Sadece LitRes`te okuyun

Kitap dosya olarak indirilemez ancak uygulamamız üzerinden veya online olarak web sitemizden okunabilir.

Kitabı oku: «Den bergtagna: En kärlekens tragedi», sayfa 5

Yazı tipi:

ALLAND

Det gör mig ondt, käre kollega. Men jag tål aldrig att någon ser hvad jag har för händer – med ett fint småleende – och naturligtvis allraminst en så talangfull yrkesbroder, som ni.

LIND

Jag ber, jag ber!

VIGGO

ute i trädgården; knackar i bålen

Mina damer och herrar! Låt oss dricka ett glas med den sist anlände gästen!

Allmän tillslutning. Alla strömma ut i trädgården med undantag af Erna, som blir sittande orörlig

*

HENRIK

som gått ut med de andre kommer in igen från trädgården

Så ensam! Hvar har du din tillbedjare? Har han öfvergett Venus för Bacchi skull?

ERNA

vänder sig bort, utan att svara

HENRIK

Jaså, du ger den stumma! Aj, aj! Då står det illa till med samvetet.

ERNA

Låt mig vara i fred.

HENRIK

I fred med ditt onda samvete? En skön duett!

ERNA

vänder sig emot honom

Ställ inte till uppträde nu! Jag är inte i humör att tåla dina dumheter!

HENRIK

Jaså! Du är inte i humör! Det var ju tråkigt, det! Hur kan det komma sig? Du skulle väl inte ha lagt ut dina garn förgäfves?

ERNA

Gå din väg!

HENRIK

Gå! Ja, det är just det, jag tänker göra. Men jag skall säga dig sanningen först. Jag låter inte sparka bort mig som en hund. Jag har tålt det alltför länge – akta dig nu, för nu bits jag!

ERNA

Så bit då, om du törs, din byracka!

HENRIK

knyter händerna och far emot henne; hejdar sig

ERNA

Se bara! Du törs ju inte slåss en gång.

HENRIK

Jag slåss inte med en kvinna.

ERNA

Nej, åtminstone inte med en som är starkare än du.

Kvartetten stämmer upp i trädgården och sorlet derute dämpas

*

LOUISE

kommer hastigt in i ateliern och går fram till Erna och Henrik

Sch! Inte går det an att ni grälar så högt! Man hör er ju derute. Tänk på det!

ERNA

Det är inte mitt fel. Jag har bedt den der herrn hålla sig i styr och gå.

HENRIK

»Den der herrn!» – Hvad tycker du, Louise?

LOUISE

Tyst, tyst! Inte skrika!

HENRIK

utom sig

Jag har älskat den der hyndan högre än mitt lif – derför har hon under två år kunnat göra mitt lif till ett helvete —

ERNA

Ni är inte tillräknelig! Gå er väg! Och sätt aldrig er fot inom min dörr!

HENRIK

Jag skall sätta dig i gapstocken i stället – Jag skall brännmärka dig – ska’ du få se – ditt —

LOUISE

Henrik! —

ERNA

Gör det! Gör det! Skrik ut för verlden, att jag tålt er i min närhet, att jag tillåtit er hand att röra vid min kropp – Jag har aldrig så tydligt som nu sett, hur nesligt det var —

HENRIK

kämpar med sig sjelf som om han ville säga något; tar ett steg emot henne; vänder sig derpå hastigt om och störtar ut

*

LOUISE

ser efter honom

Stackaren! Så förtviflad han var! Hur började det?

ERNA

Som vanligt. I dag var jag inte i humör att fördraga hans lumpenhet —

LOUISE

Ja, men – detta är ju – sätter sig hos henne – Säg mig uppriktigt, Erna lilla – älskar du honom inte längre?

ERNA

Ack du – Jag har aldrig älskat honom! Aldrig en sekund. Är det en menniska, som man kan älska, denna parasit på konstnärslifvet härute? En menniska som ingenting är, ingenting blir, ingenting duger till.

LOUISE

Men det visste du ju förut.

ERNA

Jag visste! Jag visste! Hvad gör det för nytta hvad man vet? Jag led så, att jag kunde bli vansinnig. Jag var förhexad, förbannad, bunden! Det fans bara en i verlden, som jag tänkte på – Men det, som en gång hade dött, kunde icke åter väckas till lif – Du har kanske hört talas om menniskor, som bli drinkare af olycklig kärlek? Jag var för feg att dö – för litet romantisk om du så vill. Jag kastade mig i hans armar derför, att han just gick och suckade för mig —

Der har du min »kärleks» historia! Den är poetisk – inte sant!

LOUISE

stryker öfver hennes hår

Stackars, stackars Erna!

ERNA

drar sig undan

Och nu i kväll när jag såg de två bredvid hvarandra – då märkte jag min förnedring. Jemför de två! Mot hans axel har jag lutat mitt hufvud – och ändå har jag kunnat sänka mig ner till det der krypet! Reser sig upp och går mot dörren. Adjö!

LOUISE

skyndar efter henne

Hvart går du? Du är så upprörd och —

ERNA

Jag måste ut härifrån – härinne kväfs jag. Jag kan inte andas samma luft som han. Jag hatar honom – med rätt eller orätt – det bryr jag mig inte om! Jag hatar honom för det jag aldrig mer kan tilltvinga mig hans intresse – aldrig annat än denna iskalla likgiltighet, som jag kan krossa min panna emot, men aldrig rubba. – Men jag skall fram! Jag skall upp till hans sida igen! Jag vill göra underverk – I en snyftning. Åh – om jag vore en man! Åh – om jag vore en man! Men jag blir aldrig, aldrig annat än en kvinna, som han föraktar – Rycker upp dörren till entréen och störtar ut.

*

Viggo och Lilly komma hastigt in från trädgården

LILLY

Gick Erna?

LOUISE

Ja.

VIGGO

Hvarför gick hon?

LOUISE

Hon mådde inte riktigt bra – hon var så nervös och —

LILLY

Jag får lof att gå till henne!

LOUISE

Hon gick ut. Hon ville ha frisk luft —

Gästerna, som märka, att någonting är på färde, ha skockat sig i dörren till trädgården. Bergström och Johansson komma in i ateliern

VIGGO

Henrik är också borta. Det har väl varit ett uppträde igen?

LOUISE

sakta till Viggo

Gå ut i trädgården och laga att de andra gå med. Bed dem sjunga – eller hvad du vill —

VIGGO

nickar; går fram till Bergström och Johansson, tar en under hvar arm och drar dem med sig

Låt oss få en sång till. En fosterländsk – som väcker hemlandsminnen.

BERGSTRÖM

Kör för det. Om vi skulle ta Josephsons Vårt land?

JOHANSSON

Jaha! ropar Sångare!

De gå ut i trädgården; gästerna följa med. Lilly gör min af att stanna hos Louise, men då hon ser Alland komma in, går hon hastigt förbi honom ut till de andre

*

ALLAND

Hvad stod på? Hvarför gick fröken Walldén?

LOUISE

Åh – här var ett uppträde – mellan henne och Henrik Rydberg.

ALLAND

sätter sig hos henne, tar hennes hand och ser henne in i ögonen

Var det ingenting annat?

LOUISE

Jo – storinqvisitor! Men slipper jag inte att svara på det?

ALLAND

Naturligtvis – om du finner det obehagligt. Men säg mig då i stället, hvarför alla de här menniskorna trängt sig in i mitt paradis?

LOUISE

Du hade ju sagt, att du inte kunde komma i dag – Festen skulle ha varit på Ernas atelier, men hon har ingen trädgård – och så frågade de, om de inte kunde få flytta hit ner. Jag kunde inte säga nej.

ALLAND

skrattande

Nej, det kunde du väl inte – Men vet du, hvad jag hade tänkt?

LOUISE

Nej – hvad?

ALLAND

tar upp ett par biljetter

Taga dig med till operan i kväll.

LOUISE

Det skulle ha varit roligt!

ALLAND

Och så skulle vi ha superat efteråt. Fint och lätt, alldeles som min kräsna lilla prinsessa vill ha det.

LOUISE

Ja, men nu stanna vi hemma i stället.

ALLAND

Omöjligt, min fröken! Jag måste ju gå med de andre!

LOUISE

Hvarför måste du gå?

ALLAND

Inte kan jag ensam stanna kvar. Tänk på ert rykte, min fröken!

LOUISE

Det bryr jag mig inte om. Nedslagen. Skall du verkligen gå?

ALLAND

Absolut! Om inte madame sjelf är rädd om sitt rykte, måste jag taga vara på det. Jag är väl närmast till det, skulle jag tro. Betraktar henne leende; då hon fortfarande ser nedslagen ut, böjer han sig fram emot henne och hviskar. Jag går således med de andre. Men jag kommer igen —

LOUISE

nickar emot honom, småleende

ALLAND

Och då skall madame vara klädd i nya, fina morgonrocken – och så skall hon sätta sig till pianot och spela och sjunga medan monsieur – som arbetat hela dagen – ligger på chäslongen och hvilar —

LOUISE

Går det lätt för monsieur att arbeta nu?

ALLAND

Ja.

LOUISE

nickar upprepade gånger

Det visste jag.

ALLAND

Du är en märkvärdig liten kvinna. Aldrig pockande, aldrig nyfiken. Inga frågor, intet bråk – och ingen jämmer för det jag håller dig borta från min atelier.

LOUISE

Jag vill inte komma dit förr, än du sjelf ber mig.

ALLAND

Lilla orm! Jag börjar frukta, att du ämnar beveka mig genom din blidhet.

LOUISE

Tror du det? Då måste jag ju bli pockande för att visa, att du tar fel. Skrattar. Men det skulle vara mycket svårt för mig.

ALLAND

ser ut i trädgården

Jag kunde ha lust att kyssa dig, men det går väl inte an. Det återstår mig således ingenting annat än att säga farväl. Reser sig upp, bugar sig och tar hennes hand, som han kysser. Adieu, fröken Strandberg! Hviskande. A bientôt!

Han tar sin rock och hatt och går ut i trädgården för att säga farväl till de andre. Det blir allmänt uppbrott. Gästerna komma in, och taga farväl under sorl och skratt

BERGSTRÖM

till Johansson

Du sjöng falskt, din bof! Tror du inte, att jag märkte det?

JOHANSSON

Det var du sjelf som gnällde för högt. Du har inte öra – inte sant, Viggo? Det var han, som sjöng falskt?

VIGGO

Det hörde jag inte.

LIND

som håller på att säga farväl till Louise

Monsieur Alland! Vänta ett ögonblick – vi få sällskap.

ALLAND

Det skall bli mig ett stort nöje.

De gå

BERGSTRÖM

till Lilly

God natt! Är Erna gången?

LILLY

Ja, hon mådde inte riktigt bra.

JOHANSSON

bugar sig för Louise

Tack för i kväll! Det var mycket gemytligt, fast den bofven Bergström sjöng falskt.

LOUISE

Jag tyckte, det lät mycket vackert.

BERGSTRÖM

Jag bryr mig inte om att försvara mig – det var han sjelf som inte höll sig uppe – det är just hans svaga sida, både som menniska och konstnär, att han inte kan hålla sig uppe – Bugar sig för Louise. Tack för i afton!

JOHANSSON

Och du vill klifva högre än vingarne bära – I dörren. – Godnatt här, allesammans! Går.

BERGSTRÖM

Hör du Janne du! Vänta litet. Vi få sällskap. Skyndar efter.

De andre gästerna ha under tiden sagt farväl, de gå alla, utom Viggo och Lilly

*

LILLY

Jag undrar om Erna är kommen hem.

VIGGO

Låt oss gå upp och se efter. Och om hon inte är kommen, ta vi oss en promenad på boulevarden.

LILLY

Arm i arm! Det vill jag rysligt gerna. Det är det mest förtjusande jag vet.

LOUISE

skämtsamt

Det är egentligen mycket opassande —

LILLY

Åh, här i Paris kan man ju göra alldeles hvad man vill.

LOUISE

Det är just det, som är det farliga.

LILLY

Faran är inte stor, när man vill det, som är rätt —

VIGGO

sticker sin arm under Lillys

När jag går med henne under armen, då känner jag mig alltid som en riktig hönsmamma – som om jag spänt min stora, varma vinge ut öfver kycklingen vid min sida – Du kan vara lugn!

LOUISE

småleende

Jag menade inte heller, att det kunde vara farligt för er.

*

ERNA

kommer häftigt in om dörren; till Lilly

Jaså här är du! Gud ske lof!

LILLY

går bort till henne

Bevars, bevars! Hvad står på? Du är så blek —

ERNA

Kom nu, så gå vi upp.

VIGGO

Lilly och jag ha kommit öfverens om att taga oss en liten promenad först.

ERNA

hårdt

Det blir ingenting af med det!

VIGGO

Hvad för slag? Blir ingenting af? Jag antar, att Lilly har sin egen vilja.

ERNA

Inte så länge hon är här i Paris – hos mig.

VIGGO

Hon är min fästmö!

ERNA

Hon är min syster! Hånfullt. Fästmö? Ja, så heter det alltid. Men jag känner er män … Ni äro alla lika!

LOUISE

Erna då!

ERNA

Jag bryr mig inte om, hvad ni säger! Inte ett grand! Jag lägger mig inte i andras affärer! Stöt gerna hufvudet i väggen sjelf … Kasta dig i djefvulens armar … Jag skall inte säga ett ord. Men så länge jag har kraft nog att värna om henne der, skall det bli lögn att …

VIGGO

Säg inte mer, Erna. Du är inte tillräknelig i kväll.

LILLY

går hän emot honom

God natt, Viggo. Jag går med – vi träffas ju i morgon – inte sant?

VIGGO

Jo. God natt liten.

LILLY

kysser Louise på pannan

God natt! Sof godt.

Erna och Lilly gå

*

VIGGO

Hvad kom åt Erna? Jag har aldrig förr sett henne så upprifven …

LOUISE

Hon och Henrik ha brutit med hvarandra i kväll.

VIGGO

Det ha de gjort så ofta.

LOUISE

Ja, men nu är det allvar … nu blir det aldrig godt igen.

VIGGO

Så mycket bättre. Hon har visst aldrig brytt sig stort om honom.

LOUISE

Nej. Då hade hon inte varit så olycklig.

VIGGO

Hur menar du?

LOUISE

Det ringer i mina öron en underskön replik … jag vet inte hvar jag läst den … det är väl i en af de moderna böckerna, kan jag tro. Den handlar väl om en kvinna, som gett sig åt den man, hon älskar – och derigenom råkat i kollision med pligt, heder och samvete … Han ser, att hon lider – han förebrår sig sjelf, att han tagit emot, hvad hon gaf – och så frågar han henne en gång, om hon är mycket olycklig … Då smyger hon sig in till honom och ser på honom med en blick full af hängifvenhet. »Jag olycklig?» säger hon. »Jag är som en utsvulten tiggare, hvilken fått mat; måhända fryser han ännu i sina trasor – men olycklig är han inte längre.»

VIGGO

Och Erna – menar du – ?

LOUISE

Hon är olycklig – derför att hon kastat sig i armarne på en man, som aldrig egt hennes hjerta.

VIGGO

begrundande

Ja, ja. För en finkänslig kvinna måste det vara den största olycka på jorden.

LOUISE

ryser till

Hu! Att få hela sitt lif besudladt … forntid och framtid … allt – ett tjockt, smutsigt streck draget öfver allt som man känt fint och friskt och omedelbart och omedvetet – den drömda lustgårdens blommor och buskar och träd förvandlade till slemmig tång – paradisets frukter till stinkande svampar – och vid allt detta, att minnas den tid, då man låg i gräset och såg blåa drufklasar skimra i solen öfver sitt hufvud – man behöfde endast sträcka ut handen för att nå dem – man dröjde bara derför, att man ville välja den vackraste —

Räcker honom sin hand. God natt, Viggo. Du får inte vara ond på henne. Hon har lidit mer än någon vet om

Hon går in i sitt sofrum. Han står ett ögonblick stilla, försjunken i tankar; vänder sig om och går mot dörren, stannar igen och ser ut i trädgården. Lyktorna ha börjat slockna, men månen skiner klart öfver buskarne derute och genom det stora fönstret in i ateliern. Han stirrar ett ögonblick ditut, drar en djup suck och går långsamt sin väg

*

LOUISE

kommer från sofrummet, klädd i en morgonrock af ljusrödt siden med spetsgarnityr; hon släcker lamporna, sätter sig till pianot och slår an ett par enstaka toner, hvilka efterhand öfvergå till en melodi. Slutligen börjar hon sjunga:

»Och jungfrun hon skulle sig till ottesången gå.
Tiden görs mig lång.
Så gick hon den vägen åt höga berget låg,
Men jag vet att sorgen är tung. – »

ALLAND

kommer sakta in. Stannar och ser på henne medan hon sjunger. När hon slutat går han bort och lägger sin hand på hennes hufvud, böjande hennes ansigte uppåt

Hvad tänker du på, när du sitter så här ensam?

LOUISE

På dig. Alltid på dig.

ALLAND

Och hvad tänker du om mig?

LOUISE

Att du är bergakungen, och att jag kunde sitta här i hundra år och tro att några veckor förflutit.

ALLAND

kysser hennes panna

Du gör mig nästan rädd.

LOUISE

Med hvad? Att jag är så lycklig?

ALLAND

Ja.

LOUISE

lägger sin hand öfver hans mun

Tyst. Jag vet hvad du vill säga.

ALLAND

Allting dör.

LOUISE

Det skall man inte tänka på, så länge solen skiner och lifvet är så rikt.

ALLAND

vemodigt

Det låter så underligt, att du predikar den läran för mig. – Entusiastiskt. – Du är – du är den noblaste, den älskligaste kvinna jag mött i lifvet.

LOUISE

Jag är hvad du gjort mig till. Det var din trolldryck – bergakung!

ALLAND

böjer sig på knä, lägger ena armen kring hennes lif och ser upp i hennes ansigte

Ja. Du skulle passa till att sitta dernere och spinna silke. Du är så fin och sval. Du är så vacker. Jag älskar dig.

Lägger sitt hufvud i hennes sköte. Hon stryker öfver hans hår med sin hand

V.
Paris, en eftermiddag i Maj

Samma atelier. Syrenerna blomma ute i trädgården, hänga i stora klasar öfver muren, belysta af den nedgående solen.

Erna, Lilly och Viggo stå samtalande midt i rummet.

VIGGO

Vet ingen hvart hon gått?

ERNA

Det är mottagning hos Alland. Han visar sin marmorgrupp hemma i atelieren. Hon har väl gått dit.

VIGGO

Det är troligt.

LILLY

Var det något särskildt? Du ser så besynnerlig ut.

VIGGO

Jag har fått ett bref från kamrer Möller derhemma – en gammal vän till Louises familj och utredningsman i sterbhuset – Han skrifver:

Tar upp ett bref och läser

» – då jag är tjensteman i den sparbank, der fröken Strandberg har sina medel insatta, har jag icke kunnat undgå att iakttaga, hur mycket det under de sista månaderna lyftats å denna sparbanksbok. Jag har ingen rätt att misstänka den person, i hvars händer hon lemnat den, ehuru det för mina ögon ser omöjligt ut, att fröken Strandberg sjelf kunnat använda så stora summor. Jag ber dig derför med största grannlagenhet och af vänskap för din fostersyster skaffa något ljus i denna sak, rörande hvilken jag af vissa skäl har svårt att vända mig direkte till henne sjelf. Det vissa och bekymmerfulla i detta är, att om minskningen af kapitalet fortgår på samma sätt, fröken Strandberg inom kort skall befinna sig utan existensmedel – »

ERNA

Kunde just tro det! Det har kostat vackra slantar – med en gest omkring ateliern – allt dethär.

LILLY

Och hennes toaletter sen!

ERNA

Jo jo! Som en hertiginna – och med en liten prestdotters förmögenhet. Några fattiga tusen i en bank derhemma. – Sparfven i tranornas dans – det är en gammal historia – och den tar alltid en ända med förskräckelse —

VIGGO

som går nervöst af och an på golfvet

Jag har länge vetat, att ateliern inte var Carls. Hon har hyrt den sjelf – för egna medel —

ERNA

hårdt

Naturligtvis! Det var ju klart! »Ramen kring hennes lifs roman» – en mycket dyrbar lyxartikel för en menniska med hennes tillgångar —

LILLY

sakta

Stackars, stackars Louise!

ERNA

Prat! Det är bäst som sker. Nu blir hon tvungen att resa.

VIGGO

stannar framför henne

Är du så säker på det?

ERNA

På hvilket?

VIGGO

Att hon reser?

ERNA

Ja. När det inte fins mera pengar så —

VIGGO

Ännu fins det ju litet kvar och dessutom …

ERNA

Man måste skrifva till dender kamrern, att han inte får betala ut mer —

VIGGO

Det blir han tvungen till ändå, när hon sjelf så önskar.

ERNA

Men det är ju vanvett. Man måtte väl i Guds namn kunna finna ett medel att hindra en menniska från att kasta sig rakt i förderfvet.

VIGGO

Så nämn ett medel då! —

ERNA

Hvarför inte ställa henne under förmyndare?

VIGGO

Emot hennes vilja?

ERNA

Om så skulle behöfvas – ja.

VIGGO

skakar på hufvudet

Nej, Erna. För det första kunna vi inte göra det – och om vi också kunde, skulle vi inte ha rätt att bruka våld …

ERNA

Inte ens om det gällde lif eller död?

VIGGO

Inte ens då.

ERNA

Det är sköna åsigter.

VIGGO

De gälla för mig – inte för dig.

ERNA

Nej, det fattades bara! Man skulle kanske inte heller ha rätt att söka bringa henne till förnuft. Man skulle stå stilla som ett får och bara bliga – Tack! det ligger inte för mig!

VIGGO

Så gör hvad du finner för godt. Tala till henne – säg henne allt – sakta – men det tjenar ingenting till – jag känner henne jag.

Louises röst höres utanför, i samtal med värdinnan

ERNA

Här kommer hon. – Gå ni er väg – jag vill tala med henne ensam – Pekar ut åt trädgården. Den vägen – trädgårdsluckan är öppen —

Viggo och Lilly gå ut genom trädgården

*

LOUISE

kommer in från entréen; hennes ansigte är blekt, förstenadt i uttrycket och hon stirrar framför sig som en somnabul

ERNA

går emot henne; häftigt

Hvad står på? Hvad har händt?

LOUISE

Ingenting.

ERNA

Är du sjuk?

LOUISE

Nej. Det är ingenting.

ERNA

Det är någonting med Alland; neka inte.

LOUISE

Jag kommer från hans atelier. Ni ha sagt, att han gått tillbaka. Det är inte sant. Jag har sett hans nya arbete. Vi ha sett det alla. Alla säga med en mun detsamma. Någonting sådant har han aldrig åstadkommit förr.

ERNA

Men jag förstår inte … Du ser ut som en somnabul. Hvad är det som gripit dig så?

LOUISE

Gruppen.

ERNA

Hvad föreställer den?

LOUISE

Han kallar den Ödet.

ERNA

Ödet?

LOUISE

Ja.

ERNA

Men så tala ut! Ödet, hvad vill det säga?

LOUISE

Vänta – jag skall berätta.

Jag var den första som kom. Han hade önskat det så. Han tog undan det gråa skynket – och jag såg …

ERNA

Hvad?

LOUISE

Att börja med var det som om det bländat min syn, men så löste sig konturerna och stodo der fasta och klara … jag skall minnas dem alltid … i min sista stund …

ERNA

Var det något emot dig? Han har de besynnerligaste infall.

LOUISE

Det var hvad han kallar det: Ödet. – Fotställningen bildas af ett skrofligt klippblock, som vid venstra sidan höjer sig uppåt och bakåt tycks antyda liksom ingången till en håla eller klyfta. Den starka sluttningen framåt, en kant af sjögräs och några refvor af tång ge en föreställning om hafvet. Man tycker sig nästan känna dess kyliga luft, så väl har han förstått att ge stämningen af dess närhet —

ERNA

Men figurerna? Figurerna? Det är ju en grupp?

LOUISE

Hufvudfiguren är af något mer än kroppsstorlek – en kvinnoskepnad med starka lemmar, inhöljd i ett draperi, som faller ner från hufvudet och hvari stormen sliter; med ena handen håller hon det samman omkring halsen, den andra sträcker hon ut som för att taga stöd af klippblocket. Hållningen är framåtlutad, och blicken spejar skarpt och kallt ut i rymden – mot ett för andra osynligt mål. Hon tycks vara i gående och har just tagit ett steg framåt – öfver den kropp, som ligger hänkastad på marken —

ERNA

En kvinnokropp?

LOUISE

med ett djupt andetag

Ja. En liflös, naken kvinnokropp. Fötterna och benen ligga slängda ner öfver sluttningen mot hafvet, hufvudet har fått stöd mot en sten vid hålans ingång, hakan har sjunkit emot bröstet och armarne hvila på marken slappt och tungt – Hela figuren ligger der just så, som vågorna vräkt den upp – så enkelt men så plastiskt gripen – utförd med en storslagen konst. Det är vanmakten och hjelplösheten, adlade till höghet af dödens ro —

– Och det ansigtet, som man ser in i! Dess lugn har något af öfverjordisk jemnvigt: – den kalla blidheten hos den, för hvilken menniskors önskningar och menniskors lidanden icke längre finnas till – den heliga glömskan af allt det, som här benämnes glädje och sorg – godt och ondt – Detta ansigte, på hvilket dödsleendet ligger stelnadt som en olöslig gåta, är en siares verk —

ERNA

Ja, men —

LOUISE

När jag stod der och såg, då greps jag af bäfvan, ångest, beundran. Denne mästare, denne konstnär hade jag behandlat som en jemnlike. – Han hade varit kamraten i mitt hvardagslif; jag hade trott, att han behöfde min tröst, nästan min hjelp – han, en konstens storman!

ERNA

Du öfverdrifver; du är inte normal. Han är en menniska – han som vi andre – ingenting mer —

LOUISE

Du känner honom inte – sjelf har jag aldrig förr än i dag vetat hvad han var. Aldrig så, genom mig sjelf – i första hand. Jag tror, att jag hittills sett honom endast genom andras beröm, i glorian af hans verldsrykte. Men när jag stod der och såg på hans verk – då gick det upp för mig, hur stor, han är —

ERNA

Och ändå stod han der väl sjelf vid sidan och såg på dig med forskande intresse för att studera, hvad intryck mästerverket gjorde.

LOUISE

Jag skälfde som inför något öfvernaturligt: den döda bar mina drag, men förädlade, odödliggjorda – det var mitt eget stelnade jag – en saga som skall öfvergå till efterverlden – min trista saga – Knäpper händerna samman och står en stund i tankar.

ERNA

Det är ett af hans vanliga påhitt. Du skall inte taga dig det så när.

LOUISE

stirrar ut i luften

Och den stora figuren – ödet! Dragen voro en menniskas, men uttrycket var mer än menskligt. Det var den orubbliga lagbundenheten, för hvilken allt i vår verld måste böja sig eller krossas – det af evighet bestämda – hvilket går hän öfver ett menniskolif som vore det mindre värdt än hafvets tång —

ERNA

Du är så blek. Du får visst lof att lägga dig – annars svimmar du.

LOUISE

Ja, nu vill jag hvila. Nu är det förbi.

ERNA

Hvilket?

LOUISE

Allting – Kastar sig framstupa på chäslongen. Märker du inte, Erna? – Detta är ett farväl.

ERNA

En nedrighet, är det!

LOUISE

häftigt

Det har du ingen rätt att säga. Han har inte bedragit mig, han har inte bedragit dig, han har inte bedragit någon. Han har en annan natur än vi – han är af en annan race än vår.

ERNA

Du skall stänga din dörr för honom och visa, att det är du som gör slut!

LOUISE

med ett melankoliskt leende

Jag göra slut!

ERNA

Det är du skyldig dig sjelf – din stolthet —

LOUISE

Jag har ingen stolthet. – Och nu får du inte bli ond, om jag ber dig om en tjenst.

ERNA

Du vill väl, att jag skall gå?

LOUISE

Ja.

ERNA

Du väntar honom.

LOUISE

Jag har lofvat, att han inte skall träffa dig oftare.

ERNA

betänker sig

Nej. Jag kan inte lemna dig nu. Han skall pina dig ihjäl.

LOUISE

Låt honom göra det, men gå.

ERNA

Nej. Du kan inte svara för dig sjelf. Trygga dig till mig. Gå in i ditt sofrum och låt mig taga emot honom.

LOUISE

Det är kanske sista gången, jag får se honom, och ändå vill du hindra mig.

ERNA

Sista gången? Nej, den tortyren kan räcka länge ännu.

LOUISE

ser upp, gladt

Tror du?

ERNA

Res hem.

LOUISE

Aldrig mer. Det fins intet hem.

ERNA

Du kan inte lefva här alltid. Utan arbete, utan förmögenhet – ja, Viggo har just haft bref —

LOUISE

Gå och tala inte mer.

ERNA

Du måtte väl kunna höra ett förnuftigt ord!

LOUISE

Om du inte går, så drifver jag ut dig.

ERNA

Bevars, bevars! Mumlar i det hon går. Och intet medel att sätta henne på dårhuset.

*

LOUISE

går nervöst af och an på golfvet. Det har börjat skymma och hon tänder lampan på bordet. Strax derefter kommer Alland in från entréen

ALLAND

skyndar mot henne; ömt

Hur är det med dig – barn? Du blef visst sjuk och jag kunde ju inte följa dig.

LOUISE

Det är bra nu, när jag ser dig.

ALLAND

smeker henne

Du lilla toka. Skall du aldrig kunna lära dig att bli förståndig?

LOUISE

Jo. När det behöfs. Det har jag lofvat dig.

ALLAND

Och att glömma?

LOUISE

När du så fordrar – ja!

ALLAND

Det kommer att kännas som när man rycker ett hårstrå af sitt hufvud. Just så ondt gör det.

LOUISE

Skola vi då skiljas nu? För alltid?

ALLAND

Ingen vet det. Jag reser i morgon kväll – jag har ju sagt dig det. Jag har en beställning – i New-York.

LOUISE

stöder sig mot stolryggen

Det hade jag glömt.

ALLAND

Se nu inte så tragisk ut. Det är ju att förstöra alla våra minnen.

LOUISE

Dem kan intet förstöra. Min hela, vida, vackra verld – sträcker ut armarna som till ett stort famntag.

ALLAND

Du reser väl hem – kan jag tro?

LOUISE

Hem? Ja! Till det mörka, kalla hemmet … O Gud!

ALLAND

Allting skall der falla in i de gamla hjulspåren.

LOUISE

Jag skall lyda dig.

ALLAND

Glömma?

LOUISE

stirrar framför sig utan att svara; då ser han in i hennes af smärtan förvridna ansigte och rycker till

ALLAND

Du gör mig rädd. Säg någonting! Det kan väl inte vara möjligt, att du älskat mig på fullt allvar – så som en kvinna älskar första gången.

LOUISE

tonlöst

Hur älskar hon första gången?

ALLAND

Så, att hon går helt upp i den känslan. Så att den fyller hennes varelse. Så att hennes vilja är ofri – bunden af en annans?

LOUISE

Har du inte förstått, att det är just så, jag älskat dig?

ALLAND

Jag vet inte – kanske jag tänkt det någon gång – förr —

LOUISE

Hvad har du då trott om mig – ?

ALLAND

tiger

LOUISE

ser på honom med ett uttryck af förfäran och döljer ansigtet i sina händer med ett skri

Det också!

ALLAND

Jag tror det inte längre – olyckligtvis!

Barn, hur kunde du älska mig? Inte hade jag omedelbarhet nog att besvara en känsla sådan som din? – Men det behöfs väl också bara, att du får ögonen upp för hvad jag är, för att …

LOUISE

Du är finkänslig och du är god. Mot mig har du varit bättre än någon annan menniska på jorden.

ALLAND

Tjugo kvinnor ha älskat mig före dig. Tänk på det.

LOUISE

Hvad gör det mig? Inte kan jag hålla mindre af dig för det.

ALLAND

Men barn – kalla din stolthet till hjelp. Kom ihåg – det kan ju hända att – att du inte blir den sista.

LOUISE

Om någon blir så god och trofast emot dig, som jag skulle ha varit, så unnar jag dig henne – och henne dig.

ALLAND

sakta

Du gör afskedet allt för svårt för oss båda.

LOUISE

Jag ville göra det så lätt för dig – efter det måste ske. – Se! Jag gråter ju inte ens! Lyfter sitt ansigte upp emot honom.

ALLAND

ömt

Jag önskar, att jag aldrig tagit dig. Du var för god – och detta bryter dig.

LOUISE

Inte ledsen för min skull. Lutar sitt hufvud mot hans axel. Jag är ju lycklig – in i det sista. Hvad begär man mer? Tack för allt. Jag önskar intet ogjordt af det, som skett.