Kitabı oku: «Genom Canada», sayfa 4

SJUNDE KAPITLET

Resan från Ottawa. – Canadas statsförfattning

Från Ottawa gick vår väg vidare till Winnipeg. Det är en sträcka af 1,304 engelska mil eller omkring 200 svenska, som tillryggalades på 45 timmar. Vägen är mycket omväxlande, men i allmänhet ganska öde. Under en sträcka af 200 engelska mil följer den stranden af Lake Superior. Detta är den största sötvattensjö, som finnes på hela jorden. Den är nära 600 km. lång och 260 km. bred, där den är som bredast, och har en areal af 65,000 kvadratkilometer. Medeldjupet är omkring 300 meter. Sjön mottager vatten från 200 floder och strömmar och har ett stort antal öar. Dess kust är irregulier och har en längd af omkring 2,300 kilometer. Den består mest af berg. Vattnet är utomordentligt kallt äfven midt i sommaren. Sjön är synnerligen fiskrik, och dess hvitfisk hör till de mest välsmakande läckerheter, man kan få äta.

På många ställen stupa bergen nästan rätt ned mot sjön, och för järnvägen har man där måst spränga banvallen in på själfva bergväggen. Mångenstädes löper också banan igenom långa tunnlar.

För en svensk resande är det ganska egendomligt att på denna färd passera Uppsala och 10 km. därefter Karlstad, vidare Östersund och slutligen Kalmar. Det är naturligtvis svenska emigranter, som hafva gifvit platserna deras namn.

Medan vi nu sitta på tåget, kan det vara skäl att begagna tiden till att något resonera om Canadas statsförfattning.

Canada är en engelsk koloni. Dess officiella namn är Dominion of Canada, och dess statsförfattning är bestämd genom den s. k. British North America Act, som sanktionerades af drottning Victoria 1867. Denna författning är en blandning, kan man säga, af Englands och Förenta Staternas. Canada lyder under engelska kronan så till vida, att Englands konung äfven är Canadas konung. Hans myndighet i Canada representeras genom en i Ottawa residerande generalguvernör, som utnämnes af honom och är ansvarig inför honom. Han kan af konungen afsättas när som helst. Alla generalguvernörens regeringshandlingar ske i konungens namn. I utrikespolitiken är Canada helt och hållet bundet vid engelska kronan, som ensam bestämmer allt, som rör förhållandet till främmande makter. Canada har således inga egna diplomater eller konsuler, kan icke ingå traktater med andra makter o. s. v. Högste befälhafvare öfver Canadas milis tillsättes också af konungen.

Normalskolan i Ottawa. Se sid. 48.

Vid generalguvernörens sida står ett ministerråd. Dess medlemmar ha säte i parlamentet och äro ansvariga inför detta för alla regeringsåtgärder, alldeles såsom i England.

Canada har sitt eget parlament eller riksdag. Det består af två hus, ett öfverhus och ett underhus, alldeles som i England. Öfverhuset kallas senat och består af 78 medlemmar, som utnämnas för lifstid af engelska kronan. De kunna dock af senaten själf afsättas, om de begå något brott eller göra konkurs. Senaten har i fråga om lagstiftning samma myndighet som underhuset, utom när det är fråga om skatter eller statsutgifter, ty dessa bestämmas uteslutande af underhuset. Anklagelser mot ministrarne kunna icke heller göras af senaten, utan endast af underhuset.

Underhuset kallas House of Commons och består af 213 medlemmar. Dessa väljas af folket för en tid af 5 år. Huset kan dock af generalguvernören upplösas när som helst på ministerrådets tillstyrkande. Då måste nya val anställas.

Canadas parlament sammankallas af generalguvernören en gång om året. Det får icke stifta några lagar, som strida mot, hvad Englands parlament kan hafva beslutit rörande Canada, eller som beröra Englands förhållande till främmande makter eller dess suveränitetsrättigheter för öfrigt. Mot hvarje sådant beslut har engelska kronan veto.

Landet är deladt i provinser och s. k. territorier. Dessa senare blifva ock med tiden provinser. Två af dem ha år 1905 blifvit det. Provinserna hafva en ganska stor själfstyrelse, alldeles som staterna i den amerikanska unionen. Hvarje provins har en guvernör, benämd Lieutenant Governor, men han är icke, såsom i Staterna, vald af folket, utan af generalguvernören. Han är tillsatt för 5 år men kan när som helst afsättas. Han är chef för den exekutiva makten. Vid hans sida står ett råd. Hvarje provins har också ett eget parlament eller riksdag. Inför detta äro rådets medlemmar ansvariga. Parlamentet har den lagstiftande makten i allt, som rör endast provinsen och icke Canada i dess helhet. Det består i två provinser af två »hus» eller kamrar, ett öfverhus och ett underhus, alldeles som i Förenta Staterna, öfverhusets medlemmar äro utnämnda af guvernören på lifstid, men kunna afsättas såsom senatorerna. Underhusets medlemmar väljas af folket, som därvid har allmän rösträtt. Valperioden är 4 år utom i provinsen Quebeck, där den är 5. Guvernören har upplösningsrätt beträffande underhuset.

I alla de öfriga provinserna (utom dessa två) består parlamentet af endast en kammare, hvars medlemmar väljas af folket för en tid af 4 år. Guvernören kan dock upplösa kammaren, när han finner sig ha anledning därtill.

Public School i Brantford, Canada. Se sid. 48.

De s. k. territorierna ligga i Västra Canada. Några af dem ha i det närmaste likadan själfstyrelse som provinserna. De andra, däremot icke.

Folket i allmänhet synes vara mycket belåtet med sin statsförfattning och anser den bättre än Förenta Staternas.

Hvad angår de religiösa förhållandena; så råder där fullständig religionsfrihet. Ingen statskyrka finnes där. Hvar och en har rätt att tillhöra hvilket religionssamfund, han önskar, eller att icke tillhöra något samfund alls. Alldeles som i Förenta Staterna.

Detta skulle nu konsekvent leda till, att ingen religionsundervisning eller andaktsöfning förekomme i skolorna. Så är dock icke fallet. Religionsundervisning förekommer icke, men väl andaktsöfningar. Framför mig ligger en liten skrift, som innehåller regler för »religiösa öfningar» (religious exercises) i folkskolorna, antagna år 1900. Boken skall enligt föreskrift finnas i hvarje skolhus till lärarens bruk. Enligt lagen för folkskolan (the public schools act) skola andaktsöfningar hållas i öfverensstämmelse med dessa regler. Dock äro de icke obligatoriska, utan beror det på skolrådet i hvarje skoldistrikt att bestämma, om de skola hållas eller ej. Föräldrar och målsmän äga ock makt att befria sina barn från deltagande däri. Andaktsöfningarna hållas vid slutet af hvarje dags skolarbete och bestå i läsning af valda stycken ur bibeln samt bön. På det de icke må bli »sekteriska», så är det genom »reglerna» bestämdt, hvilka stycken som få läsas. Bland dessa förekomma dock så pass »sekteriska» stycken som Joh. 1:1—18, Luk.2:8—20 m. fl. Vid läsningen får icke förekomma någon förklaring. Bönen skall hållas efter ett bestämdt formulär, som i öfversättning lyder sålunda: »Barmhärtigaste Gud, vi ägna dig våra ödmjuka och hjärtliga tacksägelser för din faderliga omsorg, hvarmed du har bevarat oss denna dag, och för de framsteg, som vi genom din hjälp kunnat göra i nyttig kunskap. Vi bedja dig, att du må i vårt sinne intrycka alla goda lärdomar, som vi hafva mottagit, och välsigna dem, så att de må befordra vårt timliga och eviga väl. Förlåt oss, vi anropa dig, allt hvad du har sett att vi felat i våra tankar, ord och gärningar. Må din goda försyn ännu leda och bevara oss under den mellantid af hvila och vederkvickelse, som nu stundar, så att vi må bli väl beredda att inträda i morgondagens plikter med förnyad kraft till både kropp och själ. Och bevara oss, vi åkalla dig, nu och för evigt både utvärtes till våra kroppar och invärtes till våra själar, för din son vår Herre Jesu Kristi skull. Amen.» – Därefter följer Fader vår samt den apostoliska välsignelsen: »Vår Herre Jesu Kristi nåd, Guds kärlek och den Helige Andes gemenskap vare med oss alla i evighet. Amen.»

Till följd däraf, att ingen egentlig religionsundervisning förekommer i de offentliga skolorna, ha religiösa samfund, som äro angelägna om sådan undervisning, därför upprättat högre och lägre skolor och universitet för den ungdom, som tillhör deras samfund. Dessa skolor åtnjuta stora friheter, och konkurrensen mellan dem och de offentliga skolorna inverkar mycket hälsosamt åt bägge hållen.

Upper Canada College i Toronto, Canada. Se sid. 49.

Det är icke så lätt att undvara all religion i folkets uppfostran. Det är statens rätt och plikt att begagna alla medel, som kunna höja folkets moral. Att religionen är det förnämsta af dessa medel, därom kan ej vara tu tal. Ty utan religiös tro finnes ingen moral. Fördenskull är den religiösa uppfostran ett ytterst viktigt statsintresse, och det finnes ingen gröfre social villfarelse än den tanken, att religionen är en privatsak, med hvilken staten ingenting har att skaffa.

Men medan vi ännu äro inne i provinsen Ontario, må vi ock skäligen ägna några ord åt själfva provinsen. Den är omkring 120 tusen kvadratkilometer större än hela Sverige, men den har icke fullt hälften så många invånare. I Ontario bo i medeltal endast 4 personer på hvarje kvadratkilometer. Här är alltså godt rum för en mångdubbel befolkning. Vore Ontario så tätt befolkadt som Sverige, så skulle det ha mer än 7 millioner invånare. Nu har det icke en tredjedel däraf. Befolkningen är dock mycket ojämnt fördelad, i östra delen tätare, i den västra mycket gles. Och denna senare del är den ojämförligt största.

Allting göres också för att förmå farmare dels från Europa, dels från Förenta Staterna, att invandra och slå sig ned inom dessa vidsträckta områden. I synnerhet vill man ha svenskar. När jag i Ottawa blef presenterad för förste ministern, så sade han: »Laga, att mycket svenskar komma hit; vi behöfva mycket svenskar.» Jag svarade: »Vi behöfva svenskarne i Sverige, och det finnes rum för dem äfven där.»

Västra eller, som det ock kallas, Nya Ontarios areal beräknas till 140 millioner acres eller omkring 70 millioner har. Där bjudas invandraren stora fördelar. Hvete, råg, hafre, timotej, potatis och andra kulturväxter äro där så förträffliga som någonstädes i Norra Amerika. Marken är jungfrulig och ger länge skördar år efter år, utan att den behöfver gödslas eller på annat sätt skötas.

Hvar och en, som därstädes vill »taga land», s. k. homestead, vänder sig till en af kronan förordnad agent, som lämnar alla nödiga upplysningar. Hvar och en man, som är öfver 18 år och hvarje änka med barn under 18 år, som bo hos henne, har rättighet att erhålla 100 acres land utan annan betalning än de 10 dollars, som erläggas för registreringen. Om det utvalda landet till någon större del består af berg eller ofruktbar jord, så kan kronoagenten låta honom få ytterligare 100 acres. Har mannen familj med ett eller flere barn under 18 år, som bo tillsammans med honom, så har han rätt att få 200 acres fritt land. Dessutom har han rättighet att köpa andra 100 acres för 50 cents pr acre kontant, om han gör det på samma gång, som han tar det fria landet. I så kallade townships, som äro utlagda i lotter om 320 eller 160 acres, kan nybyggaren icke erhålla mer än 160, men har rättighet att köpa andra 160 acres efter 50 cents pr acre kontant. Sedan han fått landet, är han skyldig börja att bearbeta det och göra detta inom en månad. De plikter, som sedan åligga honom, äro:

1) Han måste rensa och uppodla åtminstone 15 acres. Däraf skola 2 acres rensas och uppodlas årligen under de första 5 åren.

Teknisk skola i Toronto. Se sid. 49.

2) Han skall bygga ett beboeligt hus, minst 6½ meter långt och 5 meter bredt.

3) Han skall verkligen och utan uppehåll bo på sitt land och odla det under 5 år, sedan han tagit detsamma i besittning. Dock har han rättighet att för affärer eller för arbete, som han åtagit sig hos andra, tidtals vara borta, dock icke mer än 6 månader på ett år.

Om han äger 2 lotter, har han rättighet att utföra det föreskrifna odlingsarbetet på båda lotterna eller endast på en af dem. Om han jämte det fria landet har köpt ytterligare 100 acres, så måste han i regeln inom 5 år rensa och uppodla åtminstone 15 acres däraf. Dock om denna lott ligger nära intill den lott, på hvilken han bor, så kan han befrias från denna skyldighet, förutsatt att han har odlat 30 acres på den lott, där han bor.

Inom 20 år från den tid, då han bosatt sig på sin lott, kan han icke på något sätt afhända sig densamma, därest hans hustru icke ger sitt bifall därtill; men om hustrun är vansinnig, eller lefvat skild från honom 2 år, eller om han ej har hört af henne på 7 år, så kan domaren förklara honom berättigad att utan hennes hörande sälja sin egendom.

Det sålunda erhållna landet är icke ansvarigt för skulder, som mannen ådragit sig, innan han fick lagfart på detsamma. Medan landet äges af honom, som tagit det i besittning, hans hustru eller arfvingar, så är det ock under 20 år efter besittningstagandet undantaget från ansvarighet för hans skulder, därest dessa icke bero på inteckningar, tagna efter lagfarts erhållande. Det kan icke heller under denna tid utmätas för skatter.

Om ägaren dör, vare sig före eller efter erhållande af lagfart, och lämnar änka efter sig, så är hon berättigad att öfvertaga landet, så länge hon förblifver änka.³

När någon invandrar för att bosätta sig och taga land i Canada, så äger han rätt att tullfritt införa ej blott sina kläder, utan äfven all utrustning, som hör till ett hushåll, äfvensom alla redskap och åkdon och dylikt, som hör till åkerbruket, och som han ägde 6 månader, innan han invandrade till Canada.

Må man icke undra på att sådant lockar många människor. Med rätta säger också en författare: »Att gifva en fattig man penningar är honom icke alltid till hjälp, men gif honom ett hem, där han kan göra sig en god utkomst för sig och sin familj, och han skall inom få år blifva en oberoende man, som kan hjälpa sig själf och andra. Detta är verkligen den bästa välgörenheten.»

ÅTTONDE KAPITLET

Manitoba. – Winnipeg

Vi komma nu in i provinsen Manitoba och äro därmed inne i, hvad man kallar västra Canada. Med vårt tåg följer en emigrantvagn. Den ser ut som en annan vagn och har sofplatser inrättade alldeles såsom de vanliga sofvagnarna. Men sängkläder måste emigranterna hålla sig själfva eller också vara utan och ligga på bara trä. Bland emigranterna fick jag höra funnos sex svenskar. Jag gick in i deras vagn för att göra deras bekantskap och läsa Guds ord för dem, hvilket de voro tacksamma för. De syntes vara något vemodiga, och det är icke att undra på. Att komma ut till obekanta bygder bland obekant folk efter att hafva lämnat hem och anförvanter, det måste göra äfven det hårdaste hjärta vekt. Jag minnes, huru det var, när jag och mina bröder första gången kommo till Uppsala. Sedan vi hade fört våra saker upp i vår bostad, öppnat våra säckar och dragit fram våra sängkläder midt på golfvet, satte vi oss ned på dem och gräto. Men det går öfver. De flesta sår – äfven hjärtesår – läkas med tiden. Och väl är det.

Såsom man kan se af kartan (sid. 27), är Manitoba till formen nästan en kvadrat. Det är slättland, omkring 155 tusen kvadratkilometer stort, en tredjedel af Sveriges område. Jorden är utomordentligt fruktbar. Klimatet är kallt om vintern och hett om sommaren, men är icke ohälsosamt. Våren inträder i början af april eller slutet af mars och öfvergången till sommar sker hastigt. Hösten är i allmänhet mycket behaglig och räcker in i november.

Det hufvudsakligaste sädesslaget i Manitoba är hvete. Men äfven råg, korn, hafre och potatis odlas i stor mängd. År 1898 exporterade Manitoba mer än 7 millioner hektoliter spannmål, vilket motsvarade omkring 36 hektoliter pr inbyggare. Detta måste ju anses oerhördt. Hvetets kvalitet är synnerligen utmärkt. Canadas hvete är mycket hårdt och tungt och räknas såsom det bästa i hela Amerika. Strået är också mycket långt och groft. En lustig bild däraf ser läsaren på sid. 65. Det är Uncle Sam och John Bull, som åka tillsammans genom ett hvetefält i Canada. Uncle Sam har hört sägas, att Canada skall vara ett vackert land, men han kan icke se det för det höga hvetets skull.

Afkastningen af hvetet är också betydligt större än i Förenta Staterna. I medeltal skördas i Förenta Staterna per hektar 9,10 deciton (= 910 kilogram) hvete, i Canada 13,20, hvilket är nära 50 % mer.

Tillväxten af hveteproduktionen i Canada belyses genom närstående bild, som visar, huru många millioner bushels hvete som skördats åren 1863, 1873, 1883 och 1903.⁴

Sammalunda förhåller det sig med öfriga sädesslag. Kornet i Canada gifver per hektar en medelskörd af 14,70, i Förenta Staterna 13,09, hafren i Canada 14,60 i Förenta Staterna 9,42 deciton. Och det är betydlig skillnad. Af intresse må dock vara att se, att medelskörden i Sverige af hvete är 14,83, af korn 14,37, af hafre 13,60, d. v. s. af hvete och hafre något mer, af korn något mindre än i Canada.

Huru hastigt utvecklingen försiggår i västra Canada, har man förträffligt, om än öfverdrifvet förstås, såsom det alltid måste vara i Amerika, afbildat genom den teckning, som läsaren ser på sid. 67. En indian beklagar invandringen, som på sex månader (!) förvandlat hans bästa jaktmarker till sädesfält med stora magasin och järnvägar. Om invandringen och tillväxten i folkmängd har jag förr talat. Och invandringen växer alltjämt. En dag i maj 1902 kommo, enligt hvad jag såg i en Canadatidning, ej mindre än omkring 2,700 invandrare till Montreal, dragna af 5 extratåg från New York. Regeringen i Canada beräknar att under 1905 få mottaga 140 tusen invandrare för västra Canada. De stegrade öfverfartspriserna från Europa tyckas icke hafva vållat någon minskning mot 1904, då biljetten kostade hälften mot nu.

Hvad särskildt angår Manitobas utveckling, så göres den åskådlig genom här bifogade bild, som visar dess hveteproduktion i bushels.

Men vi komma nu till Winnipeg.

Winnipeg är en ung stad, ej mer än omkr. 30 år gammal. År 1870 hade platsen endast 240 invånare. År 1881 fick den sitt nuvarande namn, förut kallades den Fort Garry. Sedan Manitoba blifvit provins och Canadian Pacific järnväg blifvit färdig, utvecklade sig staden på ett sätt, som för oss svenskar är svårt att fatta. Dess invånareantal lär vara omkr. 80 tusen, men den har en utsträckning vida större än Stockholm. Sämre stadsdelar finnas där med gator af bara lera och trottoarer af halfruttna bräder. Men en mycket stor del af gatorna äro lagda med asfalt, breda präktiga boulevarder. Läsaren kan på sid. 70 se ett stycke af en gata i Winnipeg. Den heter Main Street. Elektriska spårvagnar löpa i alla riktningar, så att man är i tillfälle att åka bort många slantar om dagen. Och där åkes mycket. Att åka är också nödvändigt, om man vill komma någon väg.

Vid Main Street ligga Hudson Bay kompaniets affärslokaler. Detta kompani är väl det äldsta och kanske största af nu existerande bolag i världen. Det bildades år 1670. Af engelska kronan fick det monopol på pälsverkshandeln öfver ett område ungefär så stort som hela Europa. Och detta monopol varade nära 200 år. Bolaget utvecklade en oerhörd energi och affärsskicklighet. Det använde i sin tjänst 3,000 europeiska agenter samt flere tusen indianer. I slutet på 1700-talet bildades ett konkurrerande bolag i Montreal. Striden emellan de bägge bolagen var skarp och öfvergick stundom till blodiga bataljer. Men till sist (år 1820) förenade de sig till ett bolag under det gamlas namn. Såsom sådant drifver det allt fortfarande oerhörda affärer hufvudsakligen i pälsverk. Men dess landbesittningar såldes år 1869 till engelska kronan för 5½ million kronor.

Winnipeg är i afseende på söndagens helgd en riktig engelsk stad. Där hvila både människor och djur och maskiner. Endast predikanterna äro i selen. Inga spårvagnar gå den dagen. Inga lastvagnar synas på gatorna, endast en eller annan droska – jag såg en, säger en. Bantågen stå ock stilla utom de långa genomgående passageraretågen. Och folket lär lägga mycken vikt på att få hafva sin söndagshvila orubbad.

Öfver Winnipeg går hela emigrantströmmen till västra Canada och ej så litet af strömmen till de nordligaste delarne af Förenta Staterna, särskildt Dakota. Där tagas emigranterna emot i ett af regeringen upprättadt och underhållet »emigranthus», där de finna logis samt få alla goda råd. De som ämna »taga land», få alla upplysningar där, och de som vilja ha arbete, få anvisning på sådant, så vidt möjligt är. För svenska emigranters tjänst är där anställd en svensk, som bott i Canada mer än 20 år. Det är den förr omnämnde Hallonquist, en förträfflig man, till hvilken de kunna med fullt förtroende vända sig. Han är också outtröttlig i sitt arbete. I hans hem bodde jag och min hustru och min dotter under de dagar vi vistades i Winnipeg. Där åtnjöto vi den allra mest älskvärda gästfrihet och tjänstaktighet.

Svenskarnas antal i Winnipeg är ganska stort, och många af dem hafva bildat svenska kyrkliga församlingar. Den äldsta är missionsförsamlingen, som i jan. 1905 firade sitt 20-års jubileum – hon gaf sig ej ro att vänta med jubilerandet, tills hon fyllt 25 år, som annars är den vanliga tiden. Församlingen bildades den 25 januari 1885 och bestod då af tio medlemmar. Hon är icke blott, som sagdt, den äldsta svenska församlingen i Winnipeg utan ock den äldsta skandinaviska församlingen i hela Canada.

Se sid. 62.

Den konstitution, som antogs vid församlingens organisering, är ännu i hufvudsak gällande inom församlingen och visar, att hon står på skriftens klippfasta grund, när det gäller hennes församlingsprinciper. Dessa principer kunna sammanfattas i följande tre punkter:

1. Vi intaga endast troende.

2. Vi intaga alla troende.

3. Vi utesluta de ogudaktiga.

Under den första tiden af församlingens existens sammankommo vännerna ganska ofta till bönemöten i husen. Dessa leddes skiftesvis af församlingens mera begåfvade medlemmar. Men snart tillsattes en kommitté, som fick i uppdrag att skaffa en lämplig lokal, och det dröjde inte länge, förr än den kunde rapportera till församlingen, att den köpt ett hus för det öfverraskande billiga priset af 50 dollars. Detta var sålunda församlingens första kyrka. En stor skylt med namnet sattes på detta skjul, till stor förlustelse för engelsmännen, som nog tyckte, att det var en märkvärdig kyrka.

Att hålla predikant hade församlingen ej råd till, utan kallade en pastor Moström från Minnesota att komma dit en gång i månaden och predika. Snart ökades detta till två gånger i månaden. Herr Moström erhöll ett arfvode af 15 doll. i månaden. Men däraf var ej mycket kvar, sedan han betalt sina resor. Han hade nämligen 100 eng. mil att resa. De 15 doll. betalades af en enda person, den ende som nu finnes kvar af de tio, som först bildade församlingen. Hans namn är M. P. Peterson. Han kallades för »rike Peterson», emedan han ägde ett litet »krypin» till hus, och han var den ende svensk, som ägde eget hus på platsen den tiden. Men i själfva verket var M. P. Peterson fattig och förtjänte sitt uppehälle som vattenkörare. Det var därför en stor uppoffring af honom att sålunda underhålla predikant. Nu har Herren välsignat honom äfven i det jordiska, men numera finns det åtskilliga andra, som göra lika stor insats i församlingen som han. Och det är ju rättvist. Många af församlingens medlemmar äro nu välbärgade.

Samtidigt började man med söndagsskola och syförening.

Det lilla bönehuset blef snart, så godt som strax, otillräckligt, och församlingen började planlägga för att bygga ny kyrka. En tomt inköptes, och där börjades genast uppförandet af den nya kyrkan, som kostade omkring 725 dollars. Invigningen skedde i slutet af juni 1886. Nu hade församlingen äfven råd att kalla en pastor.

Redan 1890 var kyrkoskulden betald. Församlingen tog från det året ett väldigt uppsving. Det vardt liksom en ny tid för församlingen. Skandinavernas antal började mer och mer att ökas på grund af den tilltagande invandringen. Mycket folk kom på mötena och en väckande ande var rådande. Kyrkan blef för liten, hvarför församlingen efter åtskillig öfverläggning bestämde sig för att låta tillbygga den. Det skedde på sommaren 1891 och tillbygget kostade omkring 400 dollars. Mötena fortgingo sedan i den tillbyggda kyrkan under ett stort tillopp af åhörare. Frid och endräkt rådde i församlingen och verksamheten gick märkbart framåt. På något öfver ett år fördubblades medlemsantalet och församlingen åtnjöt stort förtroende af alla.

Församlingen hade också glädjen att vid denna tid utsända tvänne af sina egna medlemmar såsom Jesu vittnen till hedningarna.

Se sid. 63.

I början af 1893 hade verksamheten utvecklats så, att församlingen fann sig nödsakad att se sig om efter en tomt, hvarpå en större kyrka kunde byggas. Lyckligtvis erbjöd sig då ett tillfälle att köpa den nuvarande kyrkans tomt för ett pris af 1,300 dollars.

Men nu inbröt en mycket bekymmersam tid. Det såg nästan ut, som om församlingen skulle bli alldeles ödelagd genom de vanliga striderna om barndopet. Många skilde sig från henne för att sluta sig till den nybildade baptistförsamlingen.

Dessa strider vållade, att det tilltänkta nya kyrkobygget måste hvila. Först 1897 vågade man gripa sig an därmed. Det skedde ock med sådan kraft och amerikansk fart, att kyrkan kunde invigas den 31 oktober – Lutherdagen – samma år. Kyrkan är af trä med beklädnad af tegel, enkel men treflig samt väl belägen.

Verksamheten utvecklade sig nu i en sund riktning och antog en mera fast och bestämd karaktär. Missionsnitet fick nytt lif och uppoffringarna för verksamhetens befordran gjordes med glädje. När jubelfesten firades, var församlingen alldeles skuldfri.

När jag var i Winnipeg, hade församlingen en pastor vid namn Florell. Nu har han lämnat sin pastorstjänst för att helt ägna sig åt den af honom grundade tidningen Canadaposten, som utgifves i Winnipeg. Tidningen var en liten tingest men hade goda anlag. Den utgafs två gånger i månaden, men nu (1905) är beslutadt att utgifva den såsom veckotidning. Den har säkerligen en mycket god mission att fylla.

De svenska missionsföreningarna i Canada äro icke många, men de bildade ändå år 1904 ett själfständigt svenskt missionsförbund, hvars organ Canadaposten är. Den som därför vill ha reda på missionsverksamheten i Canada, bör skaffa sig den. Den innehåller äfven många andra underrättelser om Canada.