Kitabı oku: «Mitt lif och lefverne», sayfa 6

EN JULAFTON I UPPSALA

Jag ämnade tentera i grekiska i februari och måste tillbringa julen i Uppsala för att icke förlora tid hemma på landet genom festande, dans och slädpartier.

Endast den, som fjärran från sitt hem julat i den staden, kan sätta sig in i stämningen. Mellan husraderna lyser det tröstlösa vemodet ur lyktorna, och inne i de små studentlyorna ligger det ännu hemskare och dystrare. Stjärnorna, som gnistra på den svarta himmeln över den lilla staden, ha intet att göra med barnens muntra och sprakande julstjärnor, som tindra över lustiga julbloss och rykande hästar, medan bjällrorna klinga i en rytm, som bådar dans. Och den vida slätten runt omkring är arktiskt öde och full av mörker. De få ljusen äro som lanternor på infrusna fartyg.

Men inne på Gästis sitta de stackars hemlösa i de skummaste hörnen, en och en, och drömma vid sina fattiga toddar om lackdoft och julgransglitter.

Jag skulle alltså jula i Uppsala. Vi voro två, som skulle dystra till tillsammans, den gamle Ernst Fridolf och jag.

Jag kinesade hos honom, ty jag vågade ej gå till min egen lya, där en arg städerska krävde pengar, och där ved varit en okänd lyxartikel sedan flera dagar. Jag kinesade på Ernst Fridolfs soffa, ty i Uppsala ligger värden i den bästa sängen. Vi hade ingen ved, men lampan hade olja och värmde på sitt vis. Jag fick hölja in mig i Ernst Fridolfs virkade sängöverdrag, en vintergata av bomullsstjärnor med mellanrum stora nog att få en hand igenom, men det räckte två gånger omkring min magra juniorkropp, och var turen god, täckte yttersta lagrets stjärnor det inres mellanrum.

Det enda som kom mig att se livet i ett någorlunda rosenrött skimmer var, att jag ägde en femma, vilken skulle räcka för oss båda under vilo- och festdagarna. Tobak hade vi. Frukost, biffstek och porter, fingo vi på krita på det lilla Concordia. Resten skulle nog vår herre sköta om, och under mellandagarna skulle vi hälsa på farbror Yxlöv.

Farbror Yxlöv kräver sitt särskilda kapitel. Han var avlägsen släkting till Ernst Fridolf, mjölnare i goda omständigheter och bodde ungefär en mil utanför staden. Han var ett gammalt original, som på sin väg genom livet listat ut en hel del saker. Han kunde allt och var traktens faktotum, finsmed, finsnickare, kvacksalvade litet och kunde sätta trädgårdar i gång som ingen annan. Hans enda huvudfel var, att han tyckte om ett glas ibland, men detta är ju en allmäntmänsklig egenskap. Mot följderna av överdrivet festande hade han ett medel, som ej bör undanhållas läsaren. Innan han tågade till kalaset, drack han litet olja, ty han hade listat ut, att oljan på grund av sin lätthet alltid måste ligga i ett tunt lager ovanpå det han förtärt och dymedelst hindra spritångorna att stiga upp i knoppen. Han försäkrade, att medlet var probat och osvikligt.

Nu bör ni känna farbror Yxlöv till en viss grad.

Julaftonen kom, och efter en stadig frukost på Concordia gingo vi hem till vårt rum för att överlägga om, hur vår femma lämpligast skulle användas.

Det var smällkallt både ute och inne. Frosten satt vit på dörrlås och fönster, och man märkte ej, då en pipa slutrökts, ty andedräkten förvillade.

Att vi skulle köpa punsch för tre kronor, var en självklar sak. Resten skulle användas till julklappar, och dessa skulle tillfalla pigorna, som tjänade hos baningenjören, ty med dem hade vi åkt karusell på Feitska tomten, och de voro världens skönaste kvinnor. De brukade nicka åt oss från köksfönstret, då vi flanerade utanför järnvägsstationen, och sådant intresse måste ju belönas.

Vi gingo ut i julmarknaden. Ernst Fridolf köpte en sidenschalett för 1,25 och jag en s.k. bild att sätta på spegeln under den pighimmel jag förmodade vara draperad över den enkla byrån. Bilden var en porslinsdocka, klädd endast i en dansöskjol. Jag tyckte själv, att det var djärvt köpt, men studenter äro nu en gång för alla upplagda för lättare skämt. Det hör till ungdomen, och jag antar, att det är normalt.

Vi avlevererade dyrgriparna, sedan vi slagit in dem i mystiska jättepaket och försett dem med oändligt kvicka deviser. Baningenjören tog själv emot dem i tamburdörren. Hans panna lade sig i veck, och hans blick gick genom märg och ben, och vi rodnade ynglingens rodnad. O, du heliga ungdom!

Nu skulle vi fira vår ensamma julafton och köpte två liter punsch, Ulanders Fin de Siècle. Det började skymma, då vi väl installerat oss i vårt kalla wigwam.

Vi hällde upp vars ett glas och drucko under tystnad. Piporna glimmade. Mörkret smög sig in i rummet. Vi tänkte på dem där hemma, som saknade oss i kväll, och något snörde till våra strupar och hjärtan. Och vad skulle det bli av oss, lata som vi voro? Den lilla flik av luften, som vi sågo över bakgårdens snöbetäckta hustak, lyste giftigt blågrön av solnedgångens rester, och frosten på rutorna gnistrade.

Vi tände lampan. Vi eldade i spiseln med alla de tidningar vi ägde. Det var en kort fröjd. Om vi skulle offra en stol? Vi kunde gärna offra den där, vars ryggstycke alltid hoppade ur, då man lutade sig emot det. Det var ju en idé, och vi drucko för idén och plockade stolen isär. Vi måste spänta stickor ur sitsen, och efter uppoffrande av en halv tändsticksask flammade julbrasan. Ett dricksglas fotogen gjorde den till en lusteld. Det dånade i den spruckna kakelugnen, och den blev en tredje kamrat, en glad fyr som berättade historier och skrattade ett bullrande, smittande skratt.

Men vi borde allt gå ut och titta på folklivet. Vi gingo ned på gatan för att vika ut på torget – och där i hörnet sågo vi en figur, som vi kände igen.

Det var farbror Yxlöv! Han såg något beskänkt ut. Han hade tydligen glömt oljan.

– Goddag, farbror! Farbror är inne och köper julklappar, kan jag förstå!

– Skulle just börja på nu! Jag har varit i stan hela dagen, men jag träffade på vaktmästar Svensson och han bjöd på frukost, och förbaska mej den har blåst av än.

– Vill inte farbror dricka ett glas punsch hos oss? Enkelt och flärdfritt! Farbror har ju hela dan på sig.

– Nåja, ett glas då! Men sen får jag lov att uträtta mina kommissioner. Kommer ni ut mellandagarna?

– Säkert som i en ask! Vi ha skickat återbud till en hel massa ställen bara för farbrors skull.

– Ho, ho, ho – ni har väl inte så många att gå till kan jag tro!

– Joo då! Vi ä bjudna till inspektor och till den och den! men helst vill vi förstås ut på landet. Kom nu, farbror, så tar vi ett glas!

Farbror Yxlöv följde med upp. Brasan höll på att falna ned, och kylan började åter härska i rummet.

– Det var fan, vad ni har kallt! Kan ni inte sätta in några trän?

– Nej, den förbaskade städerskan har strejkat, ingen människa är hemma, och fan vet, var nyckeln till vedboden hänger. Men vi kan ju elda på med punsch. Skål, farbror! Skål, skål!

Farbror Yxlöv tycktes vara särskilt upplagd för festande. Han drack den ena bottenfocken efter den andra, han började sjunga och berätta historier, sluddra på målet och skrika. Klockan blev mycket, och vi vågade påminna om hans kommissioner. Men det borde vi aldrig gjort!

– Jaså, ni vill att jag skall gå? Jag är inte nog fin åt herrarna? Det är heller inget nöje att sitta i en iskällare med ett par oförskämda pojkvalpar. Ingen skall säga, att jag snuggar, ingen! – ta mej fan. Yxlöv kan gå! Han går på fläcken!

Där hörde ni! Han går, han går, men stick inte ut näsan till mej, för då bussar jag hund på er, lymlar där!

Han tömde ilsket sitt glas, fyllde på ett nytt och tömde det.

– Bli generad av såna där barnungar i stormhattar, gubbevars, som ni inte har betalt. Ni rider mej på näsan, för ni kan tala latin och hebreiska och engelska, men vet ni va jag kan? Vet ni dä? Jag kan be er – . Nu tar jag det sista glaset hos er, snobbyngel – åja! – slå opp nästa flaska, jag kan betala om det kniper!

Gubben Yxlöv var tydligen rakt på snusen.

Vi slogo upp nästa flaska och hällde i gubbens glas. Han tömde det och reste sig vinglande från soffan.

– Trodde jag var i sällskap med bildat folk – kräk ä ni! Dä ä just va ni ä! Stick inte näsan hem till mej! Gör'et inte! Ja bussar hund på er!

– Får vi inte följa farbror till skjutsen och hjälpa till med kommissionerna?

– Ja, ja ska gå, men jag behöver inte bli utmotad. Ja går – gå – hår – sir ni inte, att ja ä på vä – häg? Jäklar, vad ä min luva – hadde en skinnluva – eller ä dä katten, som ligger i hörnet där? – Han riktade en spark in i kakelugnshörnet och tog en överhalning.

– Dä min luva! Dä ä dä! Ni grinar, gröngölingar, för ni tror ja ä sned, men ingen har varit så nykter, som jag ä nu! Ingen, hör ni!

Han påtade i hörnet och fick tag i mössan.

– Men får vi inte följa farbror?

– Följa mej! Den, som följer mej, får sej en torvel, så han aldrig vaknar mer! Jag har rett mej utan hjälp i 55 år, och såna där jäklar som driver med gammalt folk —

– Ja, men farbror —

Gubben Yxlöv sparkade upp dörren och var ute i trappan. Hans stövelsinkor smällde mot trappstegens järnskoningar.

– Vi måste se efter honom. Vi stå inte till svars!

Vi rusade ut och ned på gatan. Yxlöv var försvunnen i folkvimlet.

Vad skulle vi göra? Vi hade fördärvat utsikterna för oss, men Yxlöv var ju också oefterrättlig. Vår framtid under mellandagarna såg hotande ut, och ingen kamrat fanns kvar att vigga av. Men vi hade druckit några glas punsch och punsch, måttligt njuten, föder idéer.

Jag fick en djärv sådan.

– Vi gå upp i poliskammarn!!

Ernst Fridolf betraktade mig frågande. Vi hade haft en del att göra med polisen, flyttat skyltar, ställt till gruff, släckt lyktor och dansat ringdans omkring den fruktade konstapeln n: r 9 Morin på torget en natt under de beryktade oroligheterna, då upprorslagen lästes upp från poliskammarens trappa av Raaben själv. Vi hade listat in ett halvt dussin båtshakar i polismästarens trappuppgång, anspelande på en gängse lögnhistoria om den riksbekante hedersmannen. Vi voro inom poliskåren icke betraktade som guds bästa barn.

– Jo, vi går dit och bjuder konstaplarna på punsch. Du förstår, att i kväll måste de vara vekhjärtade – julafton och frid i all naturen. Tror du, att några studenter förut ha bjudit konstaplarna på punsch i poliskammarn? Nej, var lugn för det! Och vi kunna få fördelar av det i en framtid.

Ernst Fridolf var med om saken, jag stoppade litern i fickan, och om några minuter stegade vi in i gemaket, där vi många gånger förut stått som syndare, anklagade för brott mot nattfriden och ordningsstadgan.

Konstaplarna tittade förvånade på oss. Jag harskade mig.

Jag höll ett tal, där jag påpekade julhögtidens betydelse. På en dag som denna borde vi glömma allt groll. Visserligen vore studentkåren på grund av vissa sorgliga tillfälligheter sedd i ogynnsam dager av polismyndigheten, och stundom, beklagligt nog, vore förhållandet vice versa, men i denna strid vore den ädlast, som räckte handen eller rättare litern till försoning. Vi hade tänkt oss de vakthavande konstaplarnas känslor på julaftonskvällen, en kväll då ingen bråkar i staden, då en vakt är obehövlig, ty kärlekens och fridens ande svävade ju över all ängden, liksom stjärnan för närmare två tusen år sedan stod still över krubban. Låt oss tömma en fridens, en förståendets, ja, en kärlekens bägare i Ulanders utmärkta Fin de Siècle-punsch till ett tecken på en varaktig och efterlängtad försoning. Bakom oss stod hela studentkåren, hela universitetet från rector magnificus till vaktmästaren i skånska nationen, en nation som i Uppsala var så obetydlig, att den icke ens existerade. Med ett ord hela det Sverige, som en gång skall bekläda alla ämbeten, från statsministerns till – vad skall jag säga? Med ett ord, skål och tack för den tid som varit! Måtte vi få uppleva många liknande julaftnar tillsammans!

Jag räckte litern till vakthavande överkonstapeln – och si! – han grep den. Det fanns bara ett dricksglas, det på kommissariens bord, och man vågade icke röra det, ty vederbörande kunde ju möjligen komma på inspektion. Vi drucko alltså fyrmännings ur buteljen, och julens ängel svävade med fridfulla vingslag över hela scenen. Den var enastående. Vi kände oss ha uppfyllt en mission.

Klirrr! Telefon! En konstapel sprang till apparaten.

– Ursäkta, herrarna, men dom telefonerar, att en karl ligger full nere i järnvägsparken. Vi måste hämta honom.

– Jag vet, vem det är, förklarade jag divinatoriskt. Det är farbror Yxlöv! Inte behöva herrarna båda gå och hämta honom! En är tillräcklig – jag följer med! Sedan kan vi ju dricka ur resten – det är tråkigt att behöva skiljas så här brådstörtat!

Jag förstår ännu inte, hur julstämningen kunde gripa konstaplarna till den grad, att de gingo in på mitt förslag. Ernst Fridolf stannade kvar, och jag begav mig med en konstapel springande ut i den smällkalla kvällen nedför Vaksalagatan och in i järnvägsparken. Efter en stunds sökande funno vi karlen. Det var farbror Yxlöv.

Det blev ett sorgligt tåg tillbaka till poliskammaren. Konstapeln och jag buro den gamle mannen i gullstol, och han sov och drog timmerstockar. Ostörda av vandrare passerade vi hela vägen. Jag talade med konstapeln om mitt dåliga samvete. Gubben hade fått punsch av oss.

– Åja, det är ju inte så farligt så här vid jultiden! Vi kan ju lägga in honom och låta honom nyktra till, så får han gå i morgon.

– Slipper han plikta då?

– Å, på sin höjd en femma – men vi kan ju för resten låta honom gå. Herrarna ha ju varit så trevliga och gemytliga, så för herrarnas skull – och i natt blir det nog ingen inspektion. Det är alltid så lugnt i stan såna här kvällar.

Vi placerade farbror Yxlöv i arresten. Han sov som en kappsäck, tillsnörd och polletterad och inställd i ett magasin.

Vi återgingo till punschen, det, som fanns kvar, nämligen, ty Ernst Fridolf hade skålat tämligen ordentligt med sin konstapel under vår frånvaro. Vi fingo i oss historier om äventyr från det nattliga Uppsala, vi skålade, vi lade bort titlarna. Jag försökte sjunga, men det påstods, att sång ej passade på vaktkontoret. Ernst Fridolf sjöng ändå och utvecklade allt det gemyt, som var honom eget, så att sången fick passera.

Jag undrar, om någon julafton någonsin bragts så hemtrevligt av några vakthavande konstaplar. Och då vi bröto upp, sedan vi vridit ur de sista dropparna Fin de Siècle-punsch, tryckte vi våra gamla fienders händer hjärtligt och länge och önskade, att de snart måtte bliva avlösta för att få ägna sig åt det trevna familjelivet, hustrurna som väntade, och barnen som ropade på polis.

Denna julafton är den enda jag icke tillbragt i mitt hem. Lyckan har gynnat mig, och jag önskar samma lycka åt alla dem, som läst detta ungdomsminne till slut.

P. S. Vi vågade icke hemsöka farbror Yxlöv under mellandagarna. Vi hade ju våra skäl, och för övrigt kom räddningen som vanligt i överraskande och oanad form. Alles geben die Götter ihren Lieblingen.

LUSKUNGEN

Det artade sig till hunger och dyr tid i Småland. Det är inte länge sedan. Man behöver inte vara 50 år för att minnas det.

Det hade knappt kommit någon vårflod, och sen snön hade gått sin kos, kom torkan. Vägarna sprucko, åkrarna sprucko, och gräset, som trängde sig upp med små tvinande strån, brände solen brunt. Vattnet sjönk i sjöarna och bäckarna torkade ut. Emån letade sig fram bland bottenstenarna med ljumt vatten och gölarna stodo stinkande av ruttnande gräs och bubblande strandgyttja. Och solen stod röd och förfärande och obarmhärtig och tycktes dröja i sin bana för att stråla ned ofärd över marken.

I kyrkorna läste prästerna upp psalmbokens trollformler mot torka och bönderna gnällde trollsånger för att nedkalla regn, men det kom intet regn. Deras gud ville straffa det vrånga och horiska släktet, ty måttet var äntligen rågat. Smålänningarna framhärdade i synden, de voro slappa i tron, och det hade de för resten varit sedan många hundra år. De hade visserligen fått en duvning då och då i form av missväxt och kolera, men de kunde inte förstå att de syndat mer än vanligt på sista tiden. Bönderna tyckte sig behandlade orättvist och började tvivla. Men tvivlet är den farligaste synden, sade prästerna, som hade sina grova löner och inte behövde vara rädda för att maten skulle ta slut i deras visthusbodar. Bedjen och åkallen, sade de och vibrerade med rösten och slogo i predikstolarna, som de hade lärt sig av andra präster. Men tvivlen icke!

Under tiden brann solen allt hetare. Brunnarna torkade ut och kreaturen råmade efter vatten och föda, ty vinterfodret var på upphällningen. Det sjöngs och bads i gårdarna, men himlen lyssnade icke.

Folket gick som i en dröm. Man såg tecken och under i luften.

Hägringar syntes i skyn med krigshärar och moln av underlig skapnad.

Allt flera började tvivla på prästernas ord och bönens makt. Om vår otro och synd är orsaken till allt detta, sade de, varför förhindrar inte Gud vår synd och otro, då han är allsmäktig? Inte kan den allgode Guden vilja att något ont finns till, om han är barmhärtig och vill endast det goda. – Gud tillstädjer stundom det onda, svarade prästerna, för att pröva människorna. – Är det barmhärtigt? frågade bönderna. – Vi förstå inte Guds rådslag, svarade prästerna, men han vill alla människors frälsning. – Varför tillstädjer han då prövningen, där lite var kan gå under? frågade bönderna åter. – Vi människor förstå intet av det Guds ande tillhörer, svarade prästerna.

Sådana samtal rubbade trosstyrkan i församlingarna och ledde till många misshälligheter, Trons pelare vacklade oroväckande i Emådalen, och det hände att prästerna fingo ordentligt med stryk, då de gingo hem från kalas hos länsmannen eller socknens kapten. Ty jorden skulle förgås i alla fall, och prästerna visste intet. Det var en förfärlig tid.

Jorden skulle förgås. Många tecken förebådade en sådan katastrof, som i det stora hela inte hade betytt så mycket i universum, åtminstone inte ekonomiskt.

Men smålänningarna voro intresserade, ty de hade dåliga samveten och voro inte riktigt säkra på att inte prästerna ändå trots sin oförmåga av logik hade rätt i mångt och mycket, fast nog var det jäkligt att de skulle ha det bra, mat och dricka fullt upp, under det man led nöd i stugorna runt om prästgårdarna. Kanske var det i alla fall bäst med bön och åkallan, då prästen ordinerade sådant.

I en socken långt inne i Småland, inte så långt från Emåns källor, bodde en tiggare i en förfallen backstuga. Han var en riktigt gammaldags trasig och barfotad tiggare och kallades Smugen, och han levde i sin koja med sin käring och en get. Varken han eller gumman tvättade sig någonsin, och Smugens tiggarpåse var om möjligt trasigare än hans paltor. Jag har själv sett Smugen då jag var 4 år gammal och minns honom rätt bra. Han hade blivit ett inventarium i Emådalen och gick icke ohjälpt ur något kök.

En dag vandrade Smugen och käringen tysta sin väg fram emellan ett par byar under den brinnande solen, Smugen först och käringen några steg efter, ty tiggare bjuda sällan sina fruar armen och gifta män tala ännu mera sällan med sina fruar – om dessa båda nu voro gifta – jag vet det inte. Då upptäckte Smugen något underligt vid vägkanten.

Det kan knappt beskrivas. Det var en kompakt spolformig massa som rörde sig framåt vid dikesrenen. Smugen stannade och såg. Den var en aln lång och bestod av millioner löss – och runt omkring var marken betäckt av tusentals löss, som rörde sig i samma riktning som den stora kroppen. Smugen petade i kroppen. Den var löss alltigenom, löss som lågo på varandra och hängde tillsammans och rörde sig. Det var hemskt och underligt.

Smugens käring kom fram, och hon visste vad det var.

Det var Luskungen, ofärden som gick fram över Småland, sakta men säkert. Det hade hon fått veta av sin mormor, att när Luskungen visade sig, skulle det bli en vinter som man ej sett maken till. Folk skulle frysa ihjäl och mat skulle fattas, och tiggarnas död var given, då inte bonden hade en brödkaka i taket. Än var det sommar men snart blev det höst och sedan kom det förfärliga, att jagas från gård till gård och ligga i lador, där det inte fanns ett strå hö och så somna i en driva utanför en stugudörr.

I nästa gård berättade Smugens käring om Luskungen. Det var hemskt att höra och Guds straffdom låg över Emådalen.

Folk gick och såg på vidundret, där det kröp framåt. Det var grått och olycksbådande och gick så sakta, sakta, och efter några dagar hade det hunnit till korsvägen vid kyrkbyn – ty det kom bara en aln framåt om dagen. Där såg det ut som om det ville vika av inåt kyrkan, men en kväll togo några drängar halm med sig och lade den omkring Luskungen och tände eld.

Det sprakade och smällde, som då man tänder eld på en enrisbuske, men han rörde sig framåt ändå. Då hämtade de mera halm och täckte honom fullständigt. Det blev ett bål och underligt var att lössen, som kröpo runt omkring, styrde kurs in i elden och förgingos där.

Luskungen förde med sig en religiös väckelse i socknarna. Folket delade sig i två läger, mot och för Luskungens betydelse. De klokare prästerna läto företeelsen verka utan att ge sig in på vetenskapens hala fält, de fåvitska nedsatte Luskungen till en naturhistorisk egendomlighet och blevo misstrodda. Smugens käring var den som segrade över alla partier. Det skulle bli en förskräcklig vinter, och det blev det.

Hösten kom utan gröda och folket längtade efter åska och svarta moln. Åska blev det också i en socken, då adjunkten var ute i socknebud, och blixten slog ned mellan hästen och vagnen. Hästen segnade ned på knäna, men ingen skadades. Vintern blev den hårdaste i mannaminne. Allt Sverige hade lidit av sommarens torka, så att tiggare översvämmade landet och förtvivlade strykare rånade folk på kyrkvägen. Barn kommo bort under snöstormarna och folk hittades ihjälfrusna i drivan.

Men nästa vår kom med flod och regn och grön brodd och alla jordens dolda krafter levde upp, och Emådalen fick mångfalt igen efter det hårda året.

Jag kommer ihåg, hur Smugen berättade denna historia innan jag ännu fyllt 5 år. Han satt på pallen bredvid järnspiseln med sin bruna lappade påse och hade göra med att hålla sitt grå hår ur ögonen och klia sig, medan han åt sillen och ordnade brödbitarna, ty de största skulle gömmas. Marcus Larsson hade målat honom en gång i hans stuga med gumman och geten, och den tavlan är stulen, som de flesta av Marcus Larssons smålandssaker, men Larsson var lättsinnig som de flesta målare och hade mest nöje av att skramla i fickorna med sina värdelösa medaljer – berättar min mor, som såg honom på den tiden han åkte med spann genom grindarna hemma utan att öppna dem förut, och lät sin ateljé brinna, därför att det var så vackert. Men det hör ju inte hit.

Jag har också hört historien om Luskungen, som förvirrade Emådalbornas religiösa begrepp, några år senare, av folk som sett den, släktingar till mig, hederliga smålandsbönder, kyrkvärdar och häradsdomare, som skulle ansett det under sin värdighet att komma med något, som under någon form någonsin skulle kunna inrangerats under begreppet fantasi. Så att jag tror irreligiöst.