade inte. Munnen var för torr. Hon svalde igen.
”Hjälp!” skrek hon, röste alldeles raspig. ”HJÄLP!” skrek hon igen, och denna gång lyckades hon få ordentlig styrka i rösten.
Ingenting. Hon lyssnade intensivt. Hon hörde ett svagt svischande ljud någonstans i fjärran. Men varifrån?
Hon mindes att hon hade gått hem. Hennes lägenhet. Hon rynkade pannan när hon kom ihåg Mamma. Död. Hon kände en djup sorg, som om det på något sätt var hennes fel. Och hon kände ånger. Hon önskade att hon kunde ha varit en bättre dotter, fast Mamma hade varit allt annat än bra för henne. Även om, som hennes Mamma hade slängt ur sig häromdagen, hon inte var hennes riktiga dotter. Hade hon verkligen menat det? Eller var det något hon slängt ur sig av ilska?
Sedan … de där tre människorna. Klädda i svart. Så blek. Närmade sig henne. Sedan … polisen. Kulan. Hur hade han stoppat kulan? Vilka var dessa män? Varför hade de använt ordet ”mänsklig”? Hon skulle ha trott att de var galna om hon inte med egna ögon hade sett honom stoppa kulan i luften.
Sedan … gränden. Jakten.
Och sedan… Mörker.
Plötsligt hörde Caitlin ett metalliskt gnissel. Hon kisade när ett ljus syntes långt borta. Det var en fackla. Någon närmade sig henne bärande en fackla.
När han kom närmare kunde Caitlin se hans ansiktsdrag. Han höll upp facklan mot ansiktet. Han stirrade på henne som om hon var en insekt.
Mannen var grotesk. Hans ansikte var vanställt, och han såg ut som en gammal sliten häxa. Han flinade och avslöjade rader med små orangea tänder. Andedräkten stank. Han ställde sig tätt intill henne, och blängde. Han höjde handen till hennes ansikte, och hon kunde se hans långa böjda gula naglar. Som klor. Han drog dem långsamt längs hennes kind, inte tillräckligt hårt för att rispa huden, men tillräckligt för att hon skulle bli äcklad. Han flinade brett.
”Vem är du?” frågade Caitlin, skräckslagen. ”Var är jag?”
Flinet breddades som om han undersökte ett byte. Han stirrade på hennes hals, och slickad sig om läpparna.
Precis då hörde Caitlin ljudet från ännu en dörr som öppnades, och såg flera facklor närma sig.
”Låt bli henne!” ropade en röst i fjärran. Mannen framför Caitlin skyndade iväg, backade flera meter. Han sänkte huvudet, tillrättavisad.
En stor grupp facklor närmade sig, och när de kom närmare, kunde hon se deras ledare. Mannen som jagat henne genom gränden.
Han blängde tillbaka, med ett leende varmt som is. Han var vacker, denna man, tidlös, men skräckinjagande. Ondskefull. Hans stora kolsvarta ögon stirrade på henne.
Han flankerades av fem andra män, alla klädda i svart, precis som han men ingen lika stor eller vacker som han. Två kvinnor, var också med gruppen, och de stirrade på henne med samma kyla.
”Du får ursäkta vår passopp”, sa mannen, rösten mörk, kylig, och saklig.
”Vem är du?” frågade Caitlin. ”Varför är jag här?”
”Ursäkta den usla login” sa mannen, och drog händerna längs de tjocka metallkedjorna som höll fast henne vid väggen. ”Vi skulle mer än gärna låta dig gå din väg”, sa han, ”om du kan svara på några frågor.”
Hon betraktade honom, visste inte riktigt hur hon skulle svara.
”Jag kan börja. Jag heter Kyle. Jag är ställföreträdande ledare av Blacktideklanen”, han pausade.
”Din tur.”
”Jag vet inte vad ni vill mig”, svarade Caitlin.
”Till att börja med, din klan. Vem tillhör du?”
Caitlin rådbråkade sin hjärna, försökte lista ut om hon hade förlorat sitt förstånd. Inbillade hon sig allt detta? Hon tänkte att hon måste ha fastnat i någon sjuk dröm. Men hon kände det verkliga stålet runt vristerna och handlederna. Hon hade inge idé om vad hon skulle säga till den här mannen. Vad pratade han om? Klan? Som i … vampyr?
”Jag tillhör inte någon”, sa hon.
Han betraktade henne länge, skakade sedan långsamt på huvudet.
”Som du vill. Vi har hanterar kringströvande vampyrer förut. Det är alltid likadant: de kommer för att testa oss. För att se hur säkert vårt territorium är. Efter det kommer mer. Det är så territoriestrider inleds.”
”Men du förstår, de kommer aldrig undan med det. Vår klan är den äldsta och den starkaste i landet. Ingen dödar här och kommer undan med det.”
”Så, jag frågar dig igen: vem sände dig? När planerar de att invadera?”
Territorium? Invasioner? Caitlin kunde inte förstå att hon inte drömde. Hade de kanske drogat henne? Kanske hade Jonah drogat henne. Men hon drack aldrig alkohol. Och hon använde aldrig droger. Hon drömde inte. Det här var verkligt. Alldeles för skrämmande, overkligt verkligt.
Hon kunde ha avfärdat dem som en grupp kompletta galningar, som en konstig sekt eller sällskap som var helt verklighetsfrånvänt. Men efter allt som hänt de senaste 48 timmarna kom hon på sig själv att tänka efter flera gånger. Sin egen styrka. Sitt eget beteende. Hur hon kände kroppen förändras. Kunde det verkligen finnas vampyrer? Var hon en av dem? Hade hon snubblat in i något vampyrkrig? Det skulle vara så typiskt hennes tur.
Caitlin stirrade tillbaka, tänkte. Hade hon verkligen dödat någon? Vem? Hon kunde inte minnas, men hade en hemsk känsla av att det faktiskt var sant. Att hon hade dödat någon? Det, mer än något annat, fick henne att känna sig illa till mods. En hemsk känsla av medkänsla och ånger sköljde över henne. Om det var sant, var hon en mördare. Hon skulle aldrig kunna leva med det.
Hon blängde tillbaka.
”Jag har inte skickats av någon”, sa hon till slut. ”Jag minns inte exakt vad jag gjorde. Men vad det än var, gjorde jag det ensam. Jag vet inte riktigt varför jag gjorde det. Jag är ledsen för vad det nu är jag har gjort”, sa hon. ”Jag menade det inte.”
Kyle vände sig om och betraktade de andra. De tittade tillbaka på honom. Han skakade på huvudet, och vände tillbaka mot henne. Hans blick blev kylig och hård.
”Du tror att jag är en idiot. Inget klokt drag.”
Kyle gestikulerade mot sina underordnade, och de skyndade fram och lösgjorde henne från kedjorna. Hon kände armarna falla, och kände lättnad över att blodet flöt tillbaka till handlederna. Sedan tog de bort kedjorna från vristerna. Fyra av dem, två på varje sida, tog ett stadigt grepp om hennes armar och axlar.¨
”Om du inte svarar inför mig”, sa Kyle, ”kanske du svarar inför Församlingen. Men kom ihåg, du har själv valt detta. De kommer inte att visa någon nåd, vilket jag kanske skulle ha gjort.”
Medan de förde bort henne, lade Kyle till, ”Bara så att du vet, du kommer att dödas i vilket fall som helst. Men på mitt sätt hade det varit snabbt och smärtfritt. Nu kommer du att få känna på riktigt lidande.”
Caitlin försökte att kämpa emot när de släpade henne framåt. Men helt lönlöst. De ledde henne någonstans, och det fanns inget annat att göra än att acceptera sitt öde.
Och be.
*
När de öppnade ekdörren, kunde Caitlin inte tro sina ögon. Rummet var enormt och runt. Längs ytterväggen stod trettio meter höga rikt dekorerade stenpelare. Det väl upplyst, facklor var tredje meter, över hela rummet. Det liknade Pantheon. Det såg antikt ut.
När hon leddes in var oljudet nästa sak hon lade märke till. Det var en enorm folkmassa. Hon såg sig omkring och såg hundratals om inte tusentals svartklädda män och kvinnor, som rörde sig snabbt genom rummet. Det var något märkligt över sättet de rörde sig på: så snabbt, så oplanerat, så … omänskligt.
Ett svischande ljud hördes och hon tittade upp. Dussintals personer hoppade, eller flög, genom rummet., från golvet till taket, från taket till balkongen, från pelaren till kanten. Det var det svischande ljud hon hörde. Det kändes som om hon hade gått in i en grotta full av fladdermöss.
Hon tog in allt, och var fullständigt, komplett chockad. Vampyrer existerade. Var hon en av dem?
De förde henne till rummets mitt, kedjorna rasslade, hennes bara fötter alldeles nedkylda på stengolvet. De ledde henne till en punkt mitt på golvet, markerad av en stor cirkel av tegel.
När hon nådde mittpunkten ebbade oväsendet sakta ut. Rörelserna saktade ner. Hundratals vampyrer intog sina platser i en stor amfiteater av sten framför henne. Det liknade en politisk sammankomst, som bilderna hon hade sett av ”talet till nationen” – förutom för det faktum att i stället för hundratals politiker, var det vampyrer, och alla stirrade på henne. Deras ordning och disciplin var häpnadsväckande. Inom ett par sekunder hade alla satt sig ner, så tyst som möjligt. Tystnaden sänkte sig i rummet.
När hon stod i centrum, fasthållen av betjänterna, steg Kyle åt sidan, korsade armarna och sänkte huvudet i vördnad.
Inför församlingen stod en massiv stenstol. Det liknade en tron. Hon tittade upp och såg att i den satt en vampyr som såg äldre ut än alla andra. Hon kunde märka att han definitivt var uråldrig. Det var något med hans kalls blå ögon. De betraktade henne som om de hade sett
10 000 år. Hon avskydde känslan av hans ögon på henne. De var ondskan självt.
”Nå”, sa han, hans röst i ett lågt mummel. ”Det är den här som har överträtt gränserna till vårt territorium”, sa han. Hans röst var gravlik och saknade mänsklig värme helt. Den ekade i den enorma kammaren.
”Vem är din klanledare?” undrade han.
Caitlin stirrade tillbaka, debatterade med sig själv om hur hon skulle svara. Hon hade ingen idé vad hon skulle säga.
”Jag har ingen ledare”, sa hon. ”och jag tillhör ingen klan. Jag är ensam.”
”Du vet straffet för intrång”, konstaterade han, ett grin växte fram ur mungipan. ”Om det finns något värre än odödlighet”, fortsatte han, ”är det odödlighet i plågor.”
Han stirrade på henne.
”Det här är din sista chans”, sa han.
Hon stirrade, utan en aning om vad hon skulle säga. I ögonvrån sökte hon efter en utgång, undrade om det fanns ett sätt att ta sig ut. Hon såg ingen.
”Som du vill”, sa han och nickade nästan omärkligt.
En sidodörr öppnades och ut släpades en vampyr i kedjor av två betjänter. De drog honom fram till mittpunkten, endast ett par meter från Caitlin. Hon betraktade allt i skräck, osäker över vad som skulle hända härnäst.
”Den här vampyren bröt regeln om parning” sa ledaren. ”Inte ett lika allvarligt brott som ditt. Men likväl måste det bestraffas.”
Ledaren nickade åter igen, och en passopp klev fram med en liten vätskeampull. Han sträckte sig upp och stänkte lite på den kedjade vampyren.
Vampyren började skrika. Caitlin såg hur huden på hans armar bubblade, blåsor växte fram som om han brann. Skriken var outhärdliga.
”Detta är inte vilket vigvatten som helst”, sa ledaren, och blängde på Caitlin, ”utan extra laddat vatten. Från Vatikanen. Jag försäkrar dig att det bränner igenom vilken hud som helst, och orsakar en hemsk smärta. Värre än syra.”
Han stirrade länge på Caitlin. Rummet var helt tyst.
”Berätta var du kommer från och du kommer att skonas från en fruktansvärd död.”
Caitlin svalde hårt, ville inte få det där vattnet på sin hud. Det verkade hemskt. Men, om hon inte var en riktig vampyr, skulle det inte skada henne. Men det var ett experiment hon helst ville slippa genomföra.
Hon drog i kedjorna igen, en de gav inte med sig,
Hon kände hjärtat dunka, och svetten stiga på pannan. Vad kunde hon möjligtvis berätta för honom?
Han stirrade på henne, bedömde henne.
”Du är modig. Jag beundrar din lojalitet med din klan. Men nu är din tid slut.”
Han nickade, och hon hörde ljudet från kedjor. Hon tittade bort och såg två betjänter hissa en enorm kittel. För varje drag, flyttades kitteln flera meter över golvet. När den befann sig fem meter upp i luften svängde de fram den så att den hängde rakt ovanför hennes huvud.
”Den andra vampyren fick endast ett par droppar stänkt på sig” sa ledaren. ”Ovanför dig finns flera liter. När det sköljer över din kropp, kommer du att uppleva den mest fasansfulla smärta du kan tänka dig. Du kommer att känna den i en livstid. Men du kommer fortfarande att vara vid liv, orörlig, hjälplös. Kom ihåg, du har valt det här själv.”
Mannen nickade, och Caitlin kände hjärtat rusa tio gånger snabbare än normalt. Betjänterna vid hennes sida hakade fast kedjorna i stengolvet och sprang, rusade för att komma så långt bort som möjligt.
När Caitlin tittade uppåt, såg hon kitteln tippa, och vätskan började rinna. Hon riktade blicken i golvet och blundade.
Snälla Gud! Hjälp mig!
”Nej!” hon skrek, skriket ekade genom rummet.
Och sedan var hon genomdränkt.
