Tack, fröken. Farväl.
Puh! Går af och an på golfvet. Louise har åter slagit sig ned vid fönstret, stirrande ut.
Kors en så’n massa blommor! Det må jag säga! Och ändå sitter hon der igen och ser ut som om hon hade sålt smöret och tappat pengarne. Jo, det nyttar visst att vara vänlig mot henne! Går ut i köket.
Huru är det med dig, Lisa lilla. Säg mig det nu.
Jag vet det inte sjelf – Jag känner mig så främmande, så hemlös här i mitt hem. Jag fryser.
Du saknar Paris?
Ja.
Jag förstår det så väl. Här gapar tomheten emot dig från hvarje vrå. Här har du lefvat omgifven af dina kära – och nu är du ensam kvar.
Ensam? Ja! Men det är inte bara det – Menniskorna äro ju så vänliga emot mig, men – det är som om jag inte hörde hit – Allt hvad de tala om är mig så likgiltigt, deras intressen synas mig så små – och deras ofinheter plåga mig —
Du menar —
Jag menar deras sätt att blanda sig i andras intimaste förhållanden – deras fnittrande, deras klumpiga häntydningar – allt är mig emot. Det pinar mig. Jag tycker det är rått. Om det fins någonting i verlden, som borde vara heligt, så vore det väl det —
Det gjorde mig så ondt – det der med fröken Svensson —
Hon är den enda af hela sällskapet, som har en smula finkänslighet i behåll – hon och kamrern —
Det är ju alltid två menniskor, som du kan umgås med i din ensamhet.
Också de äro mig främmande. Allt är mig främmande här. Det förefaller mig sjelf löjligt – såder – efter ett par månaders vistande i Paris – men det är så. Det är som om håret kunnat gråna på mitt hufvud under dessa fjorton dar, och hjertat frysa till is i mitt bröst.
Säg mig nu allt, Louise. Någonting har inträffat – någonting som —
Det pinar mig att tala om det —
Också med mig?
Ja, Viggo, också med dig.
Förlåt mig. Det var inte min mening att pina dig. Jag trodde bara inte —
Hvad?
Att du också kände dig främmande för mig.
Det gör jag inte, Viggo. Men jag kan inte tala om det. Jag tycker, du borde förstå mig ändå. Jag vill ingenting dölja för dig – det fins ingenting att dölja. Jag skulle önska, att jag vore af glas, och att du kunde se allt, som rör sig inom mig – allt det der, som jag har så svårt att profanera med ord.
Nu förstår jag. Böjer sig ned och kysser henne på pannan. Kära lilla syster!
Det fins en gammal saga om en jungfru, som blef bergakungens brud. Jag mins den mycket dunkelt – men jag tror, hon dårades af glansen i trollens verld; och se’n hon en gång sett den, längtade hon alltid dit igen.
Jag är som den jungfrun i sagan – bländad af glansen i en verld, som icke är min – det stolta, fria lifvet derute …
Också jag har känt något liknande —
Inte som jag. Du är lycklig, du. Du är en riddare, som stiger ditner och hemtar sin brud – Jag? Hvad är jag? – En skugga, bunden till en annans tillvaro – dömd att fjerran ifrån honom föra en sjelfständig och derför overklig existens —
Det der förstår jag inte.
Förstår du inte, att denna känsla måste bryta mig loss från mitt föregående – derför att den strider mot mina grundsatser, min uppfostran – ja, mot sjelfva min naturs egendomligheter – Derute ha de friare tyglar – der ger man sin kärlek för stunden – icke för lifvet.
Jag borde inte ha rest ifrån dig derute. Jag borde ha stannat hos dig. – Nu efteråt kommer det för mig, hvilken underlig beklämning, som grep mig, då vi skildes – det var en så bestämd aning om, att en olycka hotade dig —
Den olyckan hade du inte kunnat afvärja … och för resten … är det en olycka att en enda gång i sitt lif ha fått erfara, hvad det är att älska och vara älskad tillbaka?
Jag kan inte längre skilja svart från hvitt. Jag erkänner min oförmåga. Förlåt mig, att jag trängt in i din hemlighet och sjelfkärt trott mig kunna gagna dig med mina råd … Här kan ingen menniska råda.
Inte så, Viggo! Du är alltid så finkänslig och god. Du har inte trängt in i mitt förtroende – tvärtom – du är den enda menniska, som jag kunnat tala med om detta …
Jag vill dig väl. Jag ville så gerna se dig lycklig. – Men jag känner med dina nerver – det är en åratal igenom samlad längtan, som nu slagit ut. Den har vuxit i lön under alla dessa år – nu, när den blommar, har den så djupa rötter genom hela din varelse, att den aldrig kan ryckas bort. Bara vissna och dö – men när den vissnar, vissnar du sjelf med den …
Du har förstått det. Ja, Viggo, ja, så är det.
Det är som att stirra ut i mörka natten – man ser inte en hand för sig. Böjer sig fram mot henne. Säg mig nu uppriktigt, kära lilla syster – vill du att jag stannar hos dig?
Det hjelper inte. Du har rätt – här kan ingen menniska råda.
Hur kom det sig?
Vet inte! Kanske af glansen kring hans namn – kanske deraf, att hans verld var så främmande för min, att den just derigenom drog mig oemotståndligt till sig … Eller – sakta – kanske det var min natur, som tog ut sin rätt … att älska en gång.
Och nu strider naturen sin strid på lif och död …
Jag fruktar striden är utkämpad redan. Jag känner inte längre mig sjelf. Jag är som en gengångare här i dessa tysta, låga små rum, der damtygen kläda möblerna som hvita liksvepningar. Är det jag, som lekt och vuxit upp här? – Som trott på Gud och känt mig trygg och stark i medvetandet om mina fasta grundsatser? – Nu ha de alla störtat i grus under mina fötter.
Tag vara på dig sjelf – och tag vara på framtiden!
Det fins ingen framtid. – När jag tänkte på att stanna här i kylan alltid – tänkte på, att år skulle komma och gå, utan att jag fick se honom – höra hans kära stämma – att dag skulle glida bort efter dag, utan att så mycket som ett bref förde bud mellan honom och mig – då såg jag, att de dagarne och de åren icke skulle synas mig värda att lefva. För mig fans hvarken glädje eller skönhet – ingenting annat än en oändlig tomhet —
Då skref jag. Jag vet inte hvad. Men det darrade nog mellan raderna min fruktan att bli glömd.
Huru länge är det sedan du skref?
Jag vet inte om jag väntat länge eller kort. Jag vet inte om dagarne mist sin längd eller om de icke längre ega något slut … tiden har blifvit något formlöst, som flyter i ett … jag vet blott att tomheten är evig.
Om han nu ber dig komma?
Jag skulle lyda honom blindt – om han också bad om mitt lif.
Jag skall inte pina dig med några råd. Men du är exalterad nu. Kanske skall du se annorlunda på allt detta, se’n dina nerver kommit i ro.
Jag har tyvärr inte kunnat komma ifrån förr än nu, men jag ville ogerna försaka nöjet att personligen få lyckönska fröken Louise på födelsedagen.
Tack, herr kamrer. Tack för blommorna. Det var så snällt.
Åh för all del, det … Helsar på Viggo. God dag, Viggo Pihl! Jag hörde just, att du var kommen – det blir ju ett kort besök, denhär gången?
Ja. Jag reser vidare med ett-tåget.
Jag hör det, ja. Till Paris?
Ja.
Fröken Louise tycker väl, det är tråkigt, att Viggo reser så snart?
Naturligtvis. Men det får man ju finna sig i. Det var roligt att se honom i alla fall – fast det var kort.
Det blir nog mycket folk med på tåget. Här har varit ovanligt lifligt i dag.
Och jag har mitt bagage att ställa om. Det är kanske på tiden, att man ger sig af.
Redan?
Tiden går fort i angenämt sällskap.
Vill du, att jag skall stanna? Då stannar jag.
Tack, Viggo, tack. Det visste jag nog. Men du skall resa.
Farväl då, lilla Lisa.
Farväl, Viggo … och … helsa Paris.
Adjö, kamrer.
Adjö, Viggo. Lycklig resa.
Tack. Går till köksdörren, öppnar den och ropar utåt. Adjö, Botilda! Nu bär det af igen!
Adjö, herr Viggo! Får se kamrern och niger djupt. Nej, men att kamrern är kommen, och fröken har ingenting sagt! Nu skall jag ta in kaffe!
Jag får verkligen be om ursäkt, att jag inte tänkt på …
Tack, inte för min skull.
Det är väl inte kaffedags längre – Men ett glas vin får jag väl bjuda på? Botilda, tag in litet vin.
Tack – men – hm! om jag får vara alldeles ogenerad – blodet stiger mig alltid åt hufvudet, om jag dricker vin på förmiddagen —
som under tiden tagit på sig reskappa, hatt och galoscher ute i förstugan, nickar ännu en gång in genom dörren. Adjö, adjö!
Adjö, Viggo.
Får man ingenting alls bjuda kamrern på?
Tack, Botilda – jag skall ingenting ha.
Kamrern får åtminstone sitta en stund och hålla fröken sällskap, annars leds hon för galet.
Ja, jag vill gerna stanna en stund, om fröken Louise inte har något emot det.
Åh! Hur kan kamrern tro det.
Säg bara uppriktigt, hvilket fröken Louise vill. Jag vill så gerna göra alldeles som fröken Louise vill. Kanske fröken Louise helst vill vara ensam? Fröken Louise är nog mycket ledsen öfver att Viggo reser?
Ja. Det är så tomt —
Kan jag ingenting göra – hm! – jag menar – fröken Louise vet ju —
Nu gick tåget.
Ja.
Det har väl varit mycket folk på banken i dag?
Ja.
Men nu är arbetet slut för i dag?
Åh – nej. Det fins arbete nog för hela eftermiddagen – gud ske lof.
Tycker kamrern om att arbeta?
Ja. Det är det enda som hjelper, när lynnet är tungt.
Jag önskar, att jag också hade ett arbete.
Åh! – Kvinnans verkningskrets är hemmet. Fröken Louise’s arbete borde vara att göra ett hem ljust och gladt.
Jag önskar, att jag hade ett arbete, en mans arbete. Jag förstår så väl, att det kan hjelpa mot sorger och bekymmer – om man gräfver ner sig i det helt och hållet, egnar sig åt det med hvarje fiber. – I tankar. – Timme efter timme går, siffrorna rada sig upp framför en på papperet … tanken släpper dem inte för en sekund … och tiden rinner, utan att man vet, hvart den tar vägen. När man så till sist är trött till kropp och själ … hur härligt måtte det då inte vara att lägga sig ner och sofva från alltsammans … sofva lugnt och utan drömmar … hemta krafter till morgondagens slit …
Tala inte så, fröken Louise. Det gör mig så ledsen. Det är någonting så hopplöst och brustet … någonting i tonfallet och i ögonens och ansigtets uttryck, som … Tar hennes hand. Hvarför är fröken Louise inte som förr? Hvad har händt? Hvad är det, som tynger? Har fröken Louise inte längre förtroende för sin gamle vän? Kan jag ingenting göra … det skulle vara min högsta önskan.
Det går nog öfver.
Är det sorgen, som tynger? Fröken Louise är ensam nu i sitt fordna hem, der allt påminner om de kära, som gått bort. Fröken Louise behöfver komma bort härifrån i andra omgifningar – i nya förhållanden.
Ja.
Om fröken Louise fick ett nytt hem att styra och ställa med, så skulle nog sorgen lindras så småningom.
Mins fröken Louise den sommaren, då jag såg Louise för första gång? Louise var ett barn och satt på mitt knä och läste franska lexor – Louise satt der så tryggt, som om den platsen var hennes och alltid skulle förbli det. Jag var Louises »stora vän» – det fans ingen som hon tyckte så bra om, som mig, sade hon – och ibland slog hon armarne kring min hals och kysste mig —
Det är längesedan nu, men jag mins det grant. Louise växte upp … hon satt aldrig mer på mitt knä … och hon glömde visst, både att jag varit hennes »stora vän», och att hon kysst mig – Jag glömde det inte, jag. Jag har väntat i tjugo år. Det är inte första gången, jag gör den frågan, som jag nu upprepar för sista gång. Kanske Louise tycker, att det är efterhängset? Men Louise var så ung förra gången. Jag kunde så väl förstå, att Louise ville se sig om i verlden först. – Sedan kommo ju sorgerna och – jag visste, att Louise aldrig skulle ha lemnat sin gamla mor ensam med den sjuka systern —
Nu står Louise ensam i verlden – och har sett nog – kanske mer än nog – af lifvet derute. Nu frågar jag igen: Vill Louise bli min hustru?
Louise skall inte svara strax; men tänk på hvad jag sagt. Jag är ju inte någon yngling, längre, och Louise är ingen oerfaren ung flicka. Men en vänskap så gammal som vår har djupa rötter – och tjugo års tillgifvenhet är kanske, när allt kommer omkring, en mera solid basis för ett äktenskap, än ungdomens flyktiga tycke.
Detta gäller Louise – inte mig. Jag kan inte tänka mig större lycka på jorden än att få kalla Louise min hustru. Och jag skall aldrig fordra af Louise mer än Louise sjelf vill ge – det tror Louise mig väl om? Jag önskar bara, att jag hade rätt att – med min tillgifvenhet – ge Louise det stöd, som —
Det kan aldrig ske.
Är det – med ansträngning – någon annan?
Ja.
Då ber jag om förlåtelse – men – ja, blif inte ond – men – med ett förplågadt uttryck – kunde fröken Louise inte ha sparat mig dethär?
Jag visste ju inte – och – det är inte som kamrern tror. Jag kan inte tala om detta – jag kan inte – det – det är så förfärligt —
Jag har pinat – förlåt – det skall aldrig hända mer. Men – fröken Louise tror ju, att jag är hennes vän?
Ja, ja, det vet jag. Tack, tack för allt.
M: lle Louise Strandberg! Var så god.
God middag!
Jag generar väl inte?
Åh – nej. Men om kamrern tillåter – går bort till fönstret, bryter brefvet och läser. Efter hand som hon läser, få kinderna färg, och hela ansigtets uttryck förändras.
Jag hoppas det är goda nyheter!
Åh – förlåt mig – jag glömde —
Det var goda nyheter – det syns.
Godt eller ondt – allt ligger i framtidens hand.
Der fans läkemedlet, som jag inte kunde ge.
Är kamrern ledsen på mig?
Ack – nej.
Jag rår ju inte för det. Det är som hade jag gått ensam i långa år, med natt på alla sidor – och så plötsligt hört en röst som ropat mitt namn ur mörkret – långt borta.
Måtte den rösten inte leda vilse, det önskar jag så innerligt. – En smula bittert. – Jag ropade också jag, men det hörde fröken Louise aldrig.
Förlåt mig. Jag är så tacksam – så riktigt af hjertat tacksam —
Om jag kunde – på något sätt vara – till minsta tjenst.
Tack, det vet jag nog, och jag litar på, att kamrern fortfarande vill ha mina affärer om hand.
Det är ju ingenting annat än min skyldighet som tjensteman i banken. Penningarne äro ju disponibla, och —
Låt oss icke tala om affärer nu. Jag måste tänka mig om, och sedan kommer jag till kamrern och rådgör – innan jag reser —
När reser fröken Louise? Och hvart?
Jag vet inte när … i morgon … eller om några dar. – Till Paris.
Gud gifve lycka på färden. Farväl.
Botilda.
Jesses så glad hon ser ut! Nu har han friat.
Nej, Botilda, det har han inte.
Inte? Men hvad i Herrans namn är det då? Hon är ju alldeles förändrad.
Är middagen färdig?
Ja, men hvad i Guds namn går åt henne?
Jag är hungrig. Har du något godt till mig?
Jag har inte gjort annat, se’n hon kom hem, än laga ihop mat, som hon skulle tycka om – och hon har knappt rört den.
I dag ska’ du få se på annat.
När gick kamrern?
Nu nyss. Hör – Botilda – jag reser min väg om ett par dar.
Jesses hvad är det nu för konster, hon har för sig? Hvart ska’ hon resa?
Till Paris.
Ja, jag säger då det, hon är alldeles från vettet! Våga sig ut på sjön nu när det regnat i 14 dar – tänk ett sådant djyp.
Tag nu in maten, så är du snäll.
Samma atelier, men nu mycket elegant dekorerad, med nya möbler, mattor, gobeliner, studier i ram, m. m.
I ena hörnet på en kolonn omgifven af palmer och andra bladväxter står en marmorbyst af Alland; der nedanför en chäslong. Längre fram ett pianino.
Taklampor och japanesiska lyktor äro tända i ateliern och i trädgården utanför, dit glasdörrarne stå öppna.
Erna, Bergström, Johansson, Lind m. fl. konstnärer sorla och glamma kring en bål derute. Alltemellanåt stämmer en manskvartett upp en sång.
Viggo och Lilly sitta i förtrolig tête à tête på chäslongen inne i ateliern.
Ack jo, Viggo! Jag vill mycket hellre bo med dig hemma i en svensk småstad, än stanna här i Paris.
Hur är det möjligt? – Det stolta, fria lifvet härute —
Ju mer jag ser af »det stolta, fria lifvet härute», dess mer skrämmer det mig.
Är du en sådan liten harunge?
Ja. Jag kan ligga vaken ibland om nätterna och tänka, och ju mer jag tänker, dess värre blir det. Jag blir riktigt mörkrädd till sist. Och då vet jag ingen annan råd än att krypa alldeles ner under täcket – det hjelper. Trycker sig in till honom. Då tänker jag på dig och önskar, att du vore hos mig.
Stackars min lilla harunge! – Hvad är det egentligen, som hon är så rädd för?
Kärleken.
Så-å? Det har jag aldrig märkt.
Nej, för jag kan inte låta bli att tycka om dig. Det är just det som är olyckan.
Jaså! Det är en olycka.
Inte att jag tycker om dig; men att jag inte kan låta bli.
Skulle du önska, att du kunde låta bli.
Ja, för när du så inte brydde dig om mig längre, så skulle jag inte heller bry mig om dig.
Jaså! Ja men nu bryr jag mig händelsevis om dig – rätt mycket, till och med.
Nu ja.
Ja just nu!
Men i morgon?
Troligen i morgon också.
Ja men sedan? Framtiden? Den kan du inte svara för.
Kan du det?
Jag tycker, att jag kan. Vi kvinnor känna visst i allmänhet djupare än ni män.
Derom tvista de lärde. Men de lärde äro partiska – det ligger nästan alltid en olycklig kärlekshistoria bakom deras visdom. De gamle ungkarlarne säga: »ha! kvinnorna äro trolösa!» De gamla ungmörna: »ha! männen äro flyktiga!» – Men historien lär oss, att det fins flyktigt och trofast folk både bland män och kvinnor.
Då måtte olyckan vara den, att de trofaste alltid förälska sig i de flyktige.
Alltid?
Ja, eftersom en af dem alltid tröttnar.
En sådan liten pessimist! Skrattar. Och så menar du, att eftersom du sjelf är en mycket trofast liten tös, så …
Du får inte göra narr!
Kära barn! Hur kommer du på så dystra tankar?
Åh, jag har exempel nära till hands.
Erna och Henrik?
Ja.
Hvad vet du om dem?
Åh, du tror väl också, att man inte har ögon, fast man är ung och oerfaren. – Han är så svartsjuk och oresonlig. Och Erna —
Hvad är det med henne?
Jag vet knappt. Men jag tycker ibland, att hon ger honom anledning till det. – Tror du, att hon håller af honom?
Hvad tror du sjelf?
Hon har blifvit så underlig på den sista tiden – Ja, det började strax efter det Louise kommit tillbaka. Hon är så nervös, så häftig – ja, ibland tycker jag, att hon är riktigt elak.
Men han är då också en riktig mes. Han bara gnäller och åbäkar sig. Du har kanske rätt i en del af det du sade nyss om kärleken. Men man skall då också taga på den med en smula förstånd … Jag menar: man har då en viss skyldighet att visa sig från den älskvärda sidan, om man vill bli älskad tillbaka. Inte sant? Slår armen kring hennes lif och lutar sitt hufvud mot hennes bröst. Man skall taga vara på hvad man har. Kärleken är en ömtålig blomma, som behöfver mycken vård. Den blomman är det bästa lifvet skänkt mig. Jag skall värna om den med allt hvad jag eger af ömhet och klokhet.
Det skall också jag —
Louise!
Förlåt mig! Det var ju tråkigt, att jag skulle störa.
Du stör oss inte. Fråga Lilly – gör hon?
Nej. Inte Louise.
Sitt nu ner hos oss ett ögonblick. – Sången derutifrån låter så bra på afstånd. Och här är så vackert, härinne.
Ja, här är vackert, det ser jag sjelf bättre än någon annan.
Åh, det är minsann inte svårt att se!
För er alla är det bara det yttre, de vackra möblerna, färgernas harmoni – För mig är det själen, doften af det hela – det, som gör detta rum till mitt hem.
Det der förstår jag, men inte Viggo. Det der måste man vara kvinna för att kunna känna – Jag menar så der, att man håller af hvarenda möbel, som en kär vän – derför att den varit vittne till —
Vet du hvad vi talade om, när du kom?
Talade ni verkligen?
Ja. Men det var ett gammalt tema.
Om kärleken?
Lilly är skeptisk.
Åh fy dig!
Hon har sett på lifvet med sin nittonåriga erfarenhet och funnit, att kärleken är en olycka, ty en af de älskande tröttnar alltid —
Viggo! Det är riktigt skam af dig.
Dethär ljusa hufvudet är så klokt, så klokt —
Jaså! Är också du en kärlekens pessimist?
Nej. Jag tror, det är bäst, att inte på förhand plocka bladen af nyponblommorna vid vägkanten – om man också vet, att morgondagens vind skall sopa dem bort.
Jag kan inte låta bli.
Hvarför grubbla? Lägg ditt hufvud mot hans axel och var glad åt att vara älskad! – Lyckan kommer och lyckan går. Kanske stannar hon kvar – kanske inte – i alla händelser är det fruktlöst att söka binda henne.
Det der är hvad man kallar filosofi.
Ja, men inte pessimism.
Usch, der är han. Jag är säker om, att han vill jämra sig. Kom, låt oss gå.
Åh, Louise, jag är så olycklig.
Hvarför ska’ ni plåga hvarandra.
Det är ju inte jag!
Jo, du är svartsjuk.
Kan jag väl annat! Hon vill knappt erkänna, att det är skilnad på mig och hennes andra bekanta. Och om jag vågar yttra ett ord af klagan, så straffar hon mig med en raffinerad grymhet, som om jag begått ett brott.
Jag tycker nog, att hon kunde vara annorlunda emot dig, men du är ju också —
Hon är grym, hon är kall, hon är hård.
Nej, hon är god.
Mot alla andra – bara inte mot mig – derför att jag älskar henne – och derför att min kärlek gör mig vek.
Jag tycker, ni skulle kunna vara så lyckliga, ni två. Hon har ju sjelf velat vinna dig, och du begär inte bättre än att få vara henne trogen.
Hon borde ha varit karl. Deri ligger hela felet. Hon har en fullkomligt manlig karaktär. Hon tröttnar och hon kastar bort.
Är en man alltid sådan?
Jag är inte sådan. Men annars – Ifall han inte träffar på en kvinna, som vrider hjertat ur bröstet på honom, som pinar honom med glödande tänger – Sådan är hon! Böjer sig ned och snyftar.
Stackars barn! Du blir aldrig någon man!
Jo! Jag skall bryta med henne! Jag står inte ut med dethär.
Jo! Tjo hej! Jag skall ut till Fontenay och måla naket ute.
Du är tokig!
Snick snack! Det ska’ bli någe’ styft må du tro!
Hvad ska’ det bli då?
En naken pojke, förstår du!
Han fryser ihjäl.
Asch – han är delvis klädd i pels.
Delvis klädd i pels? Skrattar. Hvad skall han föreställa?
Det vete fan – ett namn hittar man väl alltid. Kolossalt vacker kropp! – Du skulle se hans ben! Det vore något för dig.
Gör mig en cigarett så är du hygglig. Min tobak är slut.
Det är min snart också. Men för dig skulle jag offra min sista droppe hjerteblod, det vet du.
Tack. Jag föredrar tobaken.
Styf karl! Ja, gu’bevars! Men konstig kropp! Konstig kropp, säger jag dig. Nu håller han på med en marmorgrupp, har jag hört. Den är snart färdig, och han är sjelf i en sådan der feber som han alltid är i, då han gör någe’ styft. Men ingen slipper in i hans atelier. Jag försökte i går.
Du ja! Du springer ju alltid rundt och snokar. Inte kan man undra på, att monsieur Alland stänger sin dörr.
Kan man inte undra? Är jag kanske inte också – Kunde han inte ha godt af ett råd —
Jaså, det tycker du! Att Gustave Alland borde ta’ råd af dig!
Det vore väl fan, om han inte skulle ha godt af, att en kamrat gjorde honom uppmärksam på ett och annat —
Jag kommer kanske olägligt. Jag visste inte, att ni hade främmande.
Det är min fosterbror Viggo, som firar födelsedag —
Tillåt mig att gratulera. Jag hör, att ni firar er födelsedag.
Tack.
God dag, fröken Walldén. Har jag den äran att vara igenkänd? Jag har träffat er här en gång förr.
Skulle man inte känna igen en så berömd man som ni, när man en gång har haft den äran att bli föreställd för er!
Det var samma dag monsieur Pihl skulle resa. Jag mins det mycket väl. Ni kom utifrån – Jag mins hur rödblommig och frisk ni var – riktigt förtjusande —
Så märkvärdigt! Vi talte just om er, monsieur Alland, då ni kom.
Då talade ni väl illa om mig?
Ah, hur kan ni tro det!
Det gör en kollega alltid.
Ja men ni är ju hors concours.
Jo, Lind ville gerna slippa in i er atelier och kritisera gruppen, som ni håller på med.