Kitabı oku: «Omvänd », sayfa 6

Kapitel tio

Vattnet täckte hela hennes kropp, gjorde det svårt att andas, eller att öppna ögonen. Efter tio sekunder, efter att hela hennes kropp, hår och kläder var helt dränkta, blinkade Caitlin till. Hon stålsatte sig inför smärtan.

Men det kom inte.

Hon blinkade, kikade sedan upp på kitteln, undrade om den var helt tom. Det var den. Hon tittade ner på sig själv och såg att hon var helt genomblöt. Men hon var oskadd. Ingen smärta alls.

Ledaren, som plötsligt förstod, ställde sig upp lät hakan falla. Han var uppenbart chockad. Kyle vände, tittade och stod med munnen gapande. Hela församlingen, hundratals vampyrer, stod upp, och en flämtning spred sig genom rummet.

Caitlin kunde se att detta inte var den reaktion de hade förväntat sig. Alla var förstummade.

På något sätt hade deras vatten inte skadat henne. Kanske var hon trots allt inte en vampyr?

Caitlin såg sin chans.

Medan de stod där, för chockade för att kunna reagera, samlade hon all styrka och i en rörelse bröt hon kedjorna. Sedan sprintade hon iväg från församlingen, mot sidodörren. Hon bad att den skulle leda någonstans.

Hon kom halvvägs genom rummet innan någon kom över chocken tillräckligt mycket för att reagera.

”Ta fast henne!” hörde hon hur ledaren skrek till slut.

Och då, ljudet av hundra kroppar rasslade emot henne. Ljudet studsade mot väggarna, kom från alla håll, och hon insåg att de inte endast sprang mot henne, utan hoppade från taket, från balkonger, med utspridda vingar rusade de mot henne. De svepte ner, som gamar efter sitt byte, och hon dubblade farten, sprang för allt vad hon var värd.

Hon fumlade i mörkret, med endast facklornas svaga sken som ledljus, och hon rundade ett hörn, till slut såg hon en dörr långt framför sig. Den var öppen. Hon såg ljus bakom den. Det var minsann en utgång, och den skulle ha varit perfekt. Om det inte hade varit för den sista vampyren.

Framför dörren, blockerande hennes väg ut, stod en stor, välskulpterad vampyr, helt draperad i svart. Han såg yngre ut än de andra, 20 kanske, och hans ansiktsdrag var med utmejslade. Även om hon hade bråttom, även om hennes liv var i fara, kunde Caitlin inte låta bli att notera hur fantastiskt attraktiv han var. Men, han stod i vägen för hennes enda väg ut.

Hon kunde springa ifrån de andra, men hon kund inte komma förbi denna vampyr utan att springa rätt igenom honom. Han öppnade dörren ännu mer, som om han ville att hon skulle passera. Försökte han lura henne? Hon tittade ner och såg att han höll ett långt spjut i sin hand.

När hon kom närmare, höll ha upp spjutet och riktade det mot henne. Hon var bara ett par meter från dörren och hon kunde inte stanna. De var precis bakom henne, och även om hon saktade ner, skulle det innebära slutet för henne. Så hon sprang rakt mot honom, blundade och samlade sig inför den oundvikliga träffen när hans spjut skulle tränga in i hennes kropp. Det skulle åtminstone gå snabbt.

När hon öppnade ögonen såg hon hur han släppte spjutet, och hon duckade reflexmässigt.

Men han hade siktat för högt. Alldeles för högt. Hon sträckte nacken bakåt, och såg att han inte alls hade siktat på henne, utan på en av vampyrerna som svept ner mot henne. Det silver-spetsade spjutet trängde in i vampyrens hals och ett otäckt tjut fyllde rummet, samtidigt som varelsen föll mot marken.

Caitlin stirrade förundrat på denna nya vampyr. Han hade räddat henne just nu. Varför?

”Stick!” skrek han.

Hon ökade farten och sprang rätt genom den öppna dörren.

Medan hon vände sig om, vände han med henne och slet i dörren med all sin kraft så att den stängdes bakom dem. Han sträckte sig snabbt upp, drog fram en enorm metallstång och placerade den tvärs över dörren så att den bommade för dörren. Han tog flera steg bakåt, ställde sig bredvid henne, och betraktade dörren.

Hon kunde inte låta bli att titta på honom, studerade hans käklinje, hans bruna hår och bruna ögon. Han hade räddat henne. Varför?

Men han tittade inte tillbaka på henne. Han betraktade fortfarande dörren, fasa i hans ögon. Och det fanns en god anledning till det. Inom en sekund efter att han hade barrikaderat dörren, hade en kropp kastat sig mot den. Dörren var nästan två meter tjock, massivt stål, och stången var ännu tjockare. Men det var ingen match. Kropparna kraschade in i den från andra sidan, och dörren hade redan börjat att bågna. Det skulle bara dröja ett par sekunder innan de kom kraschande igenom.

”Rör på dig!” skrek han, och innan hon hann reagera, hade han tagit henne i armen och förde bort henne. Han drog i henne, fick henne att springa snabbare än hon någonsin gjort, och inom sekunder hade de sprungit genom en korridor, sedan en annan, och en annan, vred och vände åt olika håll. Det enda som gav dem ljus var en och annan fackla. Hon hade aldrig hittat ut på egen hand.

”Vad är det som händer?” försökte Caitlin fråga medan de sprang, andfådd. ”Var är vi – ”

”Hitåt!” skrek han, och slet henne plötsligt i en annan riktning.

Bakom dem, hörde Caitlin ett kraschande, följt av ljudet av en hop av vampyrer, störta fram mot dem.

De nådde en spiraltrappan gjord av sten, som slingrade sig uppåt längs en vägg. Han sprang i full fart mot trappan, drog henne med sig, och innan hon visste ordet av rusade de uppför trapporna, vred sig i cirklar, tre steg i taget. De klättrade fort uppåt.

När de nådde toppen, såg det ut som den slutade i en massiv vägg. Ett stentak syntes framför dem, och hon såg ingen utväg. Det var en återvändsgränd. Vart hade han tagit dem?

Han var också förvirrad. Och förbannad. Men han verkade beslutsam. Han tog ett par steg bakåt, och med en flygande start, attackerade han taket. Det var otroligt. Men sin övernaturliga styrka lyckades han slå ett hål rakt igenom. Stenar smulade sönder, och ljuset strömmade in. Riktigt elektriskt ljus. Var var de?

”Kom!” skrek han.

Han sträckte ner en hand och greppade tag i hennes arm, slet henne upp och ut, genom taket, och in i det väl upplysta rummet.

Hon såg sig omkring. Det såg ut som om de befann sig i en domstol. Eller ett museum. Det var en storslagen, vacker byggnad. Golvet var av marmor, rummet helt gjort av sten, pelare. Det var runt. Det såg ut som en regeringsbyggnad.

”Var är vi?” frågade hon.

Han tog hennes hand och började springa, ryckte henne genom rummet i ljusets hastighet. Han attackerade två enorma ståldörrar. Han släppte hennes handled och sprang rätt in i dem, med axeln först. De öppnades med ett brak.

Hon följde tätt bakom, väntade inte denna gång. Hon hörde ljuset av sten som flyttades bakom sig, och visste att mobben var nära.

Till slut befann de sig utomhus, och den kalla nattluften slog henne i ansiktet. Hon var så tacksam att komma upp ur underjorden.

Hon försökte komma underfund med var de befann sig. De var definitivt kvar i New York. Men var? Omgivningen såg lite bekant ut. Hon såg en gata, en taxi passerade. Hon vände för att se bakåt och såg byggnaden de precis lämnat. Det var City Hall. Klanen hade sammanträtt under City Hall.

De sprang nerför trappan och korsade gården, mot gatan. De hade inte kommit långt när de hörde ljudet av dörrar som öppnades bakom dem, och en flock vampyrer.

De sprang mot en stor järngrind. När de kom närmare vände sig två säkerhetsvakter och såg dem komma rusande rakt mot grinden. Deras ögon vidgades av chocken, och de sträckte sig efter sina vapen.

”Rör er inte!” ropade de.

Innan vakterna hann reagera, hade han greppat henne hårt, tagit tre långa språng, och hoppat för allt han var värd. Hon kände att de lyfte, tre meter, sex, högt över grinden och landade graciöst på andra sidan.

De landade på marken utan att sakta ner på farten. Hon tittade chockat på sin beskyddare, undrade vad hans styrka hade för begränsning. Undrade varför han brydde sig om henne. Och undrade varför det kändes så bra att vara vid hans sida.

Innan hon hann tänka vidare, hördes ett metalliskt brak bakom dem, följt av skottlossning. De andra vampyrerna hade tagit sig igenom, och mejat ned poliserna på köpet. De var redan tätt bakom.

De sprang och sprang men det fungerade inte. Mobben kom snabbt allt närmare.

Han greppade plötsligt hennes hand och svängde runt hörnet, tog dem längs en sidogata. Den slutade i en vägg.

”Det är en återvändsgränd”, skrek hon. Men han fortsatte att springa, släpande henne med sig.

Han nådde slutet av gränden, sjönk ner på ett knä, och med ett finger drog han upp ett enormt brunnslock av järn.

Hon snurrade runt och såg den enorma vampyrhopen springa rakt mot dem, inte längre bort än sex meter.

”Gå!” skrek han, och innan hon hann reagera, hade han greppat tag i henne och tryckt ner henne i hålet.

Hon tog tag i stegen, och när hon tittade uppåt såg hon honom gå ner på knä, stålsätta sig. Han höll upp brunnslocket som skydd.

Hopen svärmade över honom. Han svingade vildsint, och hon hörde smällarna när han slog ned vampyr efter vampyr med brunnslocket. Han försökte att sälla sig till henne, att också komma ner i hålet, men han lyckades inte. Han var omringad.

Hon var på väg upp för att hjälpa honom, när en av vampyrerna plötsligt frigjorde sig ur hopen och gled ner i hålet. Han upptäckte Caitlin, väste, och attackerade.

Hon kravlade sig nerför stegen, två steg i taget, men det var inte tillräckligt fort. Han landade över henne, och de föll båda två.

Medan hon föll genom luften, stålsatte hon sig inför smällen. Som tur var landade de i vatten.

När hon reste sig upp, såg hon att hon stod med skitigt kloakvatten upp till midjan.

Hon hann knappt tänka innan vampyren landade bredvid henne med ett plask. I en enda rörelse, han vände helt om och slog henne i ansiktet med baksidan av handen, så att hon flög bakåt flera meter.

Hon landade på rygg i vattnet, och såg honom ta sats igen, rakt mot strupen. Hon rullade undan och hoppade upp på fötterna. Han var snabb, men det var hon också.

Han föll pladask på ansiktet. Han reste sig och snurrade runt förberedde sig i vrede för en fight. Han rev med sin högra hand rakt mot hennes ansikte. Hon duckade och hans hand missade henne, knappt, hon kände vinddraget intill kinden. Hans hand träffade väggen med sådan kraft att den fastnade i väggen.

Nu var Caitlin förbannad. Hon kände det glödheta raseriet pulsera i ådrorna. Hon gick fram till vampyren som satt fast i väggen, snurrade runt och placerade en hård spark i hans mage. Han föll framåt.

Sedan tog hon tag i honom bakifrån och slängde in honom i väggen, ansiktet först. Hans huvud träffade stenväggen hårt. Hon kände sig stolt, tänkte att hon hade slagit ut honom.

Men den plötsliga smärtan i ansiktet chockade henne, och hon fick ett slag med baksidan igen. Den här vampyren hade återhämtat sig fort – mycket fortare än hon trodde var möjligt. Innan hon visste ordet av flög han på henne. Han landade på henne med en krasch och slog ned henne. Hon hade underskattat honom.

Han hade sin hand på hennes hals, och det ordentligt. Hon var stark, men han var starkare. Han hade en uråldrig styrka i sin kropp. Hans hand var kall och klibbig. Hon försökte göra motstånd, men det var bara för mycket. Hon föll ner på ett knä, och han höll kvar sitt grepp. Innan hon visste det, tryckte han hennes huvud under vattnet. I sista sekunden lyckades hon skrika: ”Hjälp!”

En sekund senare var hennes huvud under vattenytan.

*

Caitlin kände störningen i vattnet, vågorna som rusade, och visste att någon annan hade landat i vattnet. Hon hade snart slut på syre och kunde inte slå tillbaka.

Caitlin kände starka armar under sina, och hur hon lyftes upp, och ur vattnet.

Hon hoppade upp och flämtade efter luft, sög in det djupare än någonsin. Hon andades in, igen och igen, hyperventilerade.

”Är du ok?” frågade han och höll i hennes axlar.

Hon nickade. Det var allt hon klarade av. Hon tittade bort och såg sin angripare flytande på rygg i vattnet. Blodet forsade ur hans hals. Han var död-

Hon tittade upp mot honom, hans bruna ögon tittade ned mot henne. Han hade räddat henne. Igen.

”Vi måste ge oss i väg”, sa han, grep tag i och ledde henne, plaskade genom det midjehöga vattnet. ”Brunnslocket håller inte länge till.”

Som på beställning, rycktes brunnslocket bort.

De sprang. De vände in i tunnel efter tunnel, och hörde plasket av vatten bakom dem.

Han gjorde en skarp sväng och vattennivån sjönk till deras anklar. De kunde hålla riktigt bra hastighet.

De kom i ännu en tunnel, och befann sig mitt i New Yorks infrastruktur. Det fanns massiva ångrör som släppte ut stora moln av ånga. Hettan var outhärdlig.

Han tog henne till ännu en tunnel, och plockade plötsligt upp henne och satte henne på ryggen, lindade hennes armar om sitt bröst, började klättra upp för en stege, tre pinnar i taget. De var på väg uppåt, och när han nådde toppen, slog han till ett brunnslock så att det flög iväg.

De var tillbaka ovan marken, på gatorna i New York. Var hade hon ingen aning om.

”Håll i dig”, sa han och hon höll hårdare runt hans bröst, klamrade fast händerna i varandra. Han sprang, och sprang, och det förvandlades till en sprint, i en hastighet som hon aldrig hade upplevt. Hon hade ett minne av att sitta bak på en motorcykel en gång, för länge sedan, och känslan av vinden som for genom håret i 100 km/h, sedan 160, sedan … Det bara fortsatte. Byggnaderna, människorna, bilarna – allt blev bara et dis. Och innan hon hann reagera hade de lyft från marken.

De befann sig i luften, flög. Han vecklade ut sina enorma, svarta vingar, flaxade med långsamt bredvid henne. De var ovanför bilarna, ovanför människorna. Hon tittade ner och såg att de flög över 14th Street. Och ett par sekunder senare 34th. Efter ännu ett par sekunder, var de ovanför Central Park. Det tog andan ur henne.

Han kollade bakåt, över axeln, och hon också. Hon kunde knappt se något, med vinden piskande i ögonen, men hon kunde se tillräckligt för att se att ingen, ingen varelse, följde efter dem.

Han saktade ned lite, och dök, sjönk. Nu flög de precis ovanför trädtopparna. Det var vackert. Hon hade aldrig sett Central Park på det här sättet, gångarna upplysta, trädtopparna precis under henne. Det kändes som om hon kunde sträcka ut och röra vid dem. Hon hade en känsla att det aldrig skulle vara vackrare än nu.

Hon knäppte händerna gårdare runt hans bröst. Hon kände sig trygg. Hut overkligt allt än verkade, kändes alt normalt i hans armar. Hon ville flyga så här för alltid. När hon blundade kunde hon känna den svala vinden smeka hennes ansikte, hon bad att natten aldrig skulle ta slut.