Sadece LitRes`te okuyun

Kitap dosya olarak indirilemez ancak uygulamamız üzerinden veya online olarak web sitemizden okunabilir.

Kitabı oku: «Den bergtagna: En kärlekens tragedi», sayfa 3

Benedictsson Victoria, Axel Lundegård

Yazı tipi:

Slit honom bort, innan han bitit sig fast vid ditt hjerta! Res!

LOUISE

Det är – är inte som du tror. Jag är stark nog att inte låta honom komma mig närmare, än jag sjelf vill.

ERNA

Du är svagare än jag – och mig tog han.

LOUISE

Jag vill inte resa. Jag vet, att min längtan efter att se honom – bara se honom och höra honom tala – då skulle bli mig öfvermäktig.

ERNA

Tror du, det är bättre att stanna?

LOUISE

Ja.

ERNA

Du är ett barn. Du vet inte hvad du gör.

LOUISE

ser henne in i ögonen

Jo. Jag vet hvad jag gör.

ERNA

Du tror dig stark – för det du kanske stått emot en enda gång! Det skall komma igen – frestande – lockande. Och till sist skall han tvinga bekännelsen fram – med tortyr, om det behöfs.

Härmar Allands röst och sätt; icke karrikeradt utan drömmande och vekt

Var icke rädd! Antingen af fri vilja eller också icke. – Låt oss tala om något annat —

– Jag har börjat arbeta. Jag vet icke hur det kommer sig, men arbetet föder hos mig alltid en så stark längtan efter lycka – efter kärlek. Jag blir fullkomligt värnlös – en kvinna kan fånga mig genom att sträcka ut sin hand —

– Jag håller på att modellera en furstinnas byst. Hon är rik och vacker – och hennes man vårdslösar henne —

– Sådana kvinnor som hon ha en obeskriflig makt öfver mig. Hon är fullkomligt fördomsfri, men så nobel och fin. Den man, hon älskar, blir en lycklig man.

– Jag blir nog hennes offer en dag —

LOUISE

har vändt sig bort; kämpande med sin sinnesrörelse

ERNA

Han är en mästare i att vrida knifven om i ett sår. Man tycker, man vill dö af smärta. Man börjar tro på sin makt att binda honom, trots hans egna försäkringar. Men man binder honom aldrig. Han är hal som en ål. Man må rispa honom så att blod kommer fram – man kan ändå inte hålla honom kvar!

LOUISE

Har han – berättat – det der – för dig?

ERNA

Hvilket?

LOUISE

Som du talade om nyss – det der om henne – som han höll på att modellera?

ERNA

Ja. Och jag har skäl att minnas det. Det var efter det, som jag gaf mig.

LOUISE

Tror du – tror du också att – att det var sant – det der —

ERNA

Sant – men färglagdt. Han har alltid någon furstinna, som han modellerar. Och han vet att använda henne. Han gör henne till bulvan i sin kvinnojagt. Jag har förstått det sedan. Jag har i minnet gått igenom hans plan steg för steg – efteråt är man alltid så klok! Jag kunde ha slitit håret af mig i blygsel öfver att ha låtit öfverrumpla mig. Men det var ingen öfverrumpling. Jag kunde inte annat. Tanken på, att en annan skulle få de smekningar, han nyss gett mig – den tanken brände mig som eld. Och jag visste, att han talade sant, att jag måste välja – att jag antingen måste bli helt och hållet hans, eller också uppge honom helt och hållet. Det kunde jag inte.

Dämpadt och mjukt, med ett tonfall genombäfvadt af lyckliga minnen

Så kom det.

LOUISE

går fram till henne och lägger sin arm kring hennes lif

Du var lycklig?

ERNA

lutar sitt hufvud mot hennes axel

Ja. Det var den skönaste tiden i mitt lif. Några sekunders tystnad; så rycker hon sig lös. Nej, nej! Det är inte sant. Det är en olycka. Det är skam och förnedring. Smekningar ger han nog – mer än nog – men intet af den trygga tillgifvenhet, man törstar efter! Hans kvinnohunger gör honom opålitlig. Han är så liten! Han är så narraktig i all sin storhet. Och gentemot oss kvinnor har han intet samvete.

LOUISE

Jag har aldrig sett dig så vacker som nyss – den enda sekunden. Du har varit lycklig – mycket lycklig.

ERNA

Jag har lidit alla helvetets kval! Du vet inte hvad det är, att se sig försmådd.

LOUISE

Jag tycker, man borde alltid ha minnet kvar. Ibland tänker jag, att bara ett sådant minne skulle kunna vara nog att kasta ljus öfver hela ens kommande lif.

ERNA

Minnet! Nej. Det kastar intet ljus. Tvärtom! Han har smekt 50, 60, 100 kvinnor före oss. Och till oss alla har han sagt, med samma bedårande tonfall: »du är god. Jag håller af dig».

LOUISE

Tror du också, att det tonfallet alltid klingat äkta?

ERNA

Ja. Just derför är det så farligt att lyssna till. Han är en stämningsmenniska. Alla dessa kvinnor har han gett en bråkdel af sitt eget jag, ett uns af verklig känsla. Derför har han nu så litet kvar. Och det, han har, är bara hyfvelspån, som flammar upp en sekund och dör.

LOUISE

Ja – jag – jag har kanske – låtit vårt umgänge på tu man hand – fortgå – alltför länge – alltför fritt – Jag har varit svag – jag hade bordt tillbakavisa – slår öfver i en annan tankegång – Han har nog rätt – välja – Detta är inte hållbart längre.

ERNA

Så reser du väl?

LOUISE

Ja, ja, ja – Jag måste bort. Jag har aldrig förr än nu vetat, hvad frestelse är – Om han nu kommer – ? Jag bad honom komma hit igen i kväll —

ERNA

Då stänger du din dörr.

LOUISE

Nej. Inte i kväll. Jag kan inte skiljas ifrån honom utan farväl. Det skulle bli alltför tungt. Men i morgon —

ERNA

Reser du?

LOUISE

Det tror jag —

ERNA

Du vet inte hvad du vill! Du är redan snärjd.

LOUISE

Jag kan inte resa utan att säga honom, hur kär han blifvit mig.

ERNA

Det är ett farligt experiment.

LOUISE

Jag tror – ibland – att han håller af mig – mer än andra.

ERNA

Det trodde också jag.

LOUISE

Om han – om han nu bad mig – bli sin hustru!

ERNA

Alla ha vi tänkt detsamma! Men han låter aldrig känslan löpa af med förståndet! Han binder sig aldrig. Han vet, att det tar slut. »Allting vissnar», säger han. Och när det är slut, kysser han galant på hand och går sin väg. Och så är man ensam – ensam —

LOUISE

ryser till

ERNA

– Res hem. Ryck dig lös nu. Du är svagare än jag – och – jag vet hvad jag led. – Det var som om kropp och själ skulle slitas i sär.

Tårarne ha börjat rinna utför hennes ansigte, som är upprifvet af smärta. Hon kämpar med sig sjelf; så lyfter hon upp hufvudet, stolt och trotsigt

Det är öfver nu. Och smärtan har gjort mig hård. Eld härdar. Jag var mjuk – ödmjuk. Jag såg upp till honom. Jag kunde ha krupit i stoftet för hans fötter. Det der tål ingen man vid – och minst han. Nu är jag hans jemnlike. I Luxembourg hänger mitt sjelfporträtt i salen nästintill hans egen marmordröm. – Hatet ammade kraft och arbetsduglighet. När man kan hata, kan man också lefva.

LOUISE

sakta

Det kan inte jag.

ERNA

Dess värre för dig! Res derför. Gräf dig ner i din vrå derhemma – och glöm.

LOUISE

Ja, ja. Jag vill hem! Det käns som om jag varit instängd i en underjordisk trollverld, der ljuset är flammor och glädjen består i menniskors tortyr.

Kanske fins det räddning deruppe, der solen lyser, skogen står grön och vinden blåser kallt från hafvet —

*

ALLAND

kommer från entréen med hatten i hand. Då han får se Erna, bugar han sig kallt. Derpå går han hän till Louise, tar hennes hand och kysser den

Det blef ingenting af med séancen. Och här har ni mig nu igen.

LOUISE

Tack! Jag trodde knappast att —

ALLAND

Hvarför trodde ni knappast att – ?

LOUISE

Derför att – Ser hän till Erna, som vikit ett par steg tillbaka, då Alland gick emot dem och nu står stilla med venstra handen mot bröstet, stirrande på hans ansigte.

ALLAND

Jag vet inte, om fröken Walldén känner mig – i alla händelser försmår hon alltid min helsning, när jag någon gång har det nöjet att möta henne på gatan —

ERNA

kastar hufvudet tillbaka och ser honom trotsigt in i ögonen; derpå vänder hon sig om och går

ALLAND

ser efter henne; sedan hon försvunnit säger han, lätt hänkastadt, men en smula nervöst

Se der en kvinna som förstår att drapera sig – »i sin värdighets mantel», heter det visst. Går fram emot Louise, som står stilla, blek och med nedslagna ögon. Men hvad är det med er? Ni ser så underlig ut.

LOUISE

Det är ingenting – det – går nog öfver —

ALLAND

fattar hennes hand

Säg. Hvad är det – Har fröken Walldén spelat donna Elvira? – Men se då på mig åtminstone! Hon slår upp ögonen. Eller har jag gjort er ondt på något sätt? Har jag sårat er?

LOUISE

Om så vore – hvad skulle ni bry er om det?

ALLAND

mulnar

Icke bry mig om att jag sårat er? Med det insinuerar ni ju, att jag skulle vara rå! – Hvad är det?

LOUISE

stryker med handen öfver pannan

Ingenting – åh ingenting. Jag är bara litet melankolisk – eller sentimental, om ni så vill. —

ALLAND

Hvarför är ni det då?

LOUISE

För ingenting! Jag är väl sådan af naturen. Ni skulle bara finna det löjligt.

ALLAND

Nej, nu vill jag veta det.

LOUISE

Det är bara det, att jag skall lemna Paris.

ALLAND

Nu snart?

LOUISE

I morgon.

ALLAND

Så-å. Det har beslutits hastigt.

LOUISE

Ja.

ALLAND

Har ni haft underrättelser hemifrån?

LOUISE

Nej.

ALLAND

Men hvarför – Böjer sig fram emot henne; dämpadt. Är det för min skull?

LOUISE

Ja.

ALLAND

Det är inte möjligt! Menar ni – menar ni verkligen att – att jag kunde bli farlig för er?

LOUISE

sitter stilla med nedslagna ögon

ALLAND

muntert

Ni är en underlig varelse. Ni är ju inte kvinna. Ni är inte barn. Ni är – ingenting.

LOUISE

Jag är en kvinna, som begynner åldras.

ALLAND

Koketteri! Ni vet, att ni är ung, ser ung ut, känner ungt – Men inte som kvinna.

LOUISE

tiger

ALLAND

Har jag inte rätt?

LOUISE

Nej.

ALLAND

Ni kan inte älska.

LOUISE

Jag får inte – Jag vill inte.

ALLAND

Hvad tror ni kärleken bryr sig om hvad man får och vill.

LOUISE

Nej – tyvärr!

ALLAND

slår armarne kring henne och trycker henne in till sig

Nu är du min!

LOUISE

skakar på hufvudet

Nej. Lägger armarne kring hans hals, sluter ögonen och smyger sitt hufvud in till hans bröst.

ALLAND

Hela din varelse säger: ja. Hvarje nerv i din kropp, hvarje droppe af ditt blod!

LOUISE

skakar på hufvudet

Nej. Jag är rädd. Det är mig emot – emot min natur, min uppfostran, mina grundsatser.

ALLAND

Kvinnor veta aldrig, hvad de vilja, och du vet det icke. I det fallet är du åtminstone kvinna. Gör sig lös. Nå ja – som ni behagar! Ni nordbor äro icke födda under Romeos och Julias stjerna.

LOUISE

med tårar i ögonen

Var inte hård. Det gör mig så ondt. Vi ska’ ju skiljas nu, skiljas för alltid. – Eller – vill du att jag stannar? Jag skall göra allt hvad du vill, bara inte detta enda.

ALLAND

Halfhet! Nej. Då är det bättre att du reser.

LOUISE

kvidande

Jag kan inte. Jag har varit så lycklig. Det var som om solskenet kom in i rummet med dig. Det blef ett jubel inom mig, som om alla himmelens fåglar sluppit lösa. När du var borta fans det ingen glädje i verlden, när du var hos mig var all sorg och tungsinthet så långt borta, som om de aldrig skulle kunna nå mig mer. Du ser hurudan jag blifvit på dessa få dagar, då jag inte fått se dig. Det är som om jag skulle dö eller bli vansinnig. Hvad tjenar det till att tala om vänskap och välvilja. Jag älskar dig och olyckan är obotlig.

ALLAND

Är det en olycka att älska?

LOUISE

Det käns så.

ALLAND

Tiden lär en alltid att glömma.

LOUISE

Inte mig. Det sitter för djupt.

ALLAND

vänligt, i det han böjer sig ned emot henne

Stackare! Det gör mig så ondt om dig. Jag har svårt att förstå det – din natur är så olik min. Men jag tror, att du är sann, och jag skall hjelpa dig. Jag skall inte tänka på mig sjelf. Du skall resa. Du duger inte för lifvet härute. Du är för vek. – Res hem, gift dig med någon bra karl, lef lugnt och stilla, som det passar med din natur och din uppfostran.

LOUISE

Jag kan inte.

ALLAND

Du får inte vara svag. Du skall inte stanna här – då kan jag inte skona dig. När jag möter ett motstånd så måste jag bryta det. Motstånd och hinder egga mig – jag blir mig icke sjelf mäktig.

LOUISE

ser upp emot honom

Du är så god. Just derför är det så svårt.

ALLAND

småleende

Jag god? Det har ingen sagt mig förr än du.

LOUISE

Har ingen sagt det af alla de kvinnor, som älskat dig?

ALLAND

Nej.

LOUISE

Men de ha tänkt det.

ALLAND

Det tror jag knappt.

LOUISE

Jag vet det. Du är god. Du förtjenar att bli lycklig.

ALLAND

Du vet det går oss icke efter förtjenst här i lifvet. —

LOUISE

Du har inte lärt känna mig under denhär tiden. Jag har varit så tryckt af din öfverlägsenhet – derför har jag icke kunnat tala.

ALLAND

Jag trodde, att du sett mina svagheter framför allt. Jag har aldrig försökt att dölja dem.

LOUISE

Just derför har jag dess tydligare sett din storhet —

ALLAND

Tror du då inte det är sant, som folk säger: att jag kulminerat – att jag gått tillbaka?

LOUISE

Det har jag aldrig trott.

ALLAND

energiskt

Jag skall visa, att du har rätt! Jag skall visa, att jag ännu har makt att skapa konstverk som bedåra!

LOUISE

griper hans händer

Ja, gör det!

ALLAND

Kan det verkligen intressera dig, om jag lyckas eller icke?

LOUISE

Åh! Du vet inte hur äregirig jag är för din räkning! Du känner mig inte.

ALLAND

ser på hennes entusiasmerade ansigte och säger sakta och betänksamt

Nej. Jag känner dig inte. Du har djupare botten än jag nånsin vetat af. Går fram emot henne, tar hennes hufvud mellan sina händer och kysser henne på pannan. Farväl! Tack för denhär tiden. Och tänk på mig någongång.

LOUISE

Alltid, alltid!

ALLAND

ser henne tankfullt in i ögonen

Lycklig? Jag undrar om jag skulle kunna bli det – jag menar så der lugnt och stilla, som andra menniskor. Jag tror det ibland. Jag fordrar icke så mycket. Men den kvinna, jag skulle lefva tillsammans med – alltid – måste vara af en oändlig blidhet, just derför, att jag sjelf är så orolig och nervös – Han tiger en stund; derefter tillägger han sakta. Jag har icke träffat många sådana kvinnor i mitt lif.

LOUISE

Hur många?

ALLAND

Två.

LOUISE

Det var en för mycket.

ALLAND

tar hennes hand och kysser den; går

LOUISE

vänder sig om och ser efter honom; derpå sjunker hon ner och brister i gråt

III.
Regnig julidag i en svensk småstad

Ett hvardagsrum, lågt till taket. Två fönster med små rutor, draperade af hvita gardiner. I fönsterkarmarne blomma fuxier, pelargonier och kaktusväxter. På väggen midt emot fönstren dörrar till kök och matrum; i bakgrunden en tredje dörr, till en förstuga med hvitrappade väggar och tegelgolf beströdt med enris.

Gammaldags möbler, stelt anordnade. Hvita öfverdrag kläda soffan och stolarne. Framför soffan står ett tomt divansbord med en hvit duk. Hemväfda mattor ligga i kors öfver golfvet.

LOUISE

klädd i bomullsklädning; sitter vid ena fönstret med armbågarne i karmen och ser ut

BOTILDA

kommer från köket med kaffekoppar på en bricka; hon ordnar dem omständligt och symmetriskt på bordet

LOUISE

utan att vända sig om

Regnar det såhär alltid?

BOTILDA

Kära grynet, det må hon väl veta, att det gör. Det regnar alltid, när höet står ute.

LOUISE

Det har inte varit solsken en enda dag, sen jag kom hem. Inte en enda dag har gatan sett annorlunda ut, än nu.

BOTILDA

Nej, hur skulle den väl se ut? Den ser ju ut som vanligt.

LOUISE

Som vanligt – Ja, det är just det —

BOTILDA

Om en inte skulle resa bort för annat, än att bli missnöjd med allt, en har, så kunde en lika gerna stanna hemma.

LOUISE

Det är sant, Botilda. Man borde alltid stanna hemma. Reser sig. Hvad är det för en dag i dag?

BOTILDA

Kors så hon frågar! Det är ju hennes födelsedag.

LOUISE

Ja, men dagen i veckan?

BOTILDA

Det vet hon väl, att det är Onsdag. Det är ju torgdag i dag.

LOUISE

Onsdag – inte mer. Tänk – bara fjorton dagar, som jag varit hemma. Jag kom ju en Onsdag?

BOTILDA

Ja.

LOUISE

frånvarande

Fjorton dar! De ha varit som fjorton år. – Det är som om allting skulle somna – stå stilla och dö – och dammet lägga sig som ett täcke öfver allt.

BOTILDA

Jesses, dammet måtte en väl kunna hålla ifrån sig!

LOUISE

sjunker ned i soffan, lägger armarne på bordet och brister i gråt

BOTILDA

Men kära barn, tänk på hvad hon gör! Rena duken! Slätar ut den med sitt förkläde.

LOUISE

reser sig och går af och an på golfvet; torkar sina ögon, men utan att kunna hålla tårarne tillbaka

BOTILDA

står och ser på henne

Jag vet inte, hvad det går åt henne, sedan hon kom från det olycksaliga Pariset. Hon är sig inte sjelf lik.

LOUISE

Nej, det är jag inte.

BOTILDA

Hon måtte väl inte gå hän och bli som Agnes!

LOUISE

Då dör jag hellre.

BOTILDA

Slå inte ut sådana stora ord till Vår Herre! En får nog gå här, så länge Han vill.

LOUISE

har åter satt sig vid fönstret och stirrar ut

BOTILDA

Kära hjertandes, inte ska hon gråta på sin födelsedag. Det är inte något godt varsel.

LOUISE

Jag kan inte hjelpa det.

BOTILDA

Hon har det ju så bra. Alla menniskor tycka ju, att hon är snäll och rar. Hemlighetsfullt. Kan hon gissa, hvad jag såg i dag morgse, då jag gick på torget?

LOUISE

Nej.

BOTILDA

Klockan var bara sex, men kamrern var redan ute i sin trädgård – och kan hon gissa hvad han gjorde?

LOUISE

Nej.

BOTILDA

Plockade blommor. Till en riktigt fin blomsterbukett, kantänka – Nog vet en hvar den skulle hän, alltid!

LOUISE

Ja, kamrern är ju alltid så snäll.

BOTILDA

Jo, jo men! Skulle väl det vara! Han har väl sina randiga skäl, kantänka!

Det hörs en hvissling af ett lokomotiv

LOUISE

Nu kom tåget.

BOTILDA

Det är väl en förfärdelig hop folk och fä med, kantänka. Det är stor hästmarknad, må hon veta. Patron Svensson är inne med alla tre unghästarne – Går hän till fönstret. Nej, se hur dom vimlar ut! Patron på Tjellmo – och prosten i Wallby – och inspektor Knutson! Men hvem är den unge herrn, han går med?

LOUISE

gladt uppfarande

Viggo! Nej se, Viggo! Viftar med sin näsduk utåt.

BOTILDA

Ja, minsann är det inte herr Viggo! Jag hade så när inte känt igen honom! Nej, se så brådt han har. Kantänka. Ja, nu får jag ut och ställa om kaffe, så han kan få en smula varmt i sej!

Skyndar beskäftigt ut i köket

*

LOUISE

går mot dörren och öppnar den

VIGGO

kommer in i förstugan

LOUISE

räcker honom handen

Viggo! Du här.

VIGGO

God dag, Lisa lilla. Och lycka på födelsedagen! Tar af sin långa reskappa, ställer galoscher och paraply i förstugan, kommer in och stänger dörren. Seså! Nu får jag helsa på dig ordentligt! Håller hennes hand i sina båda och ser på henne, förvånad. Hvad du är förändrad!

LOUISE

Tycker också du det?

VIGGO

Det är alldeles påfallande. – Är det Paris? Eller sorgen efter mor, som gjort dig såder …?

LOUISE

Såder?

VIGGO

Ja, såder – liksom större – liksom mer kvinlig än förr?

LOUISE

Kom nu fram och sätt dig. Botilda kommer strax med kaffe. Du är väl trött efter resan?

VIGGO

Inte spår. Det skall mycket till innan jag blir trött.

LOUISE

Hvila dig behöfver du väl åtminstone, du som vi andra.

VIGGO

Ja, men inte ännu. Jag reser vidare med ett-tåget.

LOUISE

Reser du? Hvarthän?

VIGGO

gladt

Till Paris. Jag fick litet pengar för min bok, och så har jag tre tidningar att skrifva korrespondenser till. Så jag hoppas kunna slå mig fram.

LOUISE

nedstämd

Jag trodde, du skulle stanna här nu – Jag blef så glad öfver att se dig – Jag trodde … får tårar i ögonen.

VIGGO

Jag har köpt direkt biljett … stryker öfver hennes hår. Så … så. Inte ledsen för det!

*

BOTILDA

kommer från köket med kaffe, grädde och bröd på en bricka

VIGGO

Se god dag, Botilda.

BOTILDA

niger

Tack för det, herr Viggo. Och god dag igen! Det var då en glädje och en öfverraskning på födelsedagen, kantänka! Sätter brickan på bordet, torkar sin hand på förklädet och räcker fram den, nigande. Välkommen får en väl säga! Och var så go’ nu och ta’ en kopp kaffe. Jag tänkte, det kunde göra godt, när man rest långa vägar.

VIGGO

Tack, tack, Botilda! Serverar sig. Det skall minsann bli riktigt skönt … Nå – hur står det till annars?

BOTILDA

Tackar som frågar, herr Viggo, mig gamla skrå går ingen nöd åt, må veta. Men si fröken – hon är visst inte riktigt som hon skulle vara – till Louise – Ja, hon får ursäkta att jag säger det rent ut, men sen hon kom hem från det välsignade Pariset, har det va’tt en enda jämmerlighet – och derför var det minsann riktigt väl, att herr Viggo kom, för kan inte det muntra upp henne, så vet jag ingenting —

LOUISE

Vi få minsann inte behålla honom. Han reser med ett-tåget.

BOTILDA

Jesses då, hvad står på? Efter det är så’nt hastverk?

VIGGO

skrattar

Ingenting står på – men jag skall till Paris.

BOTILDA

Ska’ han dit nu igen?

VIGGO

nickar

BOTILDA

Om jag kunde begripa, hvad det kan vara för märkligt med den sta’n!

VIGGO

Jo – det är det märkliga med den stan, att se’n man en gång sett den, så längtar man alltid dit igen.

LOUISE

sakta

Så är det … ja.

BOTILDA

Då borde man aldrig ge sej dit! – Ska’ herr Viggo inte ha mer kaffe?

VIGGO

Nej, tack.

BOTILDA

Då blir det väl bäst, jag tar ut det igen, så det kan hålla sig varmt. – Jag trodde, dom skulle komma nu i rappet.

VIGGO

Hvilka?

BOTILDA

Dom som kommer och gratulerar, kantänka. Här är ju födelsedag i huset – fast inte syns det på fröken, gu’bevars! Hå, hå – ja ja.

Tar kaffekannan och Viggos kopp, borstar af duken och går ut i köket

*

VIGGO

tar Louises hand

Hur är det med dig? Du är så nedstämd och frånvarande … Tala nu om för mig, hvad det är.

LOUISE

skakar på hufvudet

Ingenting, Viggo, ingenting.

VIGGO

Är det slut med förtroendet?

LOUISE

Nu kommer här folk …

Man hör buller ute från förstugan. Fru Knutson öppnar dörren och man ser henne och fröken Knutson i färd med att taga af sig galoscher och ytterplagg

*

FRU KNUTSON

Man får väl inte dra syndafloden in i rummen. – Sätt paraplyerna tillhopa der i hörnet, Agneta – så der! Låna mig din näsduk, så får jag torka af bukettpapperet – det är alldeles genomblötadt …

Louise har rest sig och gått gästerna till mötes. Fru Knutson och fröken Knutson träda in med blomsterbuketter i händerna

FRU KNUTSON

God dag, kära Louise! Och har den äran att gratulera! Räcker fram buketten. Det var ett förskräckligt regnande.

FRÖKEN KNUTSON

Har den äran att gratulera! Räcker också fram buketten.

LOUISE

Tack, tack.

FRU KNUTSON

Och se herr literatören! Kommen för födelsedagens skull, förstås! Det var ju roligt. Räcker hand.

FRÖKEN KNUTSON

räcker också hand

LOUISE

Var så god och stig fram, tant. Får jag bjuda på en kopp kaffe? Går till köksdörren och ger order åt Botilda.

FRU KNUTSON

Tackar som bjuder. Tar plats i soffan. Fröken Knutson sätter sig på en stol vid bordet. Nå, herr literatör, som kommer från stora verlden – hvad nytt?

VIGGO

Ingenting, det jag vet! Annat än, att det är ett förskräckligt regnande!

FRU KNUTSON

Nå, det är ju ingenting precis nytt. Här på orten har det varit alldeles förskräckligt – Höt står ute – och Gud vet, när det kommer under tak.

FRÖKEN KNUTSON

Vi skulle haft skogsparti i Lördags, men i sådant här väder kunde det naturligtvis inte bli af.

VIGGO

Nej, det förstås.

Botilda kommer med kaffekannan; helsar

FRU KNUTSON

nådigt

God dag, Botilda.

FRÖKEN KNUTSON

God dag, Botilda.

LOUISE

Får jag lof att servera tant?

FRU KNUTSON

Tack, mitt barn, tack.

*

Fröknarna Svensson, Jönsson och Tornström komma in från förstugan, alla med blomsterbuketter i händerna; de helsa:

God dag, kära Louise! Har den äran att gratulera!

LOUISE

går emot dem, helsar och tar emot buketterna

Tack, tack Gerda. Tack Hanna, tack Sofi. Var så god och stig fram! En kopp kaffe? Serverar.

Fröknarna stiga fram, helsande och nigande

FRÖKEN TORNSTRÖM

God dag, herr Pihl. Vi hörde just, att ni var kommen!

VIGGO

Har nyheten redan spridt sig?

FRÖKEN JÖNSSON

Ja, vi voro inne i butiken och hemtade Gerda, och der sa’ dom —

FRÖKEN SVENSSON

Det var knappt vi känt igen er i dender långa kappan.

VIGGO

Det var inte mycket smickrande för det, som fans i kappan.

FRU KNUTSON

menande

Åh – det har jag nu min egen tanke om – känner jag Gerda Svensson rätt —

Fröknarna Knutson och Jönsson puffa hvarandra i sidan och fnissa diskret. Fröken Svensson rodnar

VIGGO

Fröken Svensson säger ju sjelf, att hon knappt kände igen mig.

FRU KNUTSON

Det är bara som hon pratar – tro mig. Hela sta’n vet, hvem som sitter på första sidan i hennes album.

FRÖKEN SVENSSON

förebrående

Åh fy, tant.

FRU KNUTSON

Jag har ingenting sagt – jag. Men jag försäkrar herr literatören, att friare – det har Gerda Svensson ingen brist på.

VIGGO

Det har jag aldrig betviflat.

FRÖKEN TORNSTRÖM

Hur länge stannar herr Pihl i sta’n?

VIGGO

Till klockan ett.

DAMERNA

i korus

Till klockan ett?

VIGGO

Ja. Jag reser vidare med tåget söderut.

FRÖKEN JÖNSSON

Redan? Vi hade hört, att herr Pihl skulle stanna här en månads tid.

FRU KNUTSON

Ja, det är till och med inte utan, att man räknat en smula på det. Ungdomen skall ställa till sällskapsspektakel, och herr literatören skulle spela med.

VIGGO

Det gör mig ondt, men jag antar, att min plats inte blir svår att fylla.

FRU KNUTSON

menande

Säg inte det!

FRÖKEN JÖNSSON

Vet ni hvad ni skulle spela?

VIGGO

Förste älskare?

FRÖKEN JÖNSSON

Ja. Men emot hvem?

VIGGO

Mot er?

Fnissningar

FRU KNUTSON

Gerda Svensson skall spela hufvudrollen, förstås.

VIGGO

Det gör fröken Svensson ju alltid.

FRÖKEN SVENSSON

rodnar

Hvad menar ni med det?

VIGGO

Det vet vi väl? Att ni är samhällets primadonna assoluta.

FRÖKEN TORNSTRÖM

Hvad Louise ser ledsen ut.

LOUISE

som sutit och hört på med en frånvarande min

Gör jag?

FRU KNUTSON

Ja, det vore synd att säga annat. Kan inte literatören finna på något medel att muntra sin fostersyster mer? Hon är alldeles förskräckligt melankolisk.

VIGGO

Ja, Louise har ju aldrig hört till de riktigt glada —

FRU KNUTSON

Men nu är det alldeles som om hon vore förhexad. Hon är sig inte lik.

FRÖKEN SVENSSON

Nej, vi fjäsa för henne och pyssla om henne på alla vis, men det hjelper inte stort —

LOUISE

Åh, hur kan Gerda säga det. Jag är så tacksam för det ni äro snälla emot mig.

FRU KNUTSON

Ja, inte behöfver Louise leta länge efter folk, som vill vara snälla emot henne! Jag känner en herre, som bestämdt inte begär bättre, än att få pyssla om henne hela lifvet igenom —

*

EN PIGA

kommer in med en stor blomsterbukett i handen; niger för sällskapet, går fram och lemnar Louise blommorna

Jag skulle helsa så mycket från kamrern och lemna denhär. Kamrern har så mycket folk på banken, att han inte kan komma sjelf, förr än banken stänges.

LOUISE

Tack, Lina. Helsa kamrern och tacka.

PIGAN

Tack, det skall jag.

Niger för sällskapet och går

*

Fröknarna Knutson och Jönsson ha fnittrande lutat sina hufvud samman i hviskande samtal. Fru Knutson och fröken Tornström utbyta menande blickar

FRU KNUTSON

Stackars kamrern!

Fnissningar från damerna

LOUISE

Hvarför säger tant så?

FRU KNUTSON

Som är tvungen att sitta på banken hela förmiddagen!

FRÖKEN TORNSTRÖM

Ja, jag är säker på, att hans tankar äro på annat håll.

FRÖKEN JÖNSSON

Hm!

LOUISE

Behagar tant en liten tår kaffe till?

FRU KNUTSON

Nej tack, kära barn. Skämtsamt välvilligt. Vi ska’ laga, att det fins en tår till kamrern också, när han kommer. Han tycker så mycket om kaffe – klappar Louise på handen – i synnerhet när det serveras af denhär lilla handen.

LOUISE

Behagar ingen en påtår? Gerda? Hanna? Sofi?

FRÖKEN TORNSTRÖM

räcker fram sin kopp

Jo tack – kanske en liten tår.

LOUISE

serverar

Det var snällt.

FRU KNUTSON

Jag får väl se att komma åstad, annars är jag rädd, att middagen inte blir färdig i tid. Och Knutson blir i misshumör, om inte maten står på bordet klockan tolf. Reser sig. Ja, så är det att vara husmor.

FRÖKEN KNUTSON

reser sig också

Åh ja, men —

FRU KNUTSON

Det har du rätt i, mitt barn. Det är inte farligt alls, egentligen. Det har också sina behag, Louise lilla. Går fram emot Louise och räcker hand till afsked. Hur gammal är det egentligen, du blir i dag – om man får vara så näsvis att fråga?

LOUISE

Tretiotvå år.

FRU KNUTSON

Det är hög tid! Skrattande. Farväl, farväl! Helsa kamrern!

De andra damerna resa sig också; fröken Tornström slukar i hast kaffet och de småbröd, hon serverat sig

FRÖKEN KNUTSON

räcker hand till Louise

Farväl, farväl!

FRÖKEN JÖNSSON

räcker hand

Adjö, Louise! Helsa – fnittrar.

FRÖKEN TORNSTRÖM

ännu tuggande

Adjö, Louise.

FRU KNUTSON

räcker hand

Farväl, herr literatör. Lycklig resa!

VIGGO

bugar sig

Tack, tack!

De andra damerna trycka hans hand i tur och ordning

FRÖKEN SVENSSON

går hän till Louise och tar hennes hand

Farväl, Louise. Det var ju tråkigt, att herr Pihl skall resa så snart. Det är du väl ledsen för? Det blir ju så tomt? Har du inte lust att titta inom till mig i skymningen? Ifall du tycker det är ensamt?