Kitabı oku: «Genom Canada», sayfa 5
NIONDE KAPITLET
Nya Stockholm. – I Winnipeg. – Utflykt till Dakota och Minnesota
När jag kom till Winnipeg, pågick där utanför staden en utställning, omfattande hela Canada. Den var till anordningen ytterst primitiv. Där såg man inga planteringar eller blomstergrupper eller trefliga paviljonger eller vackra montrer, nej, allt i den vägen var så tarfligt och rassligt som möjligt. Man hade uppenbarligen ej velat kasta bort pengar på dylikt. Ej heller hade man brytt sig om att vidtaga några anstalter för att från platsen sopa bort allt det skräp, som öfverallt låg omkring på marken. När utställningen är slut, tänkte man väl, så kommer nog en dag en storm, och då blåser allt det där bort. Hvad man ville visa, det var sakerna, och där funnos verkligen vackra saker att skåda. Industriafdelningen var ej synnerligen anmärkningsvärd, ehuru där ju förekommo bra saker, och konstafdelningen – jag önskar, att jag vore »konstkännare», så att jag ägde förmåga att förstå och beundra allt möjligt målarekludd, men nu är jag det icke. Dock funnos där taflor, som äfven jag tyckte mig förstå, porträtt utförda på det gamla maneret, d. v. s. fint utarbetade, så att man icke behöfde stiga långt tillbaka för att slippa se färgklunsarna och penseldragen. Hvad som däremot var utmärkt vid utställningen, det var landtbruksafdelningen. Hvilka kor och hästar och svin! Och hvilka jordbruksprodukter af alla slag! Allt från Canada, allt utställdt för att visa, hvad Canadas jord duger till.
I Winnipeg stannade jag flere dagar. Jag höll fem föredrag där. De höllos i en isländsk kyrka, som missionsvännerna för ändamålet hyrt. Deras egen kyrka var för liten.
Ett af mina föredrag handlade om Sverige, och det intresserade mina åhörare så lifligt, att man föreslog och beslöt att till svenske konungen afsända ett telegram. Det fick följande lydelse: »Skandinaver, talrikt samlade, bedja att få uttrycka sin orubbliga kärlek till konung och fosterland». På detta telegram ankom tidigt på morgonen följande dag helt oväntadt och öfverraskande konungens svar: »Hjärtligt tack. Oscar». När det vid nästa möte upplästes, mottogs det med handklappningar.
Main Str. i Winnipeg. Se sid. 63.
Ehuru svenskarna där icke alls tänka på att återvända till Sverige, så hafva de dock hjärta för det gamla landet, och det är ju godt. Men det är en känsla, som dör ut. De som varit mycket länge i Amerika, hafva växt in i de amerikanska förhållandena så, att Sverige blifvit dem ganska främmande. Icke kände de heller Sverige mycket, när de lämnade det. De som voro barn, när de med sina föräldrar reste till Amerika, och ännu mer de, som äro födda af svenska föräldrar i Amerika, kunna naturligtvis icke ha någon känsla för Sverige. De äro amerikaner, de tala ogärna svenska, äfven om de lärt det i hemmet. På gatan, i skolan, sinsemellan tala de alltid engelska. De äldres bemödanden att hålla svenska språket uppe bland de unga äro ofta mycket berömvärda. Men amerikaniseringen fortgår med kraften af en naturlag. Och något egentligt ondt ligger väl ej däri. De äro ju amerikaner, och de förblifva det. Amerika är deras hem, och då är det naturligt, att de känna sig hemma där. Gamla Sverige må med vemod se efter dem. Men de komma icke tillbaka.
Bland personer, som jag besökte i Winnipeg, må nämnas stadens borgmästare och provinsen Manitobas guvernör. Af dem blef jag icke litet hedrad. Borgmästaren gaf middag för mig, till hvilken voro inbjudna, utom min hustru och dotter, några på platsen boende svenskar samt ett par amerikanare. Middagen hölls på ett hotell, och såsom något ovanligt efter svenska seder må nämnas, att borgmästaren uppmanade en af gästerna, en pastor, att bedja till Gud, innan vi började spisa. Guvernören uttryckte sin ledsnad öfver, att han med sin familj bodde på sommarnöje ute på landet, tre timmars väg från Winnipeg, han var endast för tillfället i staden. Annars hade han velat se oss hos sig. Han var en synnerligen fin och angenäm man, och hans palats var mycket ståtligt. En guvernörs lön är 10 tusen dollars och boställe. Men han väljes endast på 4 år, och han anses på den tiden få sätta till så mycket af sin egen förmögenhet, att nöjet blir honom ganska dyrt. Tager han emot omval, så ökas kostnaden.
Under min vistelse i Winnipeg gjorde jag en utflykt till Fargo i Dakota och ett par städer i Minnesota. Vid gränsen måste jag ej blott tullbehandlas utan äfven examineras: hvad jag hette, hur gammal jag var, hvar jag var hemma, hur jag kommit till Amerika, med hvilken båt, hvar jag hade landstigit, hvad jag ämnade göra i Staterna, hur länge jag ämnade bli där m. m. Det skrefs upp. Jag vardt alldeles förvånad. Det var alldeles, som när jag år 1900 kom till Arkangel i norra Ryssland. Efter en stund förnyades samma examen af en annan tjänsteman fastän i kortare form. Det är ingen lätt sak att komma in i Förenta Staterna nu för tiden. Immigrationslagarna blifva ständigt strängare. Ofta blifva också immigranter hindrade att komma in. En svensk flicka, som kom öfver Winnipeg, blef sålunda, då jag var där, hejdad vid gränsen och återsänd till Winnipeg, emedan hon ej hade 10 dollars i kassa. I Canada är det lättare att komma in, ehuru man äfven där har ganska bestämda immigrantlagar.
Huru strängt det kan vara, därom läste jag i en amerikansk tidning en gång följande: En kvinna från Canada, som reste till San Francisco, blef på ångbåten bestulen på sina penningar. När hon kom till San Francisco, fick hon såsom medellös ej landstiga där. Hon måste stanna ombord och återvände med samma ångbåt till Canada. Men där träffade henne precis samma öde. Endast med stor svårighet och genom andras bemedling lyckades hon komma ur klämman.
Min väg gick öfver ändlösa slätter, till en del betesmarker, till en del böljande hvetefält. Det är en Guds välsignelse ej blott för Amerika utan äfven för Europa, att dessa fält finnas och bära så oerhörda skördar. Enligt de af vår högt förtjänte statistiker G. Sundbärg utarbetade statistiska tabellerna 1902 har Europa en nästan årlig brist på brödsäd, en brist som år 1901 beräknades till omkring 10½ mill. ton eller 26 kilogram pr inbyggare, år 1891 till 52 kilo o. s. v. Hur skulle det gå med Europa, och ej minst med Sverige, om man icke hade de stora hvetefälten i Amerika att tillgå? Emellertid nalkas med ej små steg den dag, då Förenta Staternas befolkning själf konsumerar sitt hvete, och då blir det Canada, som får förse Europa med dess behof.
Från Winnipeg bar det af lördag morgon den 13 aug. västerut ungefär 10 timmars resa per järnväg och sedan 20 mil på skjuts. Dessa 20 mil åkte vi på 4 timmar, ty det var bara amerikanska mil, af hvilka nära 7 gå på en svensk. Och så kommo vi till nya Stockholm. Här fingo vi härberge hos en f. d. skånsk skollärare, som heter Hofstrand. Han är predikant och såsom sådan mycket verksam. Han är tillika farmare, men hans farm skötes mest af hans söner. Det var riktigt rörande att höra berättas om, hur de första nybyggarne här hade det. Han var en af dem. O, hvilka försakelser och vedermödor! Men nu är allt genomkämpadt, nu ha koloniens invånare det bra. Allenast det må nämnas, att orsaken till att Hofstrand lämnade sin skolläraretjänst i Sverige och flyttade till Amerika, var svårigheter, som han hade att utstå från kyrkoherdens sida, därför att han icke kunde förmås att bränna mitt porträtt, som han hade på väggen. Nu är han glad och belåten, och hans hustru likaså. Hans jord bär rika skördar utan annat arbete, än att han plöjer, harfvar och besår den. Gödsling förekommer ej. Där man behöfver göra sig af med gödsel, där bränner man upp den.
Stock Yards i Winnipeg. Se sid. 75.
Nya Stockholm ligger i Assiniboia, ett af Canadas territorier, hvars omfång är nära 200 tusen kvadratkilometer, alltså icke långt ifrån så stort som halfva Sverige. Dess längd i öster och väster är 450 eng. (70 sv.) mil, dess bredd i norr och söder 205 eng. (= 30 sv.) mil. Se kartan på sid. 27. Den östra delen är utmärkt åkerbruksland, den västra delen lämpar sig mer för boskapsskötsel.
Jordbruksförhållandena i östra Assiniboia likna mycket Manitobas. Hvete och hafre äro de förnämsta sädesslagen. Gräsväxten både på höjderna och i dalarne är yppig. Rotfrukter af alla slag trifvas utmärkt. Jorden behöfver ingen gödsling. Af skog finnes mindre tillgång, men kol förekommer i stor mängd. Hvad som där behöfves, är folk – mycket folk, ty den närvarande befolkningen i hela Assiniboia uppgick år 1903 ej till mer än omkr. 70 tusen. Af dessa bodde omkr. 50 tusen i östra delen. Här ligga millioner hektar land och vänta på plogen, som skall förvandla prärien till böljande sädesfält.
Det hvete, som odlas i östra Assiniboia, är af utmärktaste beskaffenhet, hårdt och tungt och betingar ett pris, som ofta med 10—25% öfverstiger priset för mjukare sorter.
Västra Assiniboia ägnar sig, som sagdt, hufvudsakligast till boskapsskötsel. Dock finnes där äfven stora vidder jordbruksland. Det kraftigt närande gräs, som betäcker jorden, synnerligen det underbara buffelgräset, gifver både sommar och vinter en utmärkt föda åt hjordar af oräkneliga kreatur. Fårafveln är utomordentligt storartad och fåren beta ute både vinter och sommar. Man ser ofta hjordar af 2—3 tusen får. Hvarje hjord har sin herde, som fåren känna och följa. Till sin hjälp har herden ett antal väl dresserade hundar, som noga se till, att inga får söndra sig från hjorden.
Omväxlande med fåren ser man stora hjordar af nötboskap, som skötas af s. k. cowboys, för hvilka de hafva en oerhörd respekt. En enda cowboy kan ha en hjord af 1,000 kreatur. Nötkreaturen beta också ute på de gränslösa grässlätterna både sommar och vinter.
Cowboys följa sina boskapshjordar alltid till häst. De äro utmärkta ryttare. Deras lif är hårdt och ansträngande. Några bekvämligheter få de icke tänka på. Men de äro väl aflönade. Deras rörliga lif i det fria gör, att de bli härdade, starka och djärfva. Ofta bli de råa och vilda. Dock äro somliga af dem bra folk. Förenta Staternas nuvarande president, Roosevelt, har i yngre år varit cowboy.
Ehuru en del kreatur frysa ihjäl eller annars omkomma under vintern, så växa dock hjordarne med stor hastighet. Kreaturen, hvilkas kött till följd af den goda födan blir synnerligen godt, säljas lätt och ägarne bli rika. På sid. 73 ser läsaren, huru de sålda föras tillsammans till slaktning. Teckningen visar de s. k. Stock Yards i Winnipeg.
Stor rikedom på skog finnes i västra Assiniboia. Likaså på kol. Kolen äro lätt tillgängliga. De ligga i tjocka lager uppe i själfva ytan. Tillgången på vildt är också oerhördt stor.
Med en tio eller hundrafaldigad befolkning måste Assiniboia bli en utomordentligt rik provins. Och befolkning kommer nog. Det ha kapitalister både i England och Förenta Staterna insett och därför skyndat sig att af järnvägsbolaget tillhandla sig stora sträckor land, som de hålla på i afvaktan på prisernas stegring. En förträfflig bild af detta ser läsaren på sid. 79, där John Bull (England) och Uncle Sam (Amerikas Förenta Stater) bära väldiga guldpåsar in i Canada.
C. O. Hofstrands hem. Se sid. 76.
TIONDE KAPITLET
Nya Stockholm. – Nya Finland. – Nya Danmark. – Calgary. – Red Deer. – Alberta
Nya Stockholm består af omkring 12 s. k. townships. Dess invånare äro nästan uteslutande svenskar, i synnerhet jämtlänningar. Och de syntes vara välmående. Kolonien bildades år 1886. En af dess grundläggare var den ofvan nämnde Hofstrand, hvars bild läsaren ser på sid. 75. Kolonien ligger längs den vackra Qu' Apelle floden och har två fiskrika sjöar. Skog finnes ock så mycket, som farmarne behöfva. Regeringen har anlagt en förträfflig landsväg genom kolonien med en bro öfver floden. År 1904, när jag var där, fick Nya Stockholm goda järnvägsförbindelser, hvarför den har att motse ett hastigt uppsving. De, som lagt sig till med land där i tid, komma nog att bli rika karlar, hvad det lider.
Icke långt från Nya Stockholm ligger kolonien Nya Finland, bebyggd af finnar, som kommit dels direkt från Finland dels från Förenta Staterna. Några mil ytterligare i nordlig riktning från Nya Finland ligger Nya Danmark, en dansk koloni. Många svenskar bo också där. Koloniens farmare idka sitt jordbruk alldeles på danskt vis och ha i synnerhet lagt an på mejerihandtering, hvari de ha lyckats utmärkt. Ytterligare i nordost därom håller på att bilda sig en svensk koloni genom förmedling af en svensk vid namn V. Wallin i Winnipeg, som här har ett stort område till salu.
Jag nämnde om s. k. townships. Det må då här vara skäl att något orda om jordens indelning. I västra Canada är all jord indelad i townships. Bilden af ett sådant ser läsaren å nästa sida. Det är en kvadrat, hvars sidor äro sex engelska mil långa. Det hela är således 36 eng. kvadratmil. Townshipet är deladt i 36 sektioner. Hvarje sektion är en engelsk mil i kvadrat och är i sin ordning delad i kvartsektioner. Hvarje kvartsektion innehåller 160 acres eller vid pass 80 hektar. Alla sektioner med jämna nummer i Manitoba och de nordvästra territorierna äro öppna för nybyggare, som här få taga s. k. homestead, en kvartsektion eller 160 acres för ingenting. Undantag utgöra två, som äro reserverade till skogsland för inbyggarnes ved- och virkesbehof samt andra ändamål. De udda numren äro till salu. Där järnvägar stryka fram, tilldelas de – med undantag af två, som äro s. k. skolland – åt järnvägsbolagen såsom premier för deras järnvägsanläggningar. Annars skulle dessa oerhörda anläggningar i obebyggda trakter icke komma till stånd. Men staten räknar som så: »Med järnvägarna följa befolkning och kultur. Landets förvärfskällor tillvaratagas och utvecklas. Det är ett statsintresse, äfven ekonomiskt, till följd af de ökade inkomster, som tillflyta statsverket i mån af ökad utveckling. Därför är det ingen förlust att skänka bolagen denna mark.» Bolagen å sin sida resonera: »Hvad vi i begynnelsen på våra järnvägsanläggningar förlora, det få vi igen genom att vid växande invandring sälja land.» I samma mån som odlingen framträder, stegra äfven bolagen priset på sitt land. Inkomsten af järnvägen ökas naturligtvis också genom ökad person- och godstrafik.
I Nya Stockholm talade jag två gånger på söndagen och en gång på måndagen i en augustanakyrka. På måndags e. m. åkte vi till Percival – några och tjugu eng. mil med skjuts. Där talade jag också i en augustanakyrka två gånger. Sedan jag ätit middag hos en f. d. jämtländsk soldat, som här är en mycket välbärgad farmare, så åkte vi ungefär en svensk mil till en järnvägsstation, där vi stego på nattåget för att fara vidare norrut. Det var en besvärlig färd. Vi kunde ej få någon annan sofplats än uppe under taket på vagnen. Där fingo vi på en trappa klifva upp, klädda som vi voro, samt kläda af oss liggande. Och vagnen slängde och stötte, så att min hustru och dotter icke kunde sofva. De försäkrade, att det skulle vara sista gången de betalt 4 dollars för en sådan sängplats. Jag själf sof all right d. v. s. som en stock.
Efter ungefär 20—21 timmars färd kommo vi fram till Calgary, där jag skulle hålla föredrag om Sverige samma kväll (onsdag den 17 aug.). Föredraget hölls på en stor sal, tillhörig en svensk köpman, för öfrigt vice konsul, vid namn Nolan. Vi bodde på ett hotell. Det var ganska enkelt men i anseende till priset »förstklassigt», d. v. s. 2½ dollars per person, då två personer bodde i samma rum och lågo i samma säng. På hotellet tjänade ej mindre än fem svenska tjänsteflickor. Staden är tämligen ny, men artar sig till att inom kort bli en stor stad. Där ligger bland annat ett stort katolskt nunnekloster i förening med en präktig kyrka. I staden och bygden däromkring bo många, alltför många svenskar, som Sverige behöfde ha hemma. Dock Gud välsigne dem, där de äro.
Calgary ligger i provinsen Alberta. Denna provins är ungefär så stor som halfva Sverige, eller omkr. 230,000 kvadratkilometer.
Alberta omfattar två områden, åtskilda genom sina olika topografiska och klimatiska förhållanden. Den södra delen utgöres af öppet, vågformigt land, som saknar skog utom längs floderna samt bland kullarne vid Klippiga bergens fot. Den norra däremot är allt igenom mer eller mindre skogbeväxt. Skogsbältet afbrytes här och där af öppna prärier, af hvilka några hafva ansenlig utsträckning.
Jordmånen i Alberta är mycket rik. Klimatet i södra delen är mildt, medeltemperaturen högre än i Manitoba. Detta beror på den västerifrån kommande varma vinden, som kallas Chinook Wind. Landet lämpar sig utmärkt för kreatursskötsel och boskapen kan föda sig ute under bar himmel hela året om på de härliga buffelgräsfälten. Kreatursafveln är också kolossal. Jordbruket är däremot icke så gifvande.
Regnmängden är nämligen icke tillräcklig för att försäkra farmarne om årliga goda skördar. I medeltal slår skörden fel två år af fem. Men det håller man på att hjälpa genom att anlägga ett stort kanaliseringssystem för att åstadkomma konstbevattning. Järnvägsbolaget har därtill anslagit 5 millioner dollars för att därigenom göra en och en half million hektar af sitt land till fruktbart hveteland. Det är kanske det största konstbevattningsföretag, som någonsin utförts i Norra Amerika. Hufvudkanalen blir omkr. 20 svenska mil lång. Redan (1905) är arbetet så långt framskridet, att omkr. 250 tusen hektar land kunna vattnas.
Se sid. 75.
Ett amerikanskt bolag lägger ut åtta hundra tusen dollars på en sockerfabrik, som skall blifva den näst största på kontinenten, för att taga vara på de sockerbetor, som odlas på en del af detta konstbevattnade land. Landet kommer att säljas till lågt pris. Spekulanter skola utestängas, och verkliga farmare skall man söka få att slå sig ned i de konstbevattnade regionerna.
Calgary ligger i medelpunkten af detta distrikt. 1904 hade staden omkr. 6,000 invånare. Husen äro i allmänhet byggda af en fin ljusgrå stensort, som brytes i närheten. Staden är hufvudort för en mycket stor handel med kreatur: hästar, nötboskap och får. Dessutom har den lifliga affärer i trävaror. De rundt omkring liggande gruffälten gifva äfven dess affärsmän goda inkomster. En betydande industriell anläggning i staden äro järnvägsbolagets stora verkstäder. Det är att förutse, att Calgary inom kort skall vara en mycket stor stad. Den är också planlagd på ett sådant sätt, att den kan bli det. Gatorna äro breda och raka; elektriskt ljus och andra moderna bekvämligheter finnas där, hvartill kommer amerikansk arbetsfart och energi, som väl är hufvudsaken. Hvilka områden och utvägar för kapital och arbetskraft finnas icke här!
I Calgary skildes jag från min hustru och dotter. Jag skulle göra en utflykt åt norr och de skulle fara uppåt Klippiga Bergen till en sanatoriiplats, som heter Banff, och som lär vara underskön. Alltså bar det af för mig till Red Deer, ungefär fyra timmars järnvägsresa norr om Calgary. Där predikade jag i en amerikansk presbyteriankyrka. Påföljande dag var jag och besökte en stor indianskola, som låg några engelska mil utom staden. Dess föreståndare är en metodistpräst, och i anstalten uppfostras omkr. 80 indianbarn. Tyvärr lär dock denna uppfostran föga uträtta. När barnen lämnat skolan, så öfvergå de allra flesta till det vilda indianlifvet.
Vid middagstiden samma dag steg jag på tåget efter att hafva ätit middag hos en mycket förmögen farmare vid namn Kronkvist, som förut varit handlande i Hudiksvall i Sverige. Han hade i Hudiksvall gjort stora förluster genom andras konkurser. Dock hade han åtskilligt kvar och med detta drog han åstad till Canada. Här hade han nu väldiga sädesfält med allt, hvad därtill hör. Det hade gått honom väl i händer.
Svensk farm i Wetaskiwin, Alberta. Se sid. 84.
